Höstbal

”Nå skrufva fiolen, hej! spelman skynda dej”, skrålade de frackklädda männen runt långbordet, kråmande sig för varandra som stolta tuppar. Tar i gör de, som alltid. Från början till slut. Tänkte Klara, där hon satt under bordet med armarna runt knäna och studerade alla blankputsade skor, balklänningsfållar och silk-look-strumpor med en liten antydan till reva. Aldrig mer tänkte hon gå på bal med en man. Han hade inte dykt upp, hennes kavaljer. Inte minsta ursäkt hade hon fått, inget telefonsamtal, och på mobilen gavs beskedet ”den önskade abonnenten kan inte nås för närvarande”. Inte tänkte hon sitta ensam vid bordet och förklara sig. Men inte kunde hon förmå sig att gå hem heller. Så mycket pengar som kalaset hade kostat.

Hon var en sådan som alltid hamnade på golvet på festerna, av en eller annan anledning. På sitt eget dop hade hon ålat sig ur den ovane, nyblivne prästens famn och ner på kyrkgolvet, till sina förbluffade föräldrars fasa. Första skolavslutningen var hon så nervös inför sitt diktläsningsuppdrag att hon svimmade, och fortfarande känner hon sig knäsvag när hon känner doften av syrener. Så har det fortsatt: golvet blir det, för att sitta och äta chips på när sittplatserna är för få på korridorfesterna (hon är alltid den första som blir över), hångla på, sitta och ha efterfest och leka vuxen-sanning-eller-konka på. Alltid golvet.

Numera kändes det ganska tryggt. En bra plats. Ingen överraskning, liksom, att hon hamnade där.

(dagens uppmaning: skriv om en skruv)