Jeopardy skulle precis till att börja. Jag hade förberett mig som jag brukar: dukat rosenbrickan med min julklappstekopp och det goda Söders Höjder-teet. Brett ett par smörgåsar, idag blev det en limpsmörgås med ost och en vallmofröknäcke med leverpastej. Känt efter att dörren var låst, släckt i hallen, tänt fönsterlamporna i TV-rummet och burit in brickan till soffbordet. Fjärrkontrollen låg i sin vanliga ficka på soffan, men jag behövde gå fram till TV:n och trycka på knappen först. Precis när jag sträckte mig efter den hörde jag skriket. En röst, en kvinna, som skrek, kanske från lägenheten ovanför. Det var ett skrik i panik. Steg, möbler som flyttades, och så en dovare röst och ett skrik till. Hjälp, skrek hon.
Hjärtat stannade nästan till i halsgropen på mig, jag fick ta tag i snurrfåtöljen för att inte svaja på benen. Jag satte mig och slätade till kjolen, försökte sansa mig och bete mig förståndigt. Borde jag göra något? Ringa polisen? Gå dit och ringa på? Men inte visste väl jag i vilken lägenhet de hade ropat. Och vad förmår en skröplig liten tant som jag, sa jag till mig själv och tittade på ostskivan som redan började krulla sig i kanterna. Nu var det tyst. Och nu skulle programmet börja: fars gamla pendelur i hörnet hade minutvisaren precis rakt upp.
Kanske, vid närmare eftertanke, var det någon film de tittade på. Hon skrek säkert bara i en film, så enkelt var det nog. Lättad drog jag efter andan, reste mig med stöd mot soffbordet, gick fram och satte på TV:n och sedan tillbaka till soffan. Signaturmelodin hade redan startat. Nu skulle det smaka bra med en smörgås och lite te.
(uppmaning: skriv om att hymla)
Oj, ja ibland kan man säkert övertala sig själv, så man slipper... Obehagligt. Bra.
SvaraRadera