måndag 24 januari 2011

Gränsland

mörkret

en suck i rummet fyllt av väggar ut mot universum
vi vältrar ut oss jäser växer, allt pompösare
oförmögna att ta in
gränserna som satts
det som tickar
närmare det sista


(uppmaning: skriv om dagens första tanke)

fredag 21 januari 2011

Höstbal

”Nå skrufva fiolen, hej! spelman skynda dej”, skrålade de frackklädda männen runt långbordet, kråmande sig för varandra som stolta tuppar. Tar i gör de, som alltid. Från början till slut. Tänkte Klara, där hon satt under bordet med armarna runt knäna och studerade alla blankputsade skor, balklänningsfållar och silk-look-strumpor med en liten antydan till reva. Aldrig mer tänkte hon gå på bal med en man. Han hade inte dykt upp, hennes kavaljer. Inte minsta ursäkt hade hon fått, inget telefonsamtal, och på mobilen gavs beskedet ”den önskade abonnenten kan inte nås för närvarande”. Inte tänkte hon sitta ensam vid bordet och förklara sig. Men inte kunde hon förmå sig att gå hem heller. Så mycket pengar som kalaset hade kostat.

Hon var en sådan som alltid hamnade på golvet på festerna, av en eller annan anledning. På sitt eget dop hade hon ålat sig ur den ovane, nyblivne prästens famn och ner på kyrkgolvet, till sina förbluffade föräldrars fasa. Första skolavslutningen var hon så nervös inför sitt diktläsningsuppdrag att hon svimmade, och fortfarande känner hon sig knäsvag när hon känner doften av syrener. Så har det fortsatt: golvet blir det, för att sitta och äta chips på när sittplatserna är för få på korridorfesterna (hon är alltid den första som blir över), hångla på, sitta och ha efterfest och leka vuxen-sanning-eller-konka på. Alltid golvet.

Numera kändes det ganska tryggt. En bra plats. Ingen överraskning, liksom, att hon hamnade där.

(dagens uppmaning: skriv om en skruv)

söndag 16 januari 2011

Rut

Den tjocka persiska mattan var full av långa vita hårstrån och hårnålar. Sådana där böjda U-hårnålar, som man inte riktigt vet vad man ska göra med om man är född senare än på 50-talet.
Hon hade stoppat nyckeln, tydligt märkt Rut på en nyckelring med vit etikett kantad av röd plast, i nyckelhålet precis som hon gjort när hon varit där på introduktion veckan innan. Klivit in i hallen, förbi den prydliga raden av snörskor med liten klack. Ropat ”Rut, är du där?”. 98 år var hon, tanten, vem visste vad som hade hänt sedan kvällen innan?

En ljus, spröd stämma till svar: ”Jag är i vardagsrummet, kliv in, söta du!”.

Hon klev snabbt ur sina Birkenstocks och gick längs den randiga gångmattan in i vardagsrummet. Och där, med det vita långa håret i omsorgsfullt lindad knut på bakhuvudet, stod Rut och drog och slet i något som fastnat i städskrubben. Hon klev fram för att hjälpa till. En gammal, röd dammsugare med blankmetalliska hjul. Precis som en dammsugare i marsipan i formen.

Rut tittade upp, viftade uppgivet med armarna, slog handen för munnen och skrattade.
”Jag hade tänkt ta fram dammsugaren åt dig så att du skulle slippa. Ni flickor gör ju så fint åt mig, så nå´kan ju jag göra också.”

Hon var lite darrig och behövde hjälp att sätta sig, förklarade hon, viftade med armen och förankrade en hårtest som slitit sig. En av alla dessa hårnålar som fallit till marken.

(uppmaning: skriv om normer)

måndag 10 januari 2011

Finnas fattas överleva

Jag går i kappan och stövlarna på isen och snön, svart gata på morgonen, och du är inte med mig. Jag går längs gatan där vi alltid gått och du är inte med mig. Jag väntar på tåget och du är inte med mig. Jag sitter vid skrivbordet på jobbet och du är

inte med mig

du fattas mig

jag finns men inte hela jag

bara bitar

ryggrad som håller upp

Detta är inte att finnas inte att leva inte att över

leva

och du vaknar ändå där jag inte är

hur är det möjligt?



(uppmaning: skriv om att finnas)