Rut

Den tjocka persiska mattan var full av långa vita hårstrån och hårnålar. Sådana där böjda U-hårnålar, som man inte riktigt vet vad man ska göra med om man är född senare än på 50-talet.
Hon hade stoppat nyckeln, tydligt märkt Rut på en nyckelring med vit etikett kantad av röd plast, i nyckelhålet precis som hon gjort när hon varit där på introduktion veckan innan. Klivit in i hallen, förbi den prydliga raden av snörskor med liten klack. Ropat ”Rut, är du där?”. 98 år var hon, tanten, vem visste vad som hade hänt sedan kvällen innan?

En ljus, spröd stämma till svar: ”Jag är i vardagsrummet, kliv in, söta du!”.

Hon klev snabbt ur sina Birkenstocks och gick längs den randiga gångmattan in i vardagsrummet. Och där, med det vita långa håret i omsorgsfullt lindad knut på bakhuvudet, stod Rut och drog och slet i något som fastnat i städskrubben. Hon klev fram för att hjälpa till. En gammal, röd dammsugare med blankmetalliska hjul. Precis som en dammsugare i marsipan i formen.

Rut tittade upp, viftade uppgivet med armarna, slog handen för munnen och skrattade.
”Jag hade tänkt ta fram dammsugaren åt dig så att du skulle slippa. Ni flickor gör ju så fint åt mig, så nå´kan ju jag göra också.”

Hon var lite darrig och behövde hjälp att sätta sig, förklarade hon, viftade med armen och förankrade en hårtest som slitit sig. En av alla dessa hårnålar som fallit till marken.

(uppmaning: skriv om normer)