Oförklarligt

Vilsekommet ludd
- hon ser det,
grålila inlagringar i gångarna
när hon undersöker.
Överallt tar det sig in:
i det vetenskapliga och
på husläkarmottagningen.
Allt oftare på senare tid.
Det är som komme det från rymden,
tänker hon och topsar ilsket vidare.

(dagens uppmaning: skriv om ludd)

Bruten

Hon bröts av på mitten. Närapå kunde hon höra det torra knaket när det skedde. Tudelad: inte längre en av dem hon delat mjölk med, inte heller en av de klarögda självklara tyckarna.

Att göra ett val var inte ett val. Därför stod hon inför dem, de till titeln mäktiga. Hon mötte ögonen bakom pulpeterna. Orden bet. En krävande typ, sa en del. Hennes röst talade emot det. Den smekte.

Brottet var redan gjort.
Vem kunde hejda sig då?

Till minne av Fadime Sahindal

(dagens uppmaning: skriv om att hejda sig)

Skymningslandet

Hon är sjukare än någonsin och det hon drömmer om är flärd, säger hon. Läkarna säger att hon ska opereras igen. Det är tredje gången på en månad.

Hennes hår trasslar till sig i nacken, blir till en hård knorv som är omöjlig att dra fingrarna genom. Det tar stopp.

Jag skäms för mina nymålade naglar när jag kommer dit med tidning och en kexchoklad, skäms för sköterskornas glänsande hjälmfrisyrer. "Nu är jag vackrast när det skymmer," säger hon och skrattar, ett skratt som fastnar i draperiets veck.

(uppmaning: skriv om flärd)

Att fortsätta

Varje morgon, så fort jag vaknat, gör jag min plus- och minuslista. På nattygsbordet ligger alltid min loggbok, med rosa fjärilar på det plastade omslaget. Jag pallar upp kuddarna bakom mig, tittar ut för att se hur vädret verkar, persienner och tjocka sovgardiner har aldrig varit något för mig, och sätter igång.

Vissa dagar noterar jag att handstilen är extra vinglig och kantig, liksom motvillig. Handen vill inte riktigt förmedla något. Då blir orden ofta därefter, krångliga och intetsägande eller föraktliga, otrevliga. ”Dagmar lilla”, säger jag då strängt till mig själv, ”nu ska vi inte vara såna”.

Ibland funderar jag på hur alla andra människor gör. Inte kan alla andra tycka att livet alltid är meningsfullt, att det känns mödan värt att sträva på så för att leva sina utstakade dagar. Men de allra flesta fortsätter ändå. Är det för att de låtsas tycka att allt är bra, eller är deras liv helt enkelt bra? Om det nu finns ett gott liv på ett objektivt plan. Det kan man undra.

Hur som helst: de ljusare dagarna är det lätt att fortsätta. Då kan det bli fyra-fem saker på pluslistan redan på morgonen. Fingrarnas rörelser över papperet, trädens rörelser utanför fönstret, radion som jag strax ska slå på, limpan som ligger noggrant inslagen i en försluten plastpåse på köksbänken, all den kärlek jag fått. Andra dagar blir minuslistan betydligt längre. Då skriver jag att hemtjänstens loja flickor kväver mina tankar, att de gör mig till en liten skrynklig lort. Fult och argt blir det.

Min bonad hänger över köksdörren, den som mor la ner i min brudkista. Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men i dag hjälper Herren. Jag vet inte, jag. Men jag försöker fortsätta. Vad annat finns att göra?

(dagens uppmaning: skriv om att fortsätta)