söndag 18 december 2011

En aning

redo för kvällens ryggkliande
(barnens ryggar ska klias)
dags gå in i vil-landet
tankar tänkta ett steg till
landet där hon vill
- någon annanstans

väntar på dagen när hon ska vara färdigvilad

när viktigheten sägs ut

bara en aning kvar däremellan

onsdag 14 december 2011

Bara bilder

The Cure - Pictures of you:

I've been looking so long at these pictures of you
That I almost believe that they're real
I've been living so long with my pictures of you
That I almost believe that the pictures are
All I can feel

Jag lyssnar på den om och om igen. Har stängt dörren, ingen lust att prata. Vi satt tätt ihop och spelade spel i ditt rum för två dagar sen. Du - jag - laget. I skolan tittade vi på varann, menande blickar riktade mot Nina i 7B. Så oemotståndligt söt, men ingen av oss vågade fråga om det var möjligt.

Vi pratade sommarplaner. Jobb, framtid, drömmar. Du ville inte alltid prata. Du ville vara här och nu, sa du. Såg ner och spottade i en vattenpöl när jag tog upp det senast, när vi låste våra cyklar före träningen.

Luciatåg, så fånigt, sa du. Sa jag och boxade till dig på armen. Nu kommer Lucia alltid att vara något annat. Tidningarna skriver att ni, hela din familj, blev hämtad på morgonen av 20 poliser. 06.30. Då hade mitt larm inte ens ringt. Eskorterade till flygplatsen blev ni, så fint. För mig känns det mer som en spark i häcken.

Jag kan inte gå förbi ditt hus, ditt skåp i skolan. Kan inte -

om du inte fick plats här, vem ska ha den platsen då?

(Uppmaning: skriv om att få skjuts.)

lördag 10 december 2011

Utmärkande

Jag har tänkt på det länge. Det är verkligen de som tar priset i grannskapet. Så här års blir det mer påtagligt än annars. På deras dörr saknas kransen med röda band, och det lyser ingen lykta på altanen om lördagkvällen. De kommer inte på midvinterminglet, och förra nyårsafton kom de inte ut och skålade vid tolvslaget. Vi andra stod där och undrade, vi såg ju att de satt där.

Nä, jag vet faktiskt inte vad det är för fel på dem. Men man undrar ju.

(dagens uppmaning: skriv om att ta priset)

fredag 7 oktober 2011

Uppluckring

- Vad älskar du egentligen hos mig?
Hon sa det lätt, på väg bort längs diskbänken. Äppelskalen ringlade sig längs hennes fingrar. Det var ett ord som blev till gegga: älskar.
- Jag vet inte riktigt, sa han, det gamla vanliga svaret.
- Du är så levande. Du gör mig stark. Och så älskar jag din rumpa, det vet du. Så sa han när han hade tänkt.

Hon skalade äpplena fort, fort. Klöste till med skalaren mitt i tumvecket, han såg hur hon hoppade till och svalde. Spretade ut fingrarna, såg en blodstrimma röra sig nedåt och bre ut sig över en bit äppelskal. Nej, det såg han inte ens, han bara tänkte att det hände. Det kunde han inte se från sin position vid köksbordet. Han var för trött för att se henne. Kanske gick det att låtsas att hon inte fanns. Att hon var en dålig TV-såpa på kanal 5.

- Du kan inte tänka dig att ta fram ett plåster åt mig, sa hon och studerade sin hand: vred den utåt och betraktade.
- Jovisst, sa han. Reste sig trögt, det skrapade om stolen. Nya tassar behövs. Köps bäst på Ikea. Undrar när vi orkar åka dit. Han hämtade plåster i skåpet, drog ur ett lagom stort och räckte fram emot henne. Hans hand nära hennes axel: skulle han röra den? Smeka?
- Så snällt, sa hon, men det lät som något annat. Som ett piskrapp. Han backade.
- Du, jag går på toa, sa han.

Kakelväggen stirrade tillbaka på honom. Pannan tung som blöt blålera där han satt med neddragna byxor. En sugande ickekraft. Kanske ännu mer som ett sipprande, droppe för droppe, tänkte han.

(dagens uppmaning: skriv om att vara otydlig)

torsdag 6 oktober 2011

Engagera är ett ord jag avskyr

Dotra mi. Hon har alltid varit en sådan som engagerar sig alldeles för mycket. När hon var liten sorterade hon gem, anteckningsblock och pennor rätt i prylhyllan på Konsum. Varje gång.
Inte skulle hon gå på tivoli, för karusellerna var slöseri med pengar som kunde användas till nytta för andra. Vad gör man som förälder, med ett sådant barn?

Vi åkte på semester till Öland och bodde i en stuga precis intill stranden. Hon hade inte ro att ligga stilla, och jag var dödstrött efter månader av omorganisationer och neddragningar på jobbet. Solens hårda skuggor brände mig i ögonen, självklart hade jag glömt solglasögonen hemma.
- Emilia, kan du inte ligga stilla en liten stund i alla fall, manade jag och försökte begrava ansiktet i min veckotidning. Sidorna slöt sig om mina kinder för en sekund, innan vinden blåste in den finkorniga sanden mellan bladen. Krasande sandkorn på tungan.
- Nej, sa hon bestämt, hade redan rest sig från filten. Det är inte nyttigt, man kan få hudcancer. Man ska röra på sig.

Nio år gammal visste hon allt, och så har det fortsatt. Jag älskar henne, det är inte det. Men det skaver i magen av oro när hon startar sina utläggningar. Alla hennes principer. Vad får man och vad får man inte? Vad bör man som människa, vad bör man låta bli?

Hon var så lätt som spädbarn. Någonstans på vägen gick det snett. Kanske var det potträningen, brukar jag säga till Arne och så ler vi, fast i 70-talets uppfostringsteorier som vi är. Jag förstår inte hennes värld. Säkert har hon svårt att förstå min.

Det där mjuka bebishullet saknar jag. Att lyfta henne i famnen, trycka mot mitt bröst och vyssja. Att se hur munnen börjar röra sig mjukt och rytmiskt, känna kroppen slappna av. Att det händer för att det är jag som finns där.

(dagens uppmaning: skriv om att engagera)

onsdag 28 september 2011

Inget skräp för mig

Jag ser på dig att du är på väg att säga något om det. Det fladdrar till lite i ditt högra ögonlock innan du sänker blicken och tittar ner på köksbordets Perstorpsskiva. Jag tömde det innan du kom, i all hast, sopade ner högarna i en kökslåda. Du behöver inte: jag vet vad du tycker. Skärpa mig borde jag, och dumpa skräpet. Sluta samla på alla mina högar av tidningar, hyllmeter av pärmar, rad efter rad av prydnadsföremål i bokhyllorna. Travar av kläder som välter ut ur garderobshyllorna så fort dörren öppnas. Alltför många trasmattor på golven, för många manglade linnedukar i brudkistan och linneskåpet.

Du kallar det skräp. Jag kallar det minnen, kärleksföremål. Kanske är det en generationsfråga. Inte kunde vi gå och välja och vraka i butikerna när jag var liten. Mamma, pappa, mina syskon och jag promenerade helst längs Storgatan efter stängningsdags, när alla hade tillgång på lika villkor. Gatlyktorna tändes, vi stannade vid varje skyltfönster och önskade den sak vi helst ville ha. I tankarna vred vi och vände på kristallskålar och läderväskor, kände på finishen, som pappa sa.

Nej. Skräp är det inte.

(dagens uppmaning: skriv om skräp)

tisdag 27 september 2011

Bekräftelse

Du vet att upploppet har börjat
när du förväxlar en gammal skolkamrat med hennes barn,
och skickar en vänförfrågan på Facebook.

(uppmaning: skriv om ett upplopp)

söndag 11 september 2011

Fåren minns jag

De säger att jag omöjligt kan minnas. Men de har fel. Jag minns min brors skärrade blick när han klev in över tröskeln, drog med sig kalluften över det dukade frukostbordet där jag satt med mor. Jag minns hur jag hade vaknat av skriken från fåren, förstått tisslandet och tasslandet dagarna innan höstslakten. De ville inte att jag skulle veta - inte än.

Far sa åt mig att inte titta när jag gick ut för att hjälpa mor med mjölkningen. Dimman silades genom solen som speglade sig i röda pölar på gårdsplanen. Inte går det att glömma, ens för någon som bara är några år gammal. När far drog undan pinnen som höll igen dörren till lidret, på väg till foderlårarna, pressades dofterna ut genom dörren. En kväljande rå värme. Blanka hängande kroppar skiftande i blått och skärt, ben längre än jag trodde får om att kunna ha.

- Flicka lilla, vi måste ju ha mat på bordet, sa far hjälplöst när jag hängde med huvudet vid middagsmålet. Mor ställde ner mjölkkannan med en dunk och tittade svart på oss alla. Efter sysslorna satt jag bakom stallet och slet loss grässtrån, ett efter ett, kände dem släppa från sitt hölje för att sedan inte växa mer. Vems fel var det att fåren måste dö?

Efter det att vi flyttat in till stan åt vi aldrig fårkött mer.

(dagens uppmaning: skriv om att minnas)

onsdag 7 september 2011

Satsningen

Tanig och fräknig stod han och skrattade henne rakt upp i ansiktet. Rader av metallklädkrokar böjde sig ner mot dem, leriga skosnören slingrade sig som ormar under de väggfasta bänkarna. Anna knöt nävarna i fickan, kände hjärtat bulta så att det var svårt att stå still. Nä - han förtjänade verkligen inte bättre, nu var det dags att sätta en gräns. Hon tog ett snabbt beslut, satsade all kraft hon hade och tryckte ner honom på bänken. Att dunka hans huvud bakåt var inte planerat, det bara blev så. Han gjorde ju inget motstånd, som hon hade räknat med. Det smällde till i väggen.

Han såg henne i ögonen där nerifrån, en fladdrande vaghet som fick hennes mage att ropa till av oro. Tommy, klassens fotbollskille och tuffing! Han böjde sig ner och gömde ansiktet i händerna, och hon förstod. Han grät. Faktiskt: grät.

Sorlandet från klassrummet tog inte slut, det smällde i bänkarna. Hon stod handfallen och väntade, vad skulle hon annars göra, lutade sig framåt, viskade.
- Förlåt, jag menade inte riktigt...
Han tittade på henne igen, snörvlade, ansiktet randigt.
- Det gjorde du visst, sa han sammanbitet och drog armen under näsan.

Fröken Stina kom ut, skyndade fram till Tommy och höll honom om axlarna. Skyddade, som ett bo, tänkte Anna. Men han blev inte tyst, han började gråta högt istället. Hon började bita på naglarna, trampade sig på strumpfoten så att den röda strumpan drogs ut och blev dubbelt så lång som foten.
- Hon slog mig, snörvlade Tommy. Fröken vände sig mot Anna.
- Var det så, Anna?
- Ja, eller, råkade trycka till så hans huvud dunkade i väggen... Men han boxade Karin i magen, och nöp mig jättehårt i armen, titta vilket märke!
- Det spelar ingen roll, Anna, sa fröken.
- Man slåss inte, det vet du. Det här trodde jag verkligen inte om dig.

Hon ledde in Tommy i klassrummet.

(dagens uppmaning: skriv om att satsa)

tisdag 6 september 2011

Dubbelspegling

Mina barn bekymrar jag mig inte för, de klarar sig alltid. De hänger upp kläderna fint på sin respektive krok i hallen, märkt med varsin namnskylt som jag köpt på Panduro och sedan lött in namnen på med mammas gamla lödkolv. Petra och Per. De äter sin mat, gör sina läxor, trotsar och får små utbrott till och från men det är bara naturligt, tänker jag.

Det är jag själv som oroar mig. På något sätt är jag inte på plats i min kropp.
Passningen saknas, så där som när man ska skruva ihop en Ikea-möbel och inte lyckas pressa in hyllplanet på de där små märlorna. Det glappar och skevar. Kläderna hänger, tankarna kränger.

På pendeltåget tittar jag på alla platta ansikten, kanske lite för närgånget. De läser dagstidningar och pocketdeckare, knapprar på en Iphone, har hela nylonstrumpor och doftar lagom av schampo och mild parfym. När jag kastar en snabb blick på min spegelbild i tågfönstret ser jag något suddigt och tillknölat, som verkligen skulle behöva sträcka på sig.

Jag tänker att jag borde skaffa mig lite passion i mitt liv. Kanske är det just det som saknas? Annars är det svårt att veta vad som egentligen felar mig, och det
bekymrar mig också.

I huvudet känns det som cirklar som rör sig inifrån och ut, ungefär som när man ser en beskrivning av hur ekolod funkar. Röda cirklar. De är så tydliga att jag tycker mig se dem när jag ligger på min sida i dubbelsängen på kvällen och ska somna. Självklart förstår jag att de inte finns där på riktigt, utan bara i min hjärna.

Inte berättar jag det här för någon. Så långt har det inte gått än.

(uppmaning: skriv om att bekymra sig)

söndag 28 augusti 2011

Lämning

Sniglarna målar långa trötta spår. Det är allt. Mer unikt än så blir det inte.

(dagens uppmaning: skriv om att måla)

torsdag 25 augusti 2011

Och likväl rör hon sig

Och likväl rör hon sig. Så sägs det att han sa, Galilei, när han tvangs svära sig fri från sitt uttalande. Inte ville makthavarna ta till sig tanken på värld utan en jord som står stadig och fast i sitt centrum. Men kanske viskade Galilei det ändå: E pur si muove.

Inte vet jag. Jag vet bara att kartorna och modellerna verkar vara nästan inristade i oss. Och det skakar oss när någon säger att de inte stämmer med verkligheten. Vill inte navigera om, inte flytta om mina kategorier och genvägar.

Mark Noad, en engelsk designer, har ritat om Londons tunnelbanekarta för att göra den mer sanningsenlig. Nu stormar det i de engelska medierna, det hetsas om världsbilder och formteknik. Räta linjer ska bli böjda, den förenklade rätlinjiga modellen ska bli gyttrigare. Forget it! Ja, kanske är det dumt att förändra en modell som människor navigerat efter i 78 år.

Det är som ärrvävnad som släpper och river upp sår. Eller som att vända på en sten, då myrorna väller fram och det blir kaos.

(uppmaning: skriv om något omtumlande)

tisdag 23 augusti 2011

Reklamören

Det var så typiskt att gnällspikarna alltid hamnade hos just henne.
- Jag vill reklamera tidningen. Den uppfyller inte det den lovar.
- Så tråkigt att höra, sa hon och letade i handväskan efter nagelfilen.
- Är det något särskilt ni är missnöjd med?
- För det första vill jag inte bli niad. Det ingår i era försök att skapa distans och inte se människorna, det förstår jag nog. Precis det vänder jag mig emot. Alla dessa ord: visualisera, expropriera, effektivisera, standardisera, idealisera, objektifiera, snuttifiera, glorifiera, terrorisera, konsumera. Ett så vilseledande språkbruk! Var finns verkligheten i allt det här?
Hon sträckte sig ner i skrivbordslådan efter den inplastade manualen för särskilt komplicerade fall. Råkade riva ner en av pappersbuntarna på skrivbordet och svor tyst. Rättade till ansiktsdragen igen, låtsades att han satt framför henne som de hade övat på kundvårdskursen.
- Jag beklagar än en gång. Finns det något vi kan göra för att få tillbaka er – jag menar dig – som kund?
- Sluta kalla mig kund, skrek mannen i luren.
- Jag är en medmänniska. Jag vill bli pratad till som en människa. Prata om livet, glädjen, solen som skiner, musiken, människorna som föds och möts, leenden, vänskap, god mat. Sånt som man vill minnas.
Hon la upp fötterna på skrivbordet medan han pratade, bläddrade uppgivet i manualen. Det fanns nog inget om just sådana här konversationer, En trolig rättshaverist. Fler och fler hade de blivit.
- Det är en dagstidning vi gör, och de flesta prenumeranter förväntar sig att få läsa om världshändelser mer än om vardagen, liksom.
- Liksom, fnös han.
- Jag får väl skriva den själv då. Tidningen, alltså. Jag skickar den till dig sen. Vad heter du?
- Mia, sa hon. Tack för att du ringde, och hoppas vi får tillbaka dig som prenumerant.
- Jaja, sa han. Tack själv, och njut nu av solskenet idag. Ät god mat och älska.
Hon la på luren, och saknade. Kom på att hon inte hade några uppgifter till honom för att effektivisera hans reklamation.

(uppmaning: skriv om att reklamera)

måndag 22 augusti 2011

Vänta på hissen

Ted Gärdestad som ett ledmotiv i huvudet, hon måste ha hört den på bussen. ”Allt som var dött väcks till liv.” Vårljuset som slog sig in på tvären under bussturen till Karolinska, skärande vitt ljus som fick ögonen att tåras. Stilla, med väskan i knät, medan bussen krängde sig fram i kurvorna.

Hon tänker att den som spritter i hennes mage kommer att födas på hösten när allt är på väg att dö. Hur mycket präglar det en människa?

I korridoren vankar hon fram och tillbaka, sammanbitna ansikten vars blickar hon inte vill möta. Hennes egen fastnar överallt trots att hon försöker svepa med den. Inte fastna på något högriskprojekt. Inga barn i rullstolar, inga dödliga åkommor. Men skyltarna måste hon läsa, hon har lovat Fredrik att hitta vart de ska eftersom han kommer att dyka upp i sista stund. Mycket på jobbet. Men han kommer.

Barnkardiologen hittar hon, vita hårda bokstäver på blå metallskylt. Hon går längs en korridor med barnmotiv på väggen, bort till hissen, håller handväskan i handen istället för över axeln för att ha något att hålla i. Törstig, och så fladdrar han till i magen igen. Han, är det en han? Hon köper en Loka i drickaautomaten intill hissen, den som de ska ta upp till fjärde våningen. Det välbekanta dunket när burken landar, och den ilande känslan från den kalla metallen mot fingrarna. Rundningen. Hon öppnar och dricker, stora klunkar, missar och skäms när hon möter en annan besökares blick samtidigt som hon dräller bubbligt kallt vatten ner på halsen. Så fult.

Den där inne rör vid henne, som fingrars smekningar. Helt lätt. Hon tänker att om Fredrik inte kommer om tre, nej fyra, minuter, är det nog så: det är något som är fel. Vita golfbollar på hjärtat ska de titta på idag. Ett pärlband av små blåsbildningar, som kan, men definitivt inte måste, vara ett tecken på en kromosomavvikelse. Downs syndrom. Så sa barnmorskan i förrförra veckan, efter att ha konsulterat en läkarkollega. Den snurrade och fladdrade, och hon tänkte att ett sådant hjärta måste vara friskt. Hon fick ett foto med sig, efter att hon bett om det. Bebisens ansikte i profil, en spetsig näsa. Hon behövde inte betala för bilden, som det stod på kallelsen att man skulle göra. 40 kronor. Barnmorskan skrev ut bilderna utan att säga något, tryckte hennes hand och sa lycka till.

Ett barn som är fel har hon kanske där inne. Hon sväljer, tänker att hon nog inte ska dricka mer. Sätter sig på en bänk och tittar på hissen, som bara står. Ingen rörelse alls i hiss D till barnkardiologen. Hon tänker att om hon inte hade vetat, om barnmorskan missat det där pärlbandet. Då skulle hon le åt varje rörelse.

(uppmaning: skriv om en hiss)

måndag 15 augusti 2011

Ord på stenar

Jag har alltid varit pedantisk med stavning. När det går att skriva rätt, varför då skriva fel, brukar jag säga till kollegor som ler när jag diskret påpekar en felaktighet i en skrivelse. I fjärde klass råkade jag nästan i luven med en lärare som menade att ordet cigarett skulle stavas "cigarrett", och att jag följdaktligen hade stavat fel på svarta tavlan. Jag vägrade gå med på att jag hade fel. Men inte var jag så stor och tuff då, elva år gammal. Jag stod där framme vid tavlan och kramade kritan i handen, lukten av torrt kritdamm, och kände hur färgen steg i ansiktet. Klasskamraterna väntade andäktigt på fortsättningen. "Jaha", sa jag och gick tillbaka till min bänk och satte mig. Magistern såg triumferande ut, och det fnissades omkring mig. Hemma slog jag upp ordet i SAOL, och kunde konstatera att båda stavningarna är korrekta.

Det var för ett par, tre veckor sedan som insikten slog mig. Jag var på hemväg från min dagliga promenad och när välfyllda moln lutade sig alltmer över mig bestämde jag mig för att gena över kyrkogården. Rad på rad av gravstenar stod där, alldeles olinjerat uppställda, utan minsta symmetri i planeringen. Buskarna verkade nyklippta, så långt var det gott och väl. Kyliga droppar började slå mot ansiktet och jag skyndade på stegen, men hade tyvärr valt skor som skar in en aning i hälsenan. När jag ändå hade möjligheten läste jag texten på gravstenarna, det går av gammal vana. (Alltid ska jag ha något att läsa, mjölkpaket eller reklambroschyrer, så har det alltid varit). I den här raden fanns det landsfiskaler och köpmän, distriktsläkare och åkare. Årtal, små strofer om hopp och saknad. Tänk att så lite blir kvar av en människa ändå, tänkte jag och stannade till. Jo, det var sant. "En ny horrisont", stod det på en gravsten.

Alltsedan den dagen har jag kontaktat begravningsbyråer för att förhöra mig om deras rutiner för att säkerställa att något sådant inte sker. Tidigare har jag inte funderat så mycket på det där med döden. Man föds, man lever och man dör, inget är naturligare, har jag tänkt. Nu tänker jag ständigt på hur min gravsten ska se ut, hur texten ska utformas. Det måste vara ett simpelt språk, banala verser som helt enkelt inte går att stava fel. Jag tänker på det vedervärdigaste. Om jag på något sätt skulle kunna se världen här, den jordiska, efter min död och tvingas konstatera att texten på min gravsten innehåller en felstavning. De här funderingarna gör det svårt att andas, luftrören börjar pipa och pulsen höjs. Jag läser inte dödsannonserna längre. Jag kan inte läsa något som handlar om döden alls, men det är svårt att undvika. Alltid är det någon som är död någonstans. Nu har jag nog haft kontakt med alla begravningsbyråer. Deras anställda är korrekta och vänliga, ger ett professionellt intryck och försäkrar mig om att de korrekturläser all text mycket noga. Men det räcker inte. Den mänskliga faktorn finns alltid där.

(dagens uppmaning: skriv om att stava)

söndag 14 augusti 2011

Kalejdoskopet

Prismorna blev fyrkantiga, runda, samlades i en klunga i mitten eller spred sig över hela den runda glasytan. En vridning på röret gav en ny form. Hon fortsatte vrida, trots att vänsterögats muskler började protestera när hon knep ihop det för att kunna fokusera så bra som möjligt med det högra.

Kalejdoskopet var den bästa present hon fått. Andlöst betraktade hon hur mönstren gick i och ur varandra, skiftade och bytte skepnad. Ett frasande ljud av pärlornas rörelse.

Långt senare tänkte hon att kalejdoskopet var som materialiserad helighet. Fasetterna tog tag i varandra, ryckte till i en kedjereaktion, bildade ett nytt mönster. Precis som när man som människa byter blick och ser sig stå där: ser sig själv och alla vävarna av händelser. Tidslinjerna lika tydliga som den minsta lilla delen av självet.

(uppmaning: skriv om något heligt)

tisdag 9 augusti 2011

Tio bud för vardagslivet

1. Du skall utestänga dem som ser ut att vara annorlunda än du. Särskilt sådana som inte passar in i gruppen.
2. Du skall gärna diskutera i gruppen vilka personer som bör fördömas.
3. Du skall vid relevanta tillfällen berätta hur dyra och fina saker du har och förtydliga att dina saker är dina, de är inte till för utlåning. Åt var och en efter förmåga.
4. Du skall inte fråga om du är osäker, låtsas som ingenting istället.
5. Du skall vid nästan alla tillfällen prioritera att njuta av livet framför att städa.
6. Du skall dölja dina känslor om du blir sårad eller förödmjukad. Det som inte dödar härdar.
7. Du skall minnas att män är subjekt och kvinnor objekt, och bidra till att bekräfta tesen.
8. Du skall göra som de andra, även om du egentligen tycker att de gör dåliga val.
9. Du skall strunta i klimattjafset, i synnerhet om du har bråttom.
10. Du skall om du är barn minnas att ovanstående inte gäller för dig. Följ istället den inverterade barnversionen.

(uppmaning: skriv om att håna)

måndag 8 augusti 2011

Trädlängtan

Två av de största kastanjeträden i Humlegården, just intill Kungliga Biblioteket, hade tröttnat på att sträcka sig upp mot himlavalvet och låta löven darra i sommarbrisen. I åratal hade de gnabbats, medan stammarna blev allt knotigare och årsringarna snurrade sig varv på varv.
- Det måste finnas en annan väg, sa det ena.
- Jag vet inte jag. Det verkar vara det enda som funkar. Saven stiger, grenen växer, typ, sa det andra.
- Positiva affirmationer, sa det ena och sträckte på sig lite extra. Jag tänker tvinga min sydligaste gren att dela på sig, enbart genom tankekraft.
- Phu! fnös det andra.
- Det är kamp som gäller, revolution. Övervinna de naturlagar som styr oss, ställa oss över och utanför dem.

Ett av kastanjeträden fick sedermera en gren att dela sig, så att trädkronan fick en annan lutning än den annars fått. Ungefär tio graders skillnad blev det. Faktum är att det fick lövverken att flätas samman. Det bildades en magnifik lövportal som studenterna samlas under när syrenerna blommar i början av juni. När det är dags för kastanjerna att falla från träden, på eller intill de förbiilande människorna, är det som om de båda träden viskar till varandra och kommer överens om vem som ska få en stickig kastanj i huvudet. Aj!

(dagens uppmaning: skriv om öppenhet)


fredag 5 augusti 2011

Gränsland

Micke hade alla de attribut som man förknippar med en skinnskalle. Nynazist, rasist, främlingsfientlig, alla de orden framkallade han. Rakat huvud förstås, svarta kängor med stålhätta, torshammare i en läderrem runt halsen. Men allra mest var det blicken som Nina reagerade på. Sökande som om den scannade av allt. Hungrig som en jakthund såg han ut: alla muskler på helspänn med ögonen som vittne.

De pluggade tyska ihop på universitetet. Han var ofta ivrig att diskutera samhällssystem och historiska detaljer. Själva språket var han inte lika bra på. Ofta dök han bara upp i hennes närhet. När hon kom ut från toaletten i den heltäckningsmattedämpade korridoren stod han plötsligt där, som om han stått och bevakat henne utanför dörren. På rasten var han snabb att bjuda henne på kaffe när hon glömt mynt till kaffeautomaten. Fröken, kallade han henne. "Vill fröken kanske ha något till kaffet?" I grupparbetena verkade han se till att hamna i hennes grupp, gång på gång. Hon såg bort, men hans ögon brände henne i ryggen.

Efter första tentan gick de på puben tillsammans, nästan alla kursarna. Micke höll sig intill henne, drog ut stolen för henne vid långbordet och satte sig bredvid som en bordskavaljer. Hon såg hans underarmsmuskler spännas gång på gång, såg hans oroliga blick, och fastnade hos honom i tankarna mot sin vilja. Något lockade, trots allt. Något rörde vid henne i ett grådaskigt område som hon inte visste sig ha. Fara. Beslutsamhet. Ytterlighet. Tydlighet. Undergivenhet.

De hamnade vid bardisken tillsammans, hon väntade på en Staropramen och han sa sig vilja ha en likadan.
"Jag skulle gärna prata mer med dig på tu man hand", sa han. "Vill du sova hos mig, du har ju lång väg hem?" Hon såg en tatuering skymta i tröjans urringning. Gotiska bokstäver som hon bara såg vaga konturer av.
"Inget oanständigt, jag lovar. Jag har en soffa", sa han och log.
Hon slets mellan tusen impulser. Vad skulle hända om hon verkligen följde honom hem? Vem var han? Och hur ärlig skulle hon vara? Hon såg hur kursarna följde deras konversation, böjde sig framåt över bordet och delade tankar om vad som pågick.
"Jag har ett förhållande", sa hon och rodnade, fingrade på berlockarmbandet som hon fått av sin älskade. Han tog sitt immiga glas och drack utan att se på henne.
"Aha, han skulle förstås inte gilla det. Jag förstår", sa han och gick till bordet innan hon ens hunnit öppna munnen.

Hon stod kvar och avskydde honom, dem alla. Sig själv mest. Skam: för att hon var smickrad över hans fråga, över uppmärksamheten. För att hennes älskade Anneli var något fördolt för dem allihop, att hon inte vågat berätta. För att hon lät honom ha alla de där attributen utan att fråga varför.

(uppmaning: skriv om ett attribut)

torsdag 4 augusti 2011

Utan svar

Du svarade inte.

Horisonten sträckte sig över oss och allt som var.
Linjen såg du, men inte dallret i den. Den töjde sig, sviktade som en ljudvåg. Allt du såg var spända strängar.

Jag frågade. Det borde ha varit en order.



(uppmaning: skriv om att ta ansvar)

onsdag 3 augusti 2011

Halvåttanyheterna

Små gökungar påminde de henne om, med sträckta halsar. Hon hade inte lärt sig namnen, så ofta var hon inte där. Agda var den som hon var där för att besöka. Gamla mamma, att hon hade förändrats så. Hennes blick hade tappat världen utanför. Närmast henne har alltid tron på det som är just nu varit, tänkte Emilia och kollade återigen att hon kommit ihåg att stänga av mobilen. Nu fanns bara tron på minnena.
"Du tar väl hand om lillasyster", sa hon om och om igen.
"Javisst mamma, sa Emilia tålmodigt och strök hennes hand, berörd av den beniga kantigheten i den.

Till halvåttanyheterna hade de samlats i TV-rummet allihop, omgivna av pelargoner och smårutiga gardiner. Grön gård utanför, men man hörde aldrig några fåglar där, enligt Agda. Omgiven av sin tant-rad satt hon i långsoffan. De hade kappklänningar och vitt tunt hår, allihop, och doftade puder med en svag anstrykning av instängd svett. Benen i nylonstrumpor, bruna skor med liten blockklack. I övrigt ingenting gemensamt, mer än mat och väder, brukade Agda sucka. Gubbarna var också där: två krumma i rullstol, en rakryggad med käpp i hand i fåtöljen närmast fönstret. De såg trötta ut, tänkte Emilia, men det var hon själv också. Snart var besökstiden slut.

Nyhetsreportrarna drog igång, och det skulle bli inslag om svältkatastrof och sönderfallande bilindustrier, annalkande kris. Det kurrade i magar och suckades i rummet, men ingen sa något. Minuterna gick. Det slamrades med disk i korridoren.
"Mamma, vill du verkligen titta på det här", frågade Emilia otåligare än hon tänkt.
"Vi tittar alltid på halvåttanyheterna", sa en av tanterna släpigt. Hon påminde om Astrid Lindgren, en sagotant med spetsig haka, tänkte Emilia.
"Jag vet. Men varför?"
"För att få tiden att gå", sa en annan tant.
"Varför?"
"Du är ju som en trilskande treåring, flicka lilla", sa farbrorn med käpp och knackade långsamt med den i golvet. Men hans ögon mötte Emilias och glimmade till.
"Hon har ju rätt, flickebarnet. Än är vi inte döda", sa han. "Ge mig fjärrkontrollen!"
Emilia reste sig och gav honom den, med hjärtat bultande av iver.
"Jag vill se nånting vi kan prata om. Nånting jag tycker om", sa Astridtanten. Det sjöd och bubblade i rummet plötsligt. Tanterna tittade på varann, farbröderna i rullstol började smacka lite och nicka nöjt.
"Jag vill se Vänner", sa mamma med ett leende i rösten.

Käppfarbrorn hade rest sig upp och viftade lite med käppen, men verkade nästan ha tappat andan av upphetsning. Hans röst darrade lite.
"Idag får Agda välja, imorgon efter kvällsfikat väljer Gunvor", sa han. "Blir det bra? Så fortsätter vi så, en varje kväll i sin tur."
Hans blick svepte genom rummet där han stod, rak i ryggen. Så lång hade hon aldrig sett att han var, tänkte Emilia.
"Det blir bra", sa tantgruppen i det närmaste unisont, och männen i rullstolarna hummade med.

Emilia kände hur blodet strömmade inom henne. Är det så en revolutionär känner sig, tänkte hon. "Jag kommer imorgon också", sa hon. "Vi ses då. Hejdå, älskade mamma". Hon smekte sin mamma på kinden, och tappade nästan andan när hon kände starka armar runt sin midja. "Vi ses, min älskling", viskade mamma Agda. Bullmamman, varmmamman, mjukmamman.

(dagens uppmaning: skriv om att byta kanal)

tisdag 2 augusti 2011

Ödets lott

Vi var två ganska speciella flickor, Karolina och jag. Ingen av oss passade in riktigt, åtminstone tyckte inte de andra i klassen det. En vinter satt vi i smällbärbuskarna och lekte Narnia: vi klev ut på andra sidan och hamnade i en annan värld. Gotik och vampyrer blev nästa steg, vi klädde oss i svarta kängor, skrev berättelser och läste högt för varandra. Åratal senare kom de första flyktingströmmarna till vårt lilla samhälle, och ryktena om de där som tog tvätten från folks tvättlinor. Men än så länge var vi annorlundast i världen. Till och med Solskens-Bertil som plockade tomburkar på campingplatsen var mer normal än vi.

Sen startade teatergruppen. Andra spelade fotboll, sjöng i kör eller hängde på fritidsgården. Vi gjorde dramaövningar, satt på stolar i en ring och plockade fram rekvisita ur en gammal resväska mitt på den svartblanka scenen. Sydde scenkläder intill den röda sammetsridån. Sjönk ner i plyschfåtöljerna och drack Festis medan vi betraktade hur repetitionerna gick framåt.
"Tänk på din status", sa teaterfröken Susann och skrattade som en häst. Det var vår värld. Vi blev intervjuade av lokaltidningen utanför sminklogen, stod omslingrade i olika dramatiska poser när fotot togs.

Vi stod i en ring och föll bakåt, i sammanflätade händer. Ibland ramlade vi in i varandras rädslor, med klibbiga tonårshänder på varandras kroppar. När rollerna lottades fram till Det Stora Framförandet fick jag huvudrollen. Nora i Ett dockhem, det var jag det. Karolina fick bli tjänarinna.
"Kul för dig att få komma fram", sa Karolina och krympte.

På helgerna hade vi alltid träffats. Nu klättrade andra vänner upp i hennes loftsäng. En helg fick jag ett tydligt nej när jag frågade, utan en riktig förklaring.
"Det går inte, jag måste fixa en grej", sa Karolina och vände bort blicken. Jag cyklade förbi hennes hus på lördagen och ringde på, men hennes mamma sa att hon inte var hemma.
"Hon skulle fixa något", sa hon och stängde dörren. Jag satt hemma och övade repliker.

I skolkorridoren efter helgen berättade Karolina.
"Ingmar Bergmans son kom och spelade in en film just här. Jag ville inte säga något, men jag hade sett att det var filminspelning och att de behövde statister. Så jag var med, och jag fick till och med två repliker."

Vår föreställning blev lyckad, vi fick fina recensioner i tidningen som skrev om "engagerade ungdomar med kreativa talanger". Karolina stannade inte på premiärfesten, hon skulle hem och packa till en audition i Stockholm nästa dag.

Numera ser jag henne i terminsprogrammen från Dramaten och när det pratas kultur i TV. Olika falla ödets lotter, tänker jag.

(uppmaning: skriv om konkurrens)

lördag 30 juli 2011

Väntan

Vattenstrålen slår sig ner i metallfatet, ljudet får det nästan att slå lock för öronen. Jag häller långsamt ur kannan och ser ut genom fönstret där dimman stiger över rosa bergskammar. Det är som en inledning på min bönestund. Egentligen rör det mig inte vad hon tycker, inte heller vilka känslor hon visar mig. Min uppgift är att älska och ära henne. Jag ber om stöd att kunna fylla min roll. Stiger upp, tvättar mig, slätar ut mitt hår och sätter mig på min Mendjematta med ett livsträd i mitten.

Några skulle kanske kalla min bönestund meditation. Stundtals tvivlar jag, må mina mödrar förlåta mig detta, på Henne, och åkallar ingen annan än mig själv. Jag samlar lyskraft, tecken på godheten som kan tala över nationsgränser och viska till en människa att stoppa sig själv i steget över till rädslans boningar.

När jag tror och ber till Henne ber jag om tjuskraft, för att min maka ska vara nådig och varsam. Andra nätter tar hon hårt i mig. I denna stund är jag fylld av bävan. Det ryktas, viskas som en hastig rörelse bakom våra ansiktsmasker, visiren som döljer våra ansikten för ondska, att vår Drottning tvingas abdikera. Då är min makas position som överbefälhavare hotad. Svärtan i hennes ögon kan jag redan ana, strängheten hos hennes händer. Hon vill ta in mig i sin värld utan ord, göra mig till sin lierade utan att yppa några nationshemligheter. Avskyvärt är det att vara den enda hon öppnar sig för, den som låter hennes mask rämna.

Inspirerad av Nawal El Saadawi

(uppmaning: skriv om att abdikera)

torsdag 28 juli 2011

Väsen

Jag väsnas, jag den bottenlösa. Du väckte mig. Vägrar vaka i vindlingarna längre. Kastar psalmboken i kyrkan när det talas om synd och lydnad, men inför att kasta första stenen tiger jag still. Ta mig till skogen där jag ska fläka ut oss, nakna ska vi skreva inför fotoblixtarna intill ett bottenlöst gruvhål. Högt och livsbegärligt ska jag sjunga, sätta hakan högt som ett altare och bröstet mot himlen. Rör mig i dig.

(uppmaning: skriv om att väsnas)

onsdag 27 juli 2011

En kärleksförklaring

Din stolthet ville jag åt. Du var så trosviss vid montern i kongresshallen, så övertygande, en säljare med driv och skinn på näsan. Högerhanden kom flygande emot mig alldeles naturligt, i en säker sväng, van att du utökar ditt nätverk minut för minut. Min egen brukar komma mer dröjande, som om jag behöver ge order till förflyttning först. Men det var groparna under käkbenen som jag såg, och ögonglittret som synkade perfekt med segerleendet. Det ilade långt ner mellan benen.

Du äger, och jag är värd dig. En guldkant i vardagen. Du platsar i vilken reklamfilm, vilket Sköna Hem-reportage och vilken företagsledning som helst. Blå vindar och hav. Du är min investering i framtiden. Du säljer, jag konsumerar och räknar poäng. Oh yes. Det är på dig jag hänger mitt hopp om beundran, rubriker, barnbarn och en trygg pension.

Jag älskar dig.

(dagens uppmaning: skriv om att investera)

tisdag 26 juli 2011

Framsteg

Vi gick och snavade på varandra hela tiden. Några månader efter händelsen hade det gått så långt att vi ryckte till, både Svea och jag, så fort den andra närmade sig. Hälarna blev hårda och stegen lyssnande. Ordens omfång gled från hela jorden och himlen till väder och huruvida katten hade ätit eller ej. Sa hon något annat reste jag ragg och gnisslade tänder direkt. Det är så krig börjar, tänkte jag, men lutningen var redan alltför brant.Inte det minsta ärofullt var det, bara sjabbigt, och hela huset började lukta unket trots spetsgardinerna.

På vår brors bröllop på pingstafton, gamla karln gick och gifte om sig vid 67 års ålder, kunde vi inte ens enas om en present till brudparet. Det blev för mycket spänningar kring positivt och negativt, framstegstro och förnuft. Så hade det börjat, vår schism: en diskussion om vår högläsningsbok Myten om framsteget av Georg Henrik von Wright. Jag blev uppslukad, förhäxad, insvept i hans formuleringar och tankegångar, medan Svea fräste att han var högtravande, dystopisk och melodramatisk. Efter det verkade varenda mening vi yttrade vara präglad av den gode G.H, och som sagt, murarna reste sig mellan oss.

En tidig morgon hörde jag ett ihållande pipande. Obönhörligt kom det från klädskåpet längst in i sängkammaren. En liten smula rädsla för möss hyser jag, så jag ropade på Svea som låg i sitt rum intill, med bara en öppen dörr mellan oss. Hon kom på stört och beväpnade sig med en sopkvast, men log snart när hon gläntat på klädskåpsdörren. ”Det är ju katta som fått smått”, sa hon till mig med glänsande ögon. Jag makade mig upp över sängkanten och tog de morgonstumma fötterna bort till skåpet.

Minsann, där hade vår vackra Diana bäddat in sig bland långstrumpor och linnen, omgärdad av fem små pipande knyten i skimrande rosavitt och grått. Vi tog varann i armarna där och då, stod och såg på kattlyckan. Om Georg Henrik von Wright pratar vi inte mer.

(dagens uppmaning: skriv om att försonas)

måndag 25 juli 2011

Föräldraskap

Plopp. Cirklarna spreds på den den sirapsblanka vattenytan, snurrade sig utåt och bortåt. Hon vred på sig och viftade otåligt till där hon satt med metspöt i hand på bryggan. Alltid dessa myggor på henne, och inte på mig, tänkte han.
- Det var nog en stor fisk, det där, sa han.
- Jo.
Två meter till hennes rygg. Inte mer.
- Du... jag älskar dig, sa han.
- Mm.
Han svalde. Bilder som fladdrade förbi i huvudet.
- Lite orolig. Fattar du det?
Hon vred på huvudet, kisade och såg på honom. Såg sig själv i hans blick och hatade honom för det.
- Jag är stor nu, sa hon långsamt, tydligt som han brukade när något var riktigt viktigt. Sånt som att komma hem i tid på kvällen, inte följa med skumma typer någonstans, lyssna på sin magkänsla.
- Kan ta hand om mig själv. Och vi är ju många, eller hur? Jag är inte ensam.
Han hasade sig fram till henne på bryggan, försiktigt som för att inte skrämma bort. Smekte henne på kinden, hade nästan glömt hur len den var.
- Nej, sa han. Du är inte ensam, och det är bra. Såklart du ska åka.

(dagens uppmaning: skriv om en slutsats)

måndag 6 juni 2011

Lydnad klass I

– Min hund heter Bo. Han har varit min trogna följeslagare sedan fyra år tillbaka, sa tanten i oformlig flanellskjorta och kliade sig i pannan. Någon form av eksem hade hon där, såg jag. Hunden var en ljus golden retriever med dallrande skär tunga. Sveriges farligaste hundras - citatet kom plingande upp i huvudet som om jag hade hört en radioröst säga det. Jag harklade mig.
- Ja, det här är Krusmynta. Jag hörde hur rösten vek sig, smalnade av till en tratt. De andras blickar mötte min, värderande och krävande.
- Hon är en hittehund. Jag tog över henne från en kollega på jobbet. Så jag vet ingenting om hennes historia. Men hon är glad och snäll, fast hon gillar inte höga ljud. Det är därför vi är här. Hon behöver lite träning.
Krusmynta tittade på mig, och vred ögonen som om hon inte trodde sina krulliga öron. Hon kan göra konster, ville jag säga. Hon kan lägga tassen i mitt knä och samtidigt lägga huvudet på sned, och hon gå slalom runt mina ben när hon får lust. Men jag sa inget, vi skulle bara säga hundens namn och något om hur länge vi haft den. Jag hade redan sagt alldeles för mycket.
Ett visselpipeljud skar genom luften och Krusmynta sjönk ihop vid mina fötter.
- Då så, koncentration allihop! Nu är det dags att jobba, sa vår ledare, jag hade glömt hennes namn. Vi stod i en ring omkring henne och de andra kortade kopplet till sin hund och sträckte på ryggen. Jag försökte få Krusmynta att resa sig från sin liggposition.
- Kom igen nu, upp! Stå, röt jag och ryckte i kopplet, ångrade mig genast. Hon tittade sårat på mig och la ner nosen på marken med en ljudlig suck. Så där brukade jag inte bete mig, det visste både hon och jag. Men här skulle det krävas saker. Det funkade inte att bara stå där och se vilsen ut, här gällde det att ta kommandot, tänkte jag. Alltså ryckte jag till igen, snärtigt den här gången.
Krusmynta drog upp överläppen och jag hörde vibrationerna av en svag morrning. Bos matte tittade förskräckt på henne.
- Ska den där hunden verkligen vara med här, den verkar lite oberäknelig?
Ledaren närmade sig i sin gröna vindjacka med kennellogga på ryggen, den ljusa hästsvansen guppande i snålblåsten.
- Behöver du hjälp? Jag kan ta vid, sa hon och tittade på mig med stadig blick, näsan kantad av fräknar. Jag tänkte på de där ungdomsböckerna med röda ryggar, Wahlströms - alla de där beslutsamma och handlingsinriktade unga flickorna som fanns i dem. Krusmynta hade rest sig upp och stod på raka ben och tittade på henne. Ibland ser hon respektingivande ut, svart och blankpälsad som hon är. Men aldrig att hon gjort mig något ont, och inte tvärtom heller. Vi är sambor hon och jag. Hon får den mat jag äter, vi sover ihop, hon finns med på dörrskylten till min lilla trea.
- Det går bra, sa jag, och i sista stund höll jag inne "tror jag". Ska vi köra igång?
- Är du säker på att du har kontroll på din hund då?
Jag kände allas blickar igen, brännande genom min jeansjacka som för övrigt kändes helt malplacerad i sammanhanget. Vindjacka skulle det ha varit. Och halsbandet skulle ha varit ett metallhalsband med strypfunktion. Vad skulle jag säga? Säker, kan jag vara det?
- Du kanske ska observera idag, så att din hund lär sig vad som gäller och så att du har förebilder att ta efter nästa gång, sa hon, ledaren. Det gäller att vara ledare till hundra procent. Hundar kräver en stark och tydlig ledare.
- Mm, sa jag och tittade ner, blinkade bort sandkorn eller vad det nu var. Krusmynta tittade på mig, vaksamt. Tänk om jag hade förstört vår relation nu? Ledaren la handen på min axel, kupade den som en smekning.
- Se det inte som ett misslyckande. Nästa gång kommer ni igen, sa hon och log vitt.

(uppmaning: skriv om något typiskt svenskt)

måndag 30 maj 2011

Om vetenskap

Vetenskap:
bestämmer att rätten till liv inte finns. Eller finns.
För en björnunge, övergiven i idet, kan den finnas - hela Sverige engagerar sig. Si och så många procents chans att den klarar sig.
För ett barn i en barnvagn på Södermalmstorg, självklart.
För ett foster i en mage finns den inte.
För en gris finns den inte.

Vetenskap:
säger att minst nittio procent av generna är lika för en gris som för ett foster och en björn och en människa.

Vetenskap:
säger att människan fritt ska bestämma om hon vill bli förälder eller inte. Fria val ger ett bättre samhälle.

Vetenskap:
säger att ett barn blir till efter att två människor har sex med varandra (ibland) och ibland också efter provrörsbefruktning.

Vetenskap:
utgår från logiska premisser



eller är logiken bara skenbar och påverkad av mänskliga val
- någonstans en skuld

(dagens uppmaning: skriv om något skenbart)

onsdag 25 maj 2011

Anslaget

Det hade varit en alldeles lagom dag. Sten räknade kassan och den stämde perfekt. Orkidén på biblioteksdisken, i gult med vinröda strimmor och en kluven tunga mitt i de runda formerna, hade stått och hållit honom sällskap hela dagen. Dagens lämnade böcker stod i en prydlig rad på bokvagnen, den var inte på något sätt överfull men han skulle behöva ta tag i det direkt vid öppningen nästa dag. Ganska ofta kom några insläntrande besökare precis före stängning, med andan i halsen och håret slängande, och så hade det varit idag också. Men, som sagt, alldeles lagom. Inget
uppseendeväckande, utan ett ojämnt flöde av besökare hela dagen, i de vanliga besöksgrupperna. Kvinnor, fnittrande skolbarn, ensamma gamla och några manliga original.

Datorn klickade till och stängde av sig, och det enda ljud som kvarstod var ett svagt surrande från fläktsystemet. Han tog sin ryggsäck bakom disken och gick mot glasdörren mellan bibliotekslokalen och tidningsrummet, släckte lampan, drog igen dörren och låste. I huvudet planerade han kvällens middag. Kanske en snabb fisksoppa? Kanske fick det till och med bli Keldasoppa, med några räkor i.

Anslagstavlan kastade han en snabb blick på när han gick förbi, av gammal vana. Ibland rev skolbarnen sönder någon lapp, och det såg så slarvigt ut. Idag verkade allt vara i sin ordning.

Då såg han anslaget. Det var i tjock papp, och det syntes att någon fått kämpa för att få igenom häftstiften. Hörnen var alldeles tillknölade. På det stod med en vackert präntad handstil, snirklig och omodern: "Jag säljer mig till högstbjudande. Hör av dig vid intresse." Nedanför den en bild på en kvinna, en fin studiofotografbild. Hon hade ett finmejslat ansikte men tydliga linjer i
mungiporna, inte ung direkt. Sten noterade att fotografen hade missat att sätta fokus på hennes ögon, istället låg skärpan på hennes vackra hår. Det var som en gloria runt hennes huvud, allt ljus i bilden fanns just där. Han stod handfallen framför anslagstavlan.

Hon påminde honom om någon. Han kunde inte för sitt liv komma på vem. Men han skulle bli tvungen att göra något.

(dagens uppmaning: skriv om ett anslag)

onsdag 27 april 2011

Huggrygg

Håret klibbar i benan och fötterna luktar gammalt kylskåp. Hon måste duscha, tänker hon när hon vaknar och vrider sig ur den grop som har bildats i madrassen. Händerna hjälper till att fösa magbulan på plats, fösa ryggraden där inne i rätt position. Så att inte knäna sticker ut och pressas in i hennes revben.

Mothåll när hon lutar sig framåt, suckar, sväljer för att motverka känslan av att få hela maginnehållet i munnen. Hävstångseffekt får upp henne i upprätt läge. Ett snabbt skärande hugg i ryggen, rygghugg tänker hon, huggrygg.

Just då säger han till. En gungande längtan trycker han genom maghuden, strax till höger nedanför naveln, under hennes bleklila urtvättade nattlinne. Här är jag.

Hon drar in luft genom näsan och håller axlarna högt ett ögonblick innan hon släpper ner dem, andas ut, ler. Tittar in i badrumsspegeln, ser sig själv inramad av den blankmetalliska rundade kanten. Rynkor, tänker hon. Snart är jag gammal. Inuti bilden det skrattande skolbarnet från skolfotot i tvåan. Mintgrön tröja, axellångt rakt avklippt hår, ögonen lite vaksamma. Men ändå så mycket öppnare då än nu.

Det sörplar och viner i badrumsrören, grannar pratar och skrattar genom dem. Hon plockar fram sin pillerburk, skruvar av plastlocket, sätter på kranen och lutar sig fram. Magen tar i den kalla handfatskanten. Drar ihop sig och blir stenhård. Hon måste sätta sig bakåt på toalocket, tungt, och lockets hakar är trasiga på ena sidan så att det halkar på sniskan. Men det går bra.

Handen på magen, älskling därinne, lugna ner dig. Hon sitter där en stund och lyssnar, tittar ner på den lurviga badrumsmattan med små dammpartiklar och svarta små strumpludd. Någon sjunger.

Med handen mot kakelplattorna kliver hon över badkarskanten, en fot i taget, och tar av sig nattlinnet. Missar tvättkorgen. Låter duschen strila över håret, ansiktet med hårt slutna ögon, ryggen, magen som är kittligare än någonsin. Masserar in milt doftande Barnängens barntvål, den enda hon förmår använda nu. Telefonsignalen därute har ingen betydelse, springer gör hon inte. Tånaglarna skulle behöva målas, och fötterna filas, men det får nog vänta tills hon kan få assistans.

Det ångar, dryper av fukt. Hon är en mjuk och varm barbamamma, tänker hon och sträcker sig efter handduken. Tar den i båda händerna och drar den fram och tilllbaka över ryggen, sluter ögonen. Idag mage med liv i. Det är det jag vet. I det finns jag.

(dagens uppmaning: skriv om att frottera sig)

torsdag 17 februari 2011

Kotlett

Ja, jag vet, vi brukar inte prata om döden så mycket i det här landet. Vi är inte så vana att se lik, säger man. Bara på tallriken. Där ligger den uppskurna biten av fläskkotlett. Fyra månader tidigare tittade han yrvaket upp mot världen, knuffades omkring av mamma och syskonen. Tre dagar gammal gjorde det ont, ont när hans testiklar revs ut. Ingen bedövning här inte, nej bonden tog honom under armen bara. Sen fick han inte vara med mamma längre. Lite trångt var det, lite buffligt blev det, lite tråkigt dessutom. Halkigt på det kala golvet, otäckt att ramla. Ladugårdslängan var tillbommad, låst, några fönster fanns inte utan några små smala springor bara. Inget att se. Dagar som kom och gick. Kanske hade han blivit glad av några hundleksaker, en stärkande promenad, så som självklart är för den som är hund – med samma intelligensnivå och sociala behov som en gris? Men livet blev ju inte så långt ändå.

Fast – nej, det är inte så ovanligt att äta någon som är död. Bara lite svindlande i tanken. Men det är säkert för att vi är så alienerade från hur det är i naturen, vi nollåttor.

(uppmaning: skriv om att äta något ovanligt)

måndag 24 januari 2011

Gränsland

mörkret

en suck i rummet fyllt av väggar ut mot universum
vi vältrar ut oss jäser växer, allt pompösare
oförmögna att ta in
gränserna som satts
det som tickar
närmare det sista


(uppmaning: skriv om dagens första tanke)

fredag 21 januari 2011

Höstbal

”Nå skrufva fiolen, hej! spelman skynda dej”, skrålade de frackklädda männen runt långbordet, kråmande sig för varandra som stolta tuppar. Tar i gör de, som alltid. Från början till slut. Tänkte Klara, där hon satt under bordet med armarna runt knäna och studerade alla blankputsade skor, balklänningsfållar och silk-look-strumpor med en liten antydan till reva. Aldrig mer tänkte hon gå på bal med en man. Han hade inte dykt upp, hennes kavaljer. Inte minsta ursäkt hade hon fått, inget telefonsamtal, och på mobilen gavs beskedet ”den önskade abonnenten kan inte nås för närvarande”. Inte tänkte hon sitta ensam vid bordet och förklara sig. Men inte kunde hon förmå sig att gå hem heller. Så mycket pengar som kalaset hade kostat.

Hon var en sådan som alltid hamnade på golvet på festerna, av en eller annan anledning. På sitt eget dop hade hon ålat sig ur den ovane, nyblivne prästens famn och ner på kyrkgolvet, till sina förbluffade föräldrars fasa. Första skolavslutningen var hon så nervös inför sitt diktläsningsuppdrag att hon svimmade, och fortfarande känner hon sig knäsvag när hon känner doften av syrener. Så har det fortsatt: golvet blir det, för att sitta och äta chips på när sittplatserna är för få på korridorfesterna (hon är alltid den första som blir över), hångla på, sitta och ha efterfest och leka vuxen-sanning-eller-konka på. Alltid golvet.

Numera kändes det ganska tryggt. En bra plats. Ingen överraskning, liksom, att hon hamnade där.

(dagens uppmaning: skriv om en skruv)

söndag 16 januari 2011

Rut

Den tjocka persiska mattan var full av långa vita hårstrån och hårnålar. Sådana där böjda U-hårnålar, som man inte riktigt vet vad man ska göra med om man är född senare än på 50-talet.
Hon hade stoppat nyckeln, tydligt märkt Rut på en nyckelring med vit etikett kantad av röd plast, i nyckelhålet precis som hon gjort när hon varit där på introduktion veckan innan. Klivit in i hallen, förbi den prydliga raden av snörskor med liten klack. Ropat ”Rut, är du där?”. 98 år var hon, tanten, vem visste vad som hade hänt sedan kvällen innan?

En ljus, spröd stämma till svar: ”Jag är i vardagsrummet, kliv in, söta du!”.

Hon klev snabbt ur sina Birkenstocks och gick längs den randiga gångmattan in i vardagsrummet. Och där, med det vita långa håret i omsorgsfullt lindad knut på bakhuvudet, stod Rut och drog och slet i något som fastnat i städskrubben. Hon klev fram för att hjälpa till. En gammal, röd dammsugare med blankmetalliska hjul. Precis som en dammsugare i marsipan i formen.

Rut tittade upp, viftade uppgivet med armarna, slog handen för munnen och skrattade.
”Jag hade tänkt ta fram dammsugaren åt dig så att du skulle slippa. Ni flickor gör ju så fint åt mig, så nå´kan ju jag göra också.”

Hon var lite darrig och behövde hjälp att sätta sig, förklarade hon, viftade med armen och förankrade en hårtest som slitit sig. En av alla dessa hårnålar som fallit till marken.

(uppmaning: skriv om normer)

måndag 10 januari 2011

Finnas fattas överleva

Jag går i kappan och stövlarna på isen och snön, svart gata på morgonen, och du är inte med mig. Jag går längs gatan där vi alltid gått och du är inte med mig. Jag väntar på tåget och du är inte med mig. Jag sitter vid skrivbordet på jobbet och du är

inte med mig

du fattas mig

jag finns men inte hela jag

bara bitar

ryggrad som håller upp

Detta är inte att finnas inte att leva inte att över

leva

och du vaknar ändå där jag inte är

hur är det möjligt?



(uppmaning: skriv om att finnas)