Halvåttanyheterna

Små gökungar påminde de henne om, med sträckta halsar. Hon hade inte lärt sig namnen, så ofta var hon inte där. Agda var den som hon var där för att besöka. Gamla mamma, att hon hade förändrats så. Hennes blick hade tappat världen utanför. Närmast henne har alltid tron på det som är just nu varit, tänkte Emilia och kollade återigen att hon kommit ihåg att stänga av mobilen. Nu fanns bara tron på minnena.
"Du tar väl hand om lillasyster", sa hon om och om igen.
"Javisst mamma, sa Emilia tålmodigt och strök hennes hand, berörd av den beniga kantigheten i den.

Till halvåttanyheterna hade de samlats i TV-rummet allihop, omgivna av pelargoner och smårutiga gardiner. Grön gård utanför, men man hörde aldrig några fåglar där, enligt Agda. Omgiven av sin tant-rad satt hon i långsoffan. De hade kappklänningar och vitt tunt hår, allihop, och doftade puder med en svag anstrykning av instängd svett. Benen i nylonstrumpor, bruna skor med liten blockklack. I övrigt ingenting gemensamt, mer än mat och väder, brukade Agda sucka. Gubbarna var också där: två krumma i rullstol, en rakryggad med käpp i hand i fåtöljen närmast fönstret. De såg trötta ut, tänkte Emilia, men det var hon själv också. Snart var besökstiden slut.

Nyhetsreportrarna drog igång, och det skulle bli inslag om svältkatastrof och sönderfallande bilindustrier, annalkande kris. Det kurrade i magar och suckades i rummet, men ingen sa något. Minuterna gick. Det slamrades med disk i korridoren.
"Mamma, vill du verkligen titta på det här", frågade Emilia otåligare än hon tänkt.
"Vi tittar alltid på halvåttanyheterna", sa en av tanterna släpigt. Hon påminde om Astrid Lindgren, en sagotant med spetsig haka, tänkte Emilia.
"Jag vet. Men varför?"
"För att få tiden att gå", sa en annan tant.
"Varför?"
"Du är ju som en trilskande treåring, flicka lilla", sa farbrorn med käpp och knackade långsamt med den i golvet. Men hans ögon mötte Emilias och glimmade till.
"Hon har ju rätt, flickebarnet. Än är vi inte döda", sa han. "Ge mig fjärrkontrollen!"
Emilia reste sig och gav honom den, med hjärtat bultande av iver.
"Jag vill se nånting vi kan prata om. Nånting jag tycker om", sa Astridtanten. Det sjöd och bubblade i rummet plötsligt. Tanterna tittade på varann, farbröderna i rullstol började smacka lite och nicka nöjt.
"Jag vill se Vänner", sa mamma med ett leende i rösten.

Käppfarbrorn hade rest sig upp och viftade lite med käppen, men verkade nästan ha tappat andan av upphetsning. Hans röst darrade lite.
"Idag får Agda välja, imorgon efter kvällsfikat väljer Gunvor", sa han. "Blir det bra? Så fortsätter vi så, en varje kväll i sin tur."
Hans blick svepte genom rummet där han stod, rak i ryggen. Så lång hade hon aldrig sett att han var, tänkte Emilia.
"Det blir bra", sa tantgruppen i det närmaste unisont, och männen i rullstolarna hummade med.

Emilia kände hur blodet strömmade inom henne. Är det så en revolutionär känner sig, tänkte hon. "Jag kommer imorgon också", sa hon. "Vi ses då. Hejdå, älskade mamma". Hon smekte sin mamma på kinden, och tappade nästan andan när hon kände starka armar runt sin midja. "Vi ses, min älskling", viskade mamma Agda. Bullmamman, varmmamman, mjukmamman.

(dagens uppmaning: skriv om att byta kanal)