torsdag 25 november 2010

Bön om förlåtelse

Förlåt mig för de onödiga julklappar jag köper
för pengar som kunnat rädda liv -
de där storögda barnens.
Förlåt mig för att jag går förbi
tiggaren under Kungstornet
med mössan i hand och sänkt blick.
Förlåt att jag sliter i mina barn
för att jag måste till jobbet i tid.
Förlåt att jag inte alltid
orkar fråga hur det är.
Förlåt alla skuldkänslor
som får mig att inte handla.

Förlåt att livet -

jag har nog inte insett det än.


(dagens uppmaning: skriv om skuld)

lördag 20 november 2010

Kaninen

Det lilla pickande hjärtat bakom all den vita pälsen. När hon höll kaninen i sin famn kände hon det slå mot hennes kropp. På kvällarna satt hon i mörkret vid den hembyggda, högbenta buren på uteplatsen. Pallen var kall, men hon hade burdörren öppen och kliade sin kanin i nacken. Smekte henne över öronen, kände den oemotståndligt lena pälsen under hakan. Fick svar med en ömsint mjukhet när kaninens nos rörde sig över hennes hand. Hon sträckte fram sitt ansikte och lät kaninen svepa med sin varma andedräkt emot hennes, snudda med morrhåren vid hennes kind. Det hände att norrskenet svepte över himlen, gjorde stunden ännu mer magisk.

Senare bar hon sin kanin i famnen igen, utan värmen. Kall och hård när hon lyfte ner den i en fin kartong, och gick mot skogen för att gräva ner den och sätta en bukett ljung ovanpå. Kvar i henne: magontsskriket, men också andedräkten mot kinden.

(uppmaning: skriv om en famn)

fredag 19 november 2010

Om funktion

Allt ger utslag. Så småningom. Kanske inte när man är ung, men senare. En liten grodd sätter sig på plats i själen, lägger sig där, boar in sig. I mildare fall bäddar den in sig lite mjukt, skaver lite bara, ungefär som en pärla i ett musselskal som egentligen inte påverkar musslans liv i något väsentligt. Är det ett grövre fall skär grodden sönder vävnader, celler, synapser. Det blir döda ändar som inte behövs längre.

Nära ytan får den huden att reagera. Kanske blir den allergisk mot sig själv, fläckvis eller helt och hållet, så att en ihållande klåda uppstår. Kanske blir det fjälliga ringar på armbågar och knän.

Längst in i kärnan brer isen ut sig, och nyper tag. Håller det inre på plats. Ser till att det inte får för sig att tro sig vara något särskilt.

(uppmaning: skriv om utslag)

torsdag 11 november 2010

Överlevnadskurs I

Om bilen kör fast och man blir stående ska man alltid ha plastpåsar i bilen. Dem sätter man på fötterna, mellan strumpa och sko, så att fötterna inte blir blöta. För kalla fötter är förödande.
Fast: om det är kolmörkt ute, kanske till och med regnar eller stormar, och man ändå inte hittar plastpåsarna, skulle jag nog uppskatta en ficklampa mer. Om batteriet fungerade. Då skulle jag tända lampan och hoppas att någon såg mig, och sedan kura in mig så gott jag kunde och be en bön om en snar räddning.

(uppmaning: skriv om oväder)

fredag 5 november 2010

Ta det säkra för det osäkra

Jeopardy skulle precis till att börja. Jag hade förberett mig som jag brukar: dukat rosenbrickan med min julklappstekopp och det goda Söders Höjder-teet. Brett ett par smörgåsar, idag blev det en limpsmörgås med ost och en vallmofröknäcke med leverpastej. Känt efter att dörren var låst, släckt i hallen, tänt fönsterlamporna i TV-rummet och burit in brickan till soffbordet. Fjärrkontrollen låg i sin vanliga ficka på soffan, men jag behövde gå fram till TV:n och trycka på knappen först. Precis när jag sträckte mig efter den hörde jag skriket. En röst, en kvinna, som skrek, kanske från lägenheten ovanför. Det var ett skrik i panik. Steg, möbler som flyttades, och så en dovare röst och ett skrik till. Hjälp, skrek hon.

Hjärtat stannade nästan till i halsgropen på mig, jag fick ta tag i snurrfåtöljen för att inte svaja på benen. Jag satte mig och slätade till kjolen, försökte sansa mig och bete mig förståndigt. Borde jag göra något? Ringa polisen? Gå dit och ringa på? Men inte visste väl jag i vilken lägenhet de hade ropat. Och vad förmår en skröplig liten tant som jag, sa jag till mig själv och tittade på ostskivan som redan började krulla sig i kanterna. Nu var det tyst. Och nu skulle programmet börja: fars gamla pendelur i hörnet hade minutvisaren precis rakt upp.

Kanske, vid närmare eftertanke, var det någon film de tittade på. Hon skrek säkert bara i en film, så enkelt var det nog. Lättad drog jag efter andan, reste mig med stöd mot soffbordet, gick fram och satte på TV:n och sedan tillbaka till soffan. Signaturmelodin hade redan startat. Nu skulle det smaka bra med en smörgås och lite te.

(uppmaning: skriv om att hymla)

måndag 25 oktober 2010

Frö

Inte är det mycket som krävs för att ett liv ska bli till. Lite vatten. Kärlek är överflödigt.

(uppmaning: skriv om ett frö)

söndag 24 oktober 2010

En höstsaga

I sagornas värld blir det inte alltid som man tänkt sig.
En ljusprinsessa träffade en dag sin mörkerprins. Det är så det ser ut, de ljusa ska möta de mörka – så att det blir en balans mellan polerna. Om allt går enligt planerna.
I skymningen vid allhelgonahelgen stod de vid det blankglittrande vattnet. Gräsets väta vätte hans rockfåll, och hon kände dimman svepa runt hennes anklar.
”Du är det bästa som hänt mig”, viskade hon och lät hans fingrar glida mellan hennes.
”Du är allt. Jag vill krypa in under din hud”, sa han dovt, och lekte med hennes vänstra örsnibb.
Han bar henne över tröskeln. Hon älskade. Han älskade. Handlöst föll de över och för varandra, bytte positioner och vittringar.
Djupt inom henne fanns ändå en bultande oro, en rädsla för mörkret som sakta invaderade hennes hemvist. Vart skulle hennes ljus ta vägen nu?
Lättheten i deras tumlande blev till tomma vinflaskor, hårda uttalanden om mindre värda människor. En rinnande sorg gled in i henne. Melankolins mörker och hål av intighet fyllde ut de rum inom henne som ännu inte var ljus. Hennes blick sänktes mot marken och axlarna tyngdes av svärtan. Inte bar hennes prins sig själv längre, och ännu mindre henne. Nu var det hon som bar. Och ljuset gled iväg.

(uppmaning: skriv om att bära)

torsdag 21 oktober 2010

Järnvägar

Hon väntade. Andlös spänning.
”Järnvägar!”
Det hade hänt igen. Varenda gång hennes farfar skulle kliva ur bilen snubblade han på tröskeln och slog samtidigt huvudet i dörrkarmen. Varje gång kom en suck och ett följdriktigt ”järnvägar” med mycket eftertryck.
Länge trodde hon att leverfläcken han hade intill ena ögonbrynet berodde på att han hade slagit i pannan så många gånger.
Hans händer var så stora, och han kunde lyfta henne så högt. Han lyfte henne och log förläget, med rynkor i ögonvrårna. Hon kände honom aldrig riktigt. När hon var stor nog att verkligen lära känna en farfar ville hon inte heller göra det. Hon visste, men kunde inte riktigt se det hända, kunde inte se honom gå på omkring på sin arbetsplats. Hans livs gärning, hans verk som han byggt upp under hela sitt yrkesverksamma liv. Den framgångsrika, vinstdrivande minkfarmen, där han arbetade varje dag.
Det var han som dödade dem. Det var han som plockade ut dem ur buren och gasade ihjäl dem i en låda. Eller tog till elsladdar, en i var ände. Deras livs mening var att dö och bli pälsar, och det var det som han tjänade pengar på. Illamåendet steg i munnen varje gång hon tänkte på det.
Alla har ett val, tänkte hon. Han valde dödens väg för att tjäna pengar. Då väljer han bort mig.
Men varje gång hon ser någon snubbla på väg ut ur en bil hör hon hans ”järnvägar!” eka i huvudet.


(dagens uppmaning: skriv om att snubbla)

tisdag 19 oktober 2010

Strukturförvirring

Jomenvisst: allt är sociala konstruktioner. Vi människor har bestämt vad en kombination av atomer ska kallas för och hur den ska avgränsas.

Väggar består av atomer. Det är vi som har bestämt att de ska kallas väggar, och att de ska börja i ett hörn och sluta i ett annat. Börja vid taket däruppe, och sluta vid marken eller vid ett golv.
Att golvet håller för min tyngd är visserligen inte bara en social konstruktion. Det finns några lagar om massa som har viss betydelse också. Men ändå: erkänn att du precis som jag kan se atomerna snurra omkring under dig, i en sådan där atommodell från högstadiet, där du sitter på andra våningen. Eller kanske till och med på sjunde.

Om väggarna är socialt konstruerade – betyder det att de inte finns i verkligheten?
Då sitter jag alltså mitt ute på gräsmattan just nu. Fast jag består ju också bara av atomer, så vem är jag att säga något sådant.

(uppmaning: skriv om struktur)

måndag 18 oktober 2010

Trevande

Hon verkar faktiskt rätt konstig. Jag tror inte att hon vet hur man gör!
(Om hon inte har gjort det förr? Nej, kanske inte det. Men det är väl ingen ursäkt.)


(dagens uppmaning: skriv om att treva)

torsdag 14 oktober 2010

Ett misslyckande

De båda herrarna trummade med naglarna mot sina linjerade anteckningsblock genom hela intervjun. Tittade ut genom fönstret, tittade ner på sina naglar. Plockade upp en mobiltelefon och knäppte lite slött på knapparna. Jag förstod det inte – själv var jag helt uppfylld av att göra ett gott intryck. Finkostymen på, skorna putsade, till och med slips hade jag tagit till denna torsdag. Fyra bra referenser hade jag med mig, listade på ett papper som jag sorgfälligt lagt i min svarta konstlädermapp med metallhörn.
”Jaha, ja du har ju bra meriter att visa upp. Så du tror att du skulle kunna passa hos oss”, sa Y, med pannan i djupa veck. Jag var mycket nära en ljudlig suck, eftersom samma fråga dök upp med ett bara något reviderat ordval för åtminstone tredje gången under intervjun.
”Ja, jag tycker att mitt CV och mina ambitioner matchar ert bolag väl, i synnerhet med den senaste utvecklingen i åtanke. Fusioneringen torde resultera i många utmaningar som rör varumärket, även om självfallet väldigt mycket talar för en uttalad framgång”, sa jag.
De svarade inte. Tittade bara på varandra, och det ryckte i mungipan på Z så att hans mustasch höjdes en aning. De satt och skrattade åt mig. Vad var det som var så roligt? Hur hade jag kunnat göra bort mig så?
Tankarna snurrade runt i huvudet. Det här arbetet borde vara perfekt för mig. Ett ultimat nästa karriärsteg, en win-win-situation både för mig och för bolaget. Men det var uppenbart att de inte ville ha mig.
På något sätt tog jag mig ut därifrån, slokörad och skamsen som en whippet. Aldrig mer, tänkte jag. Jag startar eget, utbildar mig resten av livet, går på bidrag, anmäler mig frivilligt till Samhall. Fortfarande som en irrande geting runt mig, tankarna: vad hade jag gjort för fel? En freudiansk felsägning någonstans? Persilja mellan tänderna? Gylfen öppen?
Resten av veckan ägnade jag åt självspäkning. Inte förtjänade jag några belöningar. Nu gällde träning, hälsokost och uppbygglig litteratur. Inga TV-spel så långt ögat nådde. Disciplin – och så småningom skulle jag kanske kunna nå lite högre.
Nästa fredag ringde telefonen. ”Ja, hej, det är Y från Future Success. Du var ju på intervju hos oss förra veckan.”
”Ja?”
”Jag tänkte förklara att det inte var en riktig anställningsintervju. Det var en del i ett stort socialpsykologiskt experiment. Ditt beteende observerades genom en spegelvägg. Känner du att du behöver någon form av debriefing?”

(uppmaning: skriv om ett experiment)

onsdag 13 oktober 2010

Familjeliv

Flickan, spretigt pojksmal, fnissar och vrider lite på sig när han ställer frågan. Om hon tycker om att sy? Det har hon inte funderat så mycket över. Hon har ett jobb, det är inte alla som har det. Och de flesta av hennes vänner är också där. Hennes mamma också, och systrar. Hur skulle de annars hinna träffas?

Luften är full av tygdamm. Symaskinerna i långa rader, vid varsitt litet grått bord, dunkar. Hennes långa hår faller ner över symaskinen och hon stryker otåligt bort det, ger till sist upp och lindar en överbliven tygremsa runt det och knyter en tofs. Skyndar sig att fortsätta med den översta i högen av rosa t-shirtar som ska kantfållas. De färdiga har hon släppt i en påse vid sitt högra ben.

Om hon är ledig ibland? Jodå. Nästan alla söndagar. Men om det är högsäsong går det inte. Då sover hon i fabriken ibland. Det går bra, det finns gott om tyghögar att sova på. Händerna värker när de jobbar så intensivt, förstås. Men det finns många att fnissa med. De har det ganska bra, hon behöver inte smutsa ner sig. Tygdamm kan man stå ut med.

-----

Det spritter i hennes ben. Hon drar otåligt i mammas hand. Nu ska de in och köpa nya kläder. Därinne finns de, de rosa tröjorna med Hello Kitty som hon sett i skyltfönstret. Fina, visst, men ännu bättre är det som kommer sedan.
”Visst går vi och fikar sen, mamma?” Rösten är full av förväntan.
”Absolut, sötis!” Hon ler, mamman som fått egentid med sin flicka denna söndag. ”Jag antar att du vill ha kladdkaka med grädde?”
”Mm. Vad du är bra, mamma!”



(uppmaning: skriv om ett samband)

tisdag 12 oktober 2010

Din

”Jag är helt och hållet din”. Pappersarket var blekgult med svaga räfflade ränder. Såg dyrt ut. Handstilen var spretig, typiskt manlig tänkte hon, med kantiga, viftande bokstavsslut. I huvudet hörde hon ljudet av pennans raspande mot papperet.

Helt och hållet. Vad innebär det? Äger jag alla celler i din hud, alla önskningar i ditt huvud, alla dina kroppsfunktioner? Kan jag sälja dig till någon annan, när jag tröttnar? Vad är det som gör att du vill ge bort dig så där?

Jag vill inte, tänkte hon.

(dagens uppmaning: skriv om något helt)

tisdag 5 oktober 2010

Undersökning v19

Klick.
”Så, nu blir det lite kallt på magen”.
Det blå ljuset i rummet förstärks av hennes blå v-ringade sjukhusskjorta. Hon trycker på min mage och den grusiga svarta bilden på TV-skärmen fladdrar runt. I min mage fladdrar både orosfjärilar och ett litet liv, som studsar till, eller spritter som en fisk. Fishy.
Blupp-blupp låter det när dopplern vrider och ålar sig över den bulliga kullen. I övrigt tystnad.
Hon vrider runt, runt och jag känner hur min puls ökar.
”Det är inte för att något är fel som jag inte säger något, utan för att det tar en stund att hitta rätt så här i vecka 19”, säger hon. ”Jag vill träffa rätt på hjärtat direkt.”
Hon fortsätter vrida och trycka. Något pulserande dyker upp på skärmen: en svart boink-boink som blir mindre och större om vartannat. Jag trycker ner hakan i bröstet för att kunna se, och känna.
”Där har vi det. Jag ska mäta...”
Mitt i en mening avbryter hon sig.
”Ursäkta mig, jag måste gå ut och kolla med en kollega. Jag återkommer.”
Hon tittar inte riktigt på mig utan hastar iväg mot dörren i motsträviga Birkenstock, men ändrar sig i sista stund, går tillbaka och släcker skärmen.
”Kommer strax. Ursäkta igen.”
Där ligger jag i ett blått rum med ett hjärta i min kropp som hon inte vill berätta om. Någon borrar i rummet intill. Mitt hjärta slår i mitt huvud.
Dörren slås upp och in kommer hon tillbaka, nu med håret på ända, och en skäggig lång man i sjukhusrock med handen före.
”Ja goddag, överläkare Berndt Areskog, ursäkta att det blev lite dramatiskt. Jag ska bara assistera Nina här i undersökningen. Sätter du på skärmen igen?”
Hans hand var varm och tryckte ordentligt. Sånt gillar jag.
Men sedan sitter han bara och tittar på skärmen medan hon föser runt dopplern över min mage. Boink-boink igen, ett pulserande hjärta. Han andas tungt. Han sväljer. Han lutar sig över mig, tittar bort, tittar på skärmen igen.
”Det här är ett ovanligt fall. Fostret mår bra, såvitt vi kan se,” säger han och vänder sig mot mig. Ser in i mina ögon, med ögon som inte är som de ska.
”Men det är inte en människobebis. Det är en kattunge.”

(dagens Skrivpuff: skriv om att skrämmas)

söndag 3 oktober 2010

Kalaskonstnärinnan

Hon var en dam som älskade att ställa till med kalas. Köksskåpen, fyllda till bristningsgränsen i 50-talsköket, doftade av vaniljsocker och väl infettade, många gånger handdiskade bunkar. Förklädet var alltid på och de rejäla armarna visste konsten att vispa och knåda degar. De rädisblommor och gurkskulpturer hon kunde trolla fram med en liten skalkniv var avundsvärda. Barnbarnen satt trollbundna uppflugna på köksbänken, inklämd i hörnet bakom det enda lilla bord som fick plats i köket. Mat fick man äta någon annanstans, här skulle den lagas. Smaka ur bunkarna fick man förstås, och hjälpa till att vispa eller pensla bullar, och komma med goda råd om garneringen, eller bara kramas.

Längre fram i barnbarnens liv blev det samtal om världens tillstånd, om män och kvinnor, om det fantastiska med telefoner, radio och TV och om hur annorlunda det var att föda barn på den tiden när hon gjorde det. Och här fanns det ingen pardon: allt skulle firas! Aldrig skulle hon komma på tanken att säga nej till någon som ville komma på besök. Alla bäddades ner i gästrummet eller vardagsrummet, finns det hjärterum så finns det stjärterum och ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli.

Rätt som det var kom hennes högreste man virvlande in i rummet med ett bländande leende och ett skämt, och kramade om sin dubbelt så omfångsrika hustru. ”Frugan, vad duktig du är!” Precis i tid till kalaset stod det dignande festbordet klart, och hon torkade sina händer på förklädet, hängde av sig det, pustade ut och tog lite liljekonvaljeparfym bakom öronen. Sedan stod hon redo i hallen när dörrklockan ringde och bredde ut armarna till det välkomnande hon var. Vackrare än något annat som funnits.

(dagens Skrivpuff: skriv om att bjuda)

lördag 2 oktober 2010

Positive thinking

Hon har lärt sig att andas fritt nu. Att inte längre vakta på sin andedräkt eller vaka över sina axlar, om det skulle råka ligga något mjällkorn på dem. Hon dejtar och hon dansar och hon ler, och vägrar minnas något annat.

Kalendern är full av markeringar i olika färger: lila för tänkbar, rosa för trolig, röd för kul bekantskap, brun för icke-aktuell och svart för värd att glömma. Möter hon någon som uttrycker att han helst vill bilda par med någon ”eterisk varelse” blir det svart. Är han en glad typ, som precis som hon funderar över hur vuxenvärlden kan tillåtas vara så urbota tråkig, blir det rött. Funderar han djupare än så, och har någon sorts glimt av flera lager därinne, är det en lila kandidat. De rosa är de som får henne att känna, djupt inom sig. De är ganska många nu, allihop, även om de rosa är något färre och ännu inte har resulterat i något beständigt, som man säger.

Värst är när någon ringer efteråt trots att de båda gått sida vid sida och tittat rakt fram utan att riktigt mötas.
”Det var så kul att träffas. Vad gör du på fredag?”
Hon veknar. Episoderna fladdrar förbi, alla gånger när hon bönat och bett om att få vara med. Ibland medvetet, ibland utan att förstå det själv. Men hon måste odla sitt nätverk. Det går inte att behålla kontakter som inte ger henne något, allra minst om personen ifråga förväntar sig något av henne som hon aldrig någonsin kan erbjuda. Så hon gör sig hård, och nu börjar hon ha vanan inne.
”Jag vet inte, hade vi verkligen så kul? Tyvärr, jag är upptagen. Ring inte igen.”

Luren på, innan hon ångrar sig. De flesta gångerna när det sker är hon på väg att göra sig iordning till nästa dejt. Drinkglaset på bordet, musiken igång för att värma upp, plattången i uttaget och kläderna omsorgsfullt framhängda.

Nu är det sig själv hon satsar på. Inte på några förlorare.

(dagens Skrivpuff: skriv om att nobba)

torsdag 30 september 2010

Att utrymma

Han hade haft det på känn. Anat, när han stod på busshållplatsen och andades ut och tittade på rökpuffarna som bildades i den frostkalla luften, att det här skulle bli en dålig dag. Brandövning – fanns det något värre. Det skulle vara dissektionsövningar i biologin då, att stirra rakt in i ett glänsande, utplattat koöga och känna magen vända sig vid anblicken av den långa synnervsslamsan. Eller redskapsgymnastik med uppmaning att hoppa över plintar, och redan i förväg se sig sittande orörlig mitt uppe på en plint med pungen mer eller mindre mosad. Men ändå: brandövningarna var något allldeles extra, och han hatade dem djupt och innerligt. Känslan av kaos, samtidigt som man var tvungen att se cool ut och hasa ut från rummet medan kroppen signalerade livsfara, fick nackhåren att resa sig. Oron för att befinna sig på tredje våningen och behöva utrymma genom ett fönster och klättra ner för brandstegar, köande med fnissiga tjejer och idel sportiga killar, gjorde honom tvungen att svälja en extra gång.

Efter andra lektionen hände det. Han hade redan blivit utskrattad för att han svarat alldeles fel på frågan om Sveriges statsskick, och svarat republik.
"Haha, Frippe vill nog bli president", hade Tina visk-sagt, släpigt och överdrivet välartikulerat. "Då skulle inte så mycket hända, för han skulle aldrig våga säga något."
Skratten ekade i klassrummet och magister Olof vände sig snabbt om och spände ögonen i Tina, men hon bara log vänt och mötte hans blick.
Fredrik kände svetten rinna längs ryggraden och hur hettan bultade i kinderna. Han såg ner i bänken men visste att han fått ett minuspoäng till. Så många gånger som han gjorde sig själv till åtlöje. När brandlarmet sedan ljöd var det som om det var alldeles väntat. De satt på tredje våningen. Olof, stående vid katedern, harklade sig och försökte bryta sig igenom det öronbedövande ringandet.
"Ja, som ni förstår måste vi utrymma lokalen. Vi bör nog inte ta trapporna i det här läget utan utrymma via nödutgången och ta stegarna ner. Ingen panik, jag känner ingen röklukt så vi har gott om tid på oss. Ställ upp er i bokstavsordning, börja på A. Ta inte med några väskor."
Stolar vältes, väskor slets från sina krokar och alla kastade sig mot fönstret, hysteriskt fnissande eller målbrottsskrattigt. Olof försökte handgripligt ordna kön efter bokstavsordning, men gav snart upp och lät de första klättra ner, trots att det råkade vara Ebba Samuelsson och Karin Malmsten.
Fredrik förmådde inte resa sig överhuvudtaget. Han kände sig försjunken ner i stolen. Kanske kunde han låtsas att satt fast, på riktigt? Eller låtsas svimma? Olof vände sig och såg hans blick, och tog ett steg i hans riktning. Då bestämde han sig.
"Nä, vet ni vad, jag tänker inte vara med om den här löjliga brandövningen. Hejdå, vi ses sen", sa han, högre och ljudligare än han kunde minnas att han gjort i skolan tidigare. Han tog några kliv mot klassrumsdörren, öppnade den, klev ut och smällde igen dörren efter sig.
Han stod utanför dörren i korridorren och bara andades. Ingen röklukt. Inga eldslågor. Han tog steg för steg till trappan, gick ner för den medan han höll för öronen för att stänga ute den skärande, obönhörliga signalen. Han gick ut genom dörren medan elever från andra klasser rusade, stojande och skrattande, ut till sin samlingsplats. På taket kunde han se sina klasskompisar stå.
Själv fortsatte han bara gå.

(dagens Skrivpuff: skriv om att utrymma)

onsdag 29 september 2010

Fyra minuter

Ja nu är vi hemma och jag måste koppla bort huslarmet och bebisen kommer snart att skrika i vagnen och nu får han solen i ögonen och undrar om jag tog in posten förut? Stortjejen vimsar runt mina ben och tjatar om att jag måste titta när hon cyklar sparkcykel och jag har famnen full av allas väskor och avtagna jackor. Larmet är av, stortjejen gastar om att hon måste komma in FÖRST! Och att hon är jättekissnödig och inte hinner ta av sig skorna. Jaja, säger jag, medan bebisen börjar skrika och vrida sig i vagnen och grannarna mittemot kliver ur bilen i sin carport men tittar bort just då och ska jag vänta tills de tittar på mig så att jag inte råkar missa att hälsa, eller förstår de att jag har fullt upp ändå, när jag krånglar bebisen ur selen och försöker få hans tossor att sitta kvar på fötterna samtidigt som hans mössa ramlar av och stortjejen gastar inifrån om att hon måste bajsa och behöver torkhjälp. Tack å lov det regnar ändå inte så vagnen kan stå där den står mitt på gräsmattan. Lyfter bebisen, bär honom skrikande över tröskeln, funderar på om det finns några rena nappflaskor och hör telefonen ringa inne i köket samtidigt som stortjejen gastar KOM NU! och jag känner grannarnas blickar i ryggen. Börjar bli svettigt med knäppt jacka och halsduk men jag lägger ner bebisen i liftinsatsen som står på klinkergolvet i hallen. Struntar i telefonen, kliver in med skorna på jag också och hjälper en nu mycket ilsken och luktkänslig stortjej i badrummet. Mobilen skickar fram ett sms-pip. Spolning och handtvätt och ut och stänga ytterdörren och samtidigt hör jag dunket när bebisen klättrar ur liftinsatsen och slår huvudet i klinkern. Rusar fram till den nu hysteriskt vrålande bebisen, med rött märke i pannan, medan stortjejen upprört försöker få respons från mig på något spännande som hänt på dagis och snart står framför mig och vrålar lika högt hon som bebisen. Ser mig i hallspegeln, ser den vilda blicken och de högröda kinderna och tänker att ja, så här är det nästan varje dag och i detta brus, surr, kaos, intrycksöverflöd och ständig konflikt kan inte en människa befinna sig utan att bli skvatt galen. Den som uppfunnit ordet föräldraledighet borde ha stryk.

(dagens Skrivpuff: skriv om något som surrar)

tisdag 28 september 2010

Seendet i tunneln

Hans ögon förändras omedelbart varje gång bilen kommer in i en tunnel. Inte bara ögonen förstås, hela ansiktsuttrycket. Pupillerna växer till på en bråkdels sekund och ser enorma ut när tunnelns lampor regelbundet reflekteras i hans ansikte. Gult ljus, gulsvarta skuggor. Han försöker processa informationen, förstå varför allt plötsligt blev annorlunda, förstå mörkret och allt det gula.

Och så omvänt, när man kommer ut ur tunneln: han värjer sig mot ljuset och pupillerna krymper till ingenting.

(dagens Skrivpuff: skriv om en tunnel)

söndag 26 september 2010

Tom sida

Vissa dagar är det som om morgongruset i ögonen inte vill ge med sig. Som om jag ännu inte riktigt vaknat, inte hunnit ta plats i min kropp, lämnar jag frukostbordet och möter alla de nyduschade, nyklädda och nypresenterade. Gruset gnager i mig. Stammande, statuslåg ser jag de andras blickar. Tills jag utan förvarning ser in i de andra: gruset skaver den enas ögon, och får henne att titta över axeln och tvivla.

(dagens Skrivpuff: skriv om grus)

lördag 25 september 2010

Själsfränder

Scen: I bilen. Karavaner av bilar i kö på väg mot köpcentrumet. Tunga regnmoln på himlen.

Hon: Men du, det här går ju inte. (suckar)
Han: Aj då, det är lönehelg. Vilken tur att vi inte åkte till Ikea. Men vi gör ett försök i alla fall, nu när vi fått barnvakt och allt.
Hon: Mm. (suckar igen) Vi kanske måste ta en fika. Om det går att få plats någonstans.
Han: Varför måste alla människor prompt handla just när de fått lön?
Hon: De har väl fått avstå från shopping i någon vecka när kassan börjat tryta, och nu har de ett uppdämt behov av att köpa saker. Du vet, Sverige är fullt av shopaholics numera.
Han: Det är helt sinnessjukt.
Hon: Man borde göra någon sambandsberäkning av kopplingen mellan hur många timmar en människa tillbringar i ett köpcentrum och graden av lycka.
Han: Kanske det. (Tänker på förmiddagens storgräl som handlade om behovet av att köpa nya gardiner.)
Hon: Jag tror definitivt att det finns en koppling. (Bortser helt från hur många timmar hon tillbringar med Traderashopping.)
Han: Vi ser till att få det snabbt överstökat i alla fall. Jag har en hel del att göra hemma sen.
Hon: Jaja. (Irriterad över att det alltid måste gå så fort när det handlar om saker som ska ordnas till hemmet. Över att hälften av det som skulle behöva fixas aldrig utförs, och över att det som utförs alltid måste göras under stress och efter tjat från hennes sida.)
Han: Det är tur att vi tänker likadant när det gäller sånt här.
Hon: Ja.

(Uppmaning: skriv om en folksamling)

torsdag 23 september 2010

Fastkörda och nere i skorna

Jaha, så här lågt kunde man alltså sjunka. Ja, man är kanske inte rätt ord, kvinnor är vi förstås rätt många. Men i alla fall. Inte sedan 1930-talet har vi haft en så liten andel av rösterna. På den tiden fick man två veckors semester, folk dog som flugor av diverse olika åkommor och den som gifte sig fick vackert bo kvar hemma hos mamma och pappa, alternativt flytta in hos svärföräldrarna. Inte underligt att många som höll på den som ville förändra det.

Nu har vi kört fast och blivit ett sitt-på-rumpan-parti. Vi gillar ju att fika med varann, vi tanter och gubbar. Vi gillar att prata om vad vi förändrat, och hur berömd Palme fortfarande är i Vietnam och Indien. Och vi blir upplivade när det kommer en SSU-kille eller tjej i rödsvarta kläder som engagerat pratar om att det saknas sommarjobb för unga, eller om den dåliga kollektivtrafiken. Men vad är det vi vill egentligen? Det tror jag vi har glömt. Jag minns det inte alls tydligt, i alla fall. Något om fred, frihet och jämlikhet dyker upp bakom glömskans slöjor. Men frihet, det är ju inte vårt ord längre. Frihet är samma som valfrihet, och det vet jag inte riktigt om vill förespråka utan förbehåll.

Ärligt talat: de senaste dagarna, efter valresultatet, har det kommit en ny glöd hos några. Det sägs ofta på de förberedande gruppmötena, det där om att vi måste prata om våra visioner, men det är sällan vi lyckas komma dit ändå. Det är så lätt att fastna i antingen gamla minnen eller i upprördhet över någon detaljplan här i kommunen. Nu har de där nya, otäcka typerna kommit in och fått makt lite överallt. De som inte vill ha förändring, utan vill tillbaka till det gamla. De vill tillbaka till tiden då kiwifrukter och kebab inte fanns här, och när vi bestämde allt i det här landet. Alla svenska flickor var blonda och alla män såg ut som Malins man Peter i Saltkråkan. Vi bestämde vad folk skulle tro på och inte tro på, och vad alla skulle ha i lön. Det är klart att vi visste bättre: vi hade helhetsbilden. En medborgare har bara sitt eget i huvudet. Och självklart ska han eller hon få ha det! Vi tar ansvar istället, vi politiker. Vi ser till att ordna allt till det bästa. Vi bär varandras bördor, och vi ser till att ingen hamnar i skuld utan kan försörja sig själv. Det är grunden.

Stopp här, nu börjar jag snurra iväg på sidospår. Den nya glöden var det. Kanske kan man tycka att vi också borde vilja tillbaka till tiden då vi bestämde allt. Det kändes rätt då, men nu tror jag inte riktigt på det längre. En kompromiss tror jag är bra – sådant har vi alltid varit duktiga på. Samförståndsanda. Men nu verkar det ha svängt lite, nu ska vi inte prata ens med de nya typerna. Vi tänker inte samarbeta alls med människor som är så odemokratiska. De skiljer mellan olika människor – och de tycker nog inte att jag förtjänar att vara med överhuvudtaget. Klart att det inte går att prata med en sådan.

Å andra sidan, nu ska vi tänka nytt. Tänka tankar vi hittills inte har tänkt. Och vi ska få med oss alla på tåget. Kanske behöver vi målgruppsanpassa mer? Det känns modernt på något sätt.

Jag är nog lite trött, tror jag. Kanske behöver jag vila en liten stund nu. Vila under ett rött täcke och drömma om lyckliga kvinnor vid skrivbordet med håret i hövolm på huvudet, barnen på daghem och maken på språng till snabbköpet för att införskaffa en smidig konservburksrätt.

(dagens Skrivpuff: skriv om att köra fast)

tisdag 21 september 2010

En han-ledning finns det alltid

Det finns alltid en anledning. Så brukade hans mamma säga när han kom in från den rasande älven, oftast blöt och skamsen efter att ha ramlat i en eller annan gång. Enligt honom själv var det bara misstag. Ödet kanske, eller någon sorts sugande ström som ville ha honom hos sig, eller fanns det måhända sjöjungfrur därnere i rullgruset? Blöt blev han hursomhelst, droppande blött blev golvet där han klivit in och lillasyster tittade storögt på. Inte fick hon gå ut till älven inte, hon skulle hålla sig inomhus. Det var förstås skillnad om man var pojke. Och han trodde länge att det var han-ledning som mamma sa, istället för anledning. Något fanns det som ledde honom – så var det absolut.

(dagens Skrivpuff: skriv om en anledning)