Dygnsflöde

Det finns ett problem med Twitter. Strukturen i flödet är lika förutsägbar som en kexchoklad. Först är det morgongrus och kaffekokning, väder och trafik. Reaktioner över morgonnyheterna kommer därnäst. Folk rasar över vad människor säger och gör i största allmänhet. Efter fem: träning, nöjen och middag. Kvällens TV-program kommenteras i realtid.

Vid tiotiden börjar det vackra flödet. Poetiskt, sjudande och prövande, på gungande vågor. Förnattens eftertankar. Då vill jag hänga och följa med.

Men så dags klistrar det fast sig i hjärnan. Twitterflöden i huvudet hela natten; av sömn blir det intet.

Går det att vända på Twitterdygnet?

Mitt rum

Dagar med fullmåne kan de märkligaste ting ske. Så är det förstås inte bara för mig. Hus kommer levererade till grannen och utsikten förändras plötsligt från en stund till en annan. Tidigare satt jag vid mitt skrivbord och såg ut över en färgsprakande lönn. Nu är det en gråvit vägg jag ser. Det är klart att det inte är något att riva upp himmel och jord över: jag accepterar det jag inte kan förändra. En smula retfullt är det likväl.

Speglar och guld

- Ni har inga bevis.
Jag hörde hur anklagande jag lät. Gnällig, nästan. Men det var den enda röst som fungerade, om den inte skulle krackelera och falla sönder alldeles.

Hon flyttade käppen från ena handen till den andra och rev i nacken med naglarna. Ingen av oss hade rört kaffekopparna och bondkakorna. Hennes glasögon och röda dosett låg bredvid henne på köksbordet.
- Ja säg' dä än en gång. Spegeln hade ta'its ner från si krok.

Ledare är man bara när man har fått förtroendet från personerna man leder, har jag hört. Sven har inte fått det, inte av mig i alla fall. Men chef är han, och en sådan behöver förstås ta sitt ansvar och medla i konflikter.
- Vi tar det en gång till, sa han och harklade sig. Han ar-ti-ku-le-rade alltid så tydligt med de gamla.
- Selma, du ringde om att spegeln gått sönder efter att Anna varit hos dig och städat. Men du, Anna, säger att du inte tagit ner spegeln.

- Jag gjorde inte det, sa jag och tittade på den trasiga spegeln som stod som ett sorgetecken intill oss. Sirlig ornamenterad guldram, ja guld var det förstås inte. Sprayfärg, kanske? Men spegelglaset var trasigt. Och jag visste att jag inte hade varit med när det gick sönder.
   Ändå blev jag lite osäker nu. Var det helt säkert att jag inte hade rört spegeln? Kanske gick jag i andra tankar när jag gjorde det?

- Flickan hade dammtrasan å dammade skänken, ja såg na', sa Selma. Hon hade ett långt vitt hårstrå på hakan. Det visste jag, för jag hade sett det och tänkt att jag skulle ta hand om det vid nästa dusch. Nu kändes det inte som om jag brydde mig om det längre.

- Ja, Anna, sa Sven och tittade på mig, fast samtidigt rakt ner i bordet. Han har ett konstigt sätt att göra just så.
- Jag vet faktiskt inte hur vi ska gå vidare. Kanske kan vi säga att du kanske råkade komma åt spegeln när du dammade, så att den föll ner. Då är det vi som är ansvariga, och står för kostnaden. Men det är inte du personligen som ansvarar, förstås. Det är vi i hemtjänstgrppen som gör det, och jag får skriva en rapport. Känns det okej för er båda?

- Ja sku' änn villa ha ä ursäkt frå flickan, sa Selma med den höga, gälla rösten som hon får när hon har svårt att andas. Sven märkte ingenting, förstås.

- Ska ni ta varandra i hand, sa Sven förväntansfullt. Jag såg hur glöden tändes i hans ögon. Nu skulle han kunna få ännu ett begrepp att använda i sin CV: bra medlare och konfliktlösare. Ja, vad hade jag att vinna på något annat? Jag sträckte mig över bordet och såg in i Selmas ögon: in i simmigheten, det grumliga. Inte såg hon ens sin kaffekopp framför sig.

- Förlåt, Selma, sa jag så hastigt jag kunde. Hon tryckte min hand med sin torra, frasiga, och släppte sedan så att hennes föll ner i knät med en duns.

- Så fint, sa Sven belåtet. Då går vi nu, Selma. Jag tar med mig den trasiga spegeln.

När jag låst dörren hörde jag våra andetag eka. När hissen kom tryckte vi oss in i det bruna, laminatklädda. Tysta stod vi där, och Sven höll krampaktigt om spegeln. Allt det där guldet, tänkte jag. Vi borde ha det i oss istället för på speglar.

Höst och många är de

Trånsjukt faller löven i parken.
På plats, utan urskillning:
röda bruna gula bruna bleka
Ingen skam. Fast de borde.

Jag ser dem dryfta det onämnbara.

Tillhörighetslösa får orden plats.
Fyller tomrummen och låter
- låter
vidgas växer våtnar
In i nästa lövvärld.

Ärlighet

Alltså, du hade ältat och ältat hela konferensdagen. Rummet kändes utsuget på syre och vi skrapade besvärat med stolarna. Till slut kunde jag inte hålla mig, utan sa:
"Nej, det var inte bättre förr. Det var du som var bättre förr."
Lite styggt var det kanske. Men det kändes bra.

För vad det är värt

Rummet är tomt nu, tänker han och stoppar en grön Läkerol i munnen. Tömt. Äntligen. Tabletten smakar som en kall vind på toppen av slalombacken, precis det som behövs för att ta ett djupt andetag och ta tag i det som behöver göras.

Här finns inga pappershögar, inga blommiga tallrikar i skåpen och ingen smulig brödrost på köksbänken. Till och med gardinstängerna är nedplockade. Det enda som behöver göras nu är att inspektera att det verkligen är tomt. Utan spår och kvarglömda persedlar.

Träpanelerna på väggarna speglar sina svärtade träögon i honom. Han gör en mental anteckning om att de borde måla träpanelerna vita, för ett fräschare intryck.

Då krymper han. Landar på heltäckningsmattan som för länge sedan plockats bort till förmån för en praktisk linoleummatta. Knäna minns hur det var att krypa på den, rörelse för rörelse genom hallen, när de lekte hund. Fast hon var vuxen, och han var barn. Det doftar torr blommig parfym, vanilj och välfyllda garderober. Någon skrattar nervöst.

Snart kommer rummen att fyllas av andra röster. Fotspåren suddas ut. Nu är det han som är länken, inser han medan hjärtat bultar hårdare. Den enda tråden som återstår till henne är han, och någon själens plats rent fysiskt finns det inte längre. Det är förstås inget att bry sig om egentligen, det är som det är. Men han bryr sig ändå.

Var dags fundering (inte en särskrivning)

Kanske blir det ett nej. För de flesta blir det ett nej. Så är det bara.
Kanske behövs en omarbetning. Eller kanske flera. Det är nog bäst att jag väntar.
Och jag som är så gammal passar nog inte in i förlagets utgivning.

Eller också får jag ett ja. Då kommer alla att analysera varenda ord. Kritisera mina stereotypa karaktärer, och tycka att jag borde ha skrivit något helt annat.
När jag möter människor vet jag inte vilka som har läst och inte läst. Vilka som pratar om min berättelse bakom min rygg.

Nej, jag är faktiskt inte klar än. Jag bara funderar lite.

Nästan som luft

I hissen dök hon upp, alldeles för ofta. Ilona? Yasmin? Jag minns inte. Mörka, dystra ögon minns jag. En mun som log snett, randig tröja och så pojken på två år, som en förlängning av hennes högra hand. "Kom in och drick te någon dag", sa hon ivrigt, ögonen glimtade till. Pojken gömde sig blygt bakom hennes lår. Jag log artigt, tittade på den hudfärgade flagnande väggen utanför hissen. "Javisst".

Hon ville ha samma saker som jag. Vår begagnade barnvagn, med de smarta svänghjulen fram, ville hon köpa. "Vår vagn är så tung", sa hon. Jag sa att vi behövde vår ett tag till. Varför vet jag egentligen inte, den bara stod där. Kanske skulle det bli krångligt att sälja till en granne. Kanske skulle det uppstå någon form av konflikt, vem vet.

Min ryggsäck verkade så praktisk, sa hon, och undrade var jag hade köpt den. Kanske kunde jag köpa en likadan åt henne? Hon tryckte 500 kronor i min hand. 500 kronor måste vara mycket pengar för henne, tänkte jag. Att hon litade så mycket på mig, det hade jag svårt att förstå. Den där 500-lappen låg och brände i min plånbok i några dagar. När jag äntligen gick till Designtorget och frågade, skakade expediten på huvudet. "Tyvärr, vi tillverkar inte dem längre", sa hon.

Så jag ringde på hennes dörr, en våning över vår lägenhet. Hon öppnade och jag såg längtan i hennes blick. "Vill du komma in och dricka te?", frågade hon när jag lämnat tillbaka pengarna. "Tyvärr, jag hinner inte", sa jag och backade. Vinkade åt pojken som stod bakom henne, tryckt intill blomtapeten.

Ja, sen flyttade vi. Inte har jag tänkt på henne sedan dess, under de tre år som har gått. Inte förrän idag, när jag gick till Designtorget och såg att de har sådana ryggsäckar nu igen.

Elvira

Det vita stack lite irriterande i ögonen, tänkte hon. Varför måste sådana här ställen alltid vara vita? Skrumpen och hopsjunken kände hon sig, inte alls så stram och högrest som inredningen förväntade sig. I inredningen räknade hon in de vitrockade, svalhänta kvinnorna som gled förbi i salongen. Även den som satt mittemot: en blond och mycket koncentrerad flicka med spetsig haka och utpräglade kindben. Flickan valde just nu omsorgsfullt i raden av flaskor, uppställda som en färgkarta från ljust puderrosa till blankaste koltrastsvart. Något lite utmanande hade hon bett om, Elvira. Inget blankt, blodrött och Östermalmsbetonat. Den högra handen låg beredd på en lagom mjuk bädd.

Fåtöljen var bekväm, i mjukt skinn som knarrade under henne och stödde ländryggen. Ryggen, den skrivbordsstela, som inte verkade göra någon skillnad mellan rygg och axlar. Hon suckade, andades ut och försökte pressa bak skulderbladen. Flickan tittade upp på Elvira och log.

”Känns det bra?”

”Jadå, jadå. Lite pressat på jobbet bara.”

”Jag förstår”, sa hon lent, och fortsatte: ”Passa på att njuta nu. Stör musiken?”

”Nejdå. Inte alls”, sa Elvira och försökte andas genom munnen på ett lagom avspänt sätt för att slippa få nagellacksångorna rakt in i huvudet. 

Någon musik hade hon inte ens reflekterat över, men nu hörde hon den. En vanlig skvalsång, kanske ett melodifestivalbidrag, men den gick mot sitt slut. Hon lutade bak huvudet mot lädret, fokuserade på den råa lukten från det.

Och det som följde var en raspig röst, gitarrackord och ord som gick rakt in. Som en annan tid, en annan värld, som bröt in. Vad var det? Vem var det som hade fått henne att.. tänka? Då. För länge sedan. Hon trodde att hon hade glömt. De där orden. Hon har sjungit dem, dansat dem, andats dem. Om det nu var hon. Hon minns inte. Kanske är det läderdoften. Det riktiga. Något som fanns – finns – inuti. 

Lightning crashes, a new mother cries.
Her placenta falls to the floor,
the angel opens her eyes.
The confusion sets in,
before the doctor can even close the door.

Lightning crashes, an old mother dies.
Her intentions fall to the floor,
the angel closes her eyes.
The confusion that was hers,
Belongs now, to the baby down the hall.

All my feelings comin' back again,
like a rollin' thunder chasing the wind.
Forces pullin' from the center of the Earth again.
I can feel it.

(Ur Lightning Crashes - Live)

Ärende: saknad årsrapport

Du vet: jag är inte den som utelämnar något när jag lämnar in min årsrapportering. Det brukliga är att jag levererar siffror i prydliga kolumner, med förklaringar i kursiv stil. Senast ett dygn före deadline.

I år gick det inte. 

Jo, lite förkyld var jag allt. Men inte såpass att jag inte hade kunnat ta bussen in till kontoret en stund. Kanske efter kontorstid, för att inte smitta er andra. Det hade jag klarat. 

Nej: nu ska sanningen fram. Det är det nya datasystemet som jag inte klarar. Texten hoppade bara runt i tabellerna. Kors och tvärs la de sig, och ju mer jag morrade, desto värre blev det. Varje dag försökte jag redigera och göra det läsbart. I fjorton arbetsdagar.

Ja, jag vet. Jag hade kunnat fråga en kollega. Någon av de nya. De som ska ta över efter mig.

Men det gick bara inte. Jag försökte flera gånger, stod vid Tindras och Pedros bord och harklade mig. Där tog det stopp. 

Jag förstår att du är hemskt besviken på mig nu. Om du vill säga upp mig har jag full förståelse. Jag lovar att inte kalla in facket.

Med bästa hälsningar
Gull-Britt 

(dagens uppmaning: skriv om att redigera) 

Så ung och så duktig

Scen: utanför skolhuset.

Soundtrack: Studentsången (Sjung om studentens lyckliga dar...)

A:

Ja, spana du:

ung med alla möjligheter.

Fast en del är bra, och andra dåliga.

Bara så du vet.

B: Har du tappat din papperslapp, du barfotabarn i livet?

C: (käckt) Nejnej. Inte jag inte. Det är klart jag vet vart jag ska.

Fast evigheten är så stor idag. Liksom tusenmila.

Jag stannar en stund.

(sätter sig på en bänk)

Egentligen är jag nog ganska hopplös.

Dålig på det där med att fatta beslut.

B: Ja förmåga att fatta beslut måste du ha i en ledande position!

Församlingen, i talkör:

Flitigt läsa gör dig klok. Roa sig måste man göra också. Glöm inte att ladda mobilen. Gör ett fynd, slå till idag! Du skaffar dig väl meriter? Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större. Börja blogga, vårda nätverket. Vad har du i bagaget?

B: (lugnande) Du har all tid i världen, flicka lilla.

A: Fast pojkar har lite mer.

All tid i världen, förresten, vilket uttryck. 

(dagens uppmaning: skriv om ungdom) 

Cafébesöket

De satt bara någon meter från varandra, i caféstolar på uteserveringen. Hon och damerna med varsin pudel. Att man får ha hundar på ett ställe som det här, tänkte Annika och drog ner dräktkjolen så att hon slapp den kalla metallen mot benen. Konstgjorda måsskrin låg som en ljudkuliss över allt det andra, som var på riktigt: rustika möbler, bakverk bakade med smör och kärlek, kluckande vatten och segelbåtar i bakgrunden. Ett sorl och en förväntan i luften. Samtal skulle bli till som inte kunde bli till någon annanstans. Det var mitten av juni, precis i början av säsongen, och semestern låg framför hela svenska folket som ett jublande hopp.

Annika satt och höll sin handväska i handen. Hon höll den hårt. Solen sken inte längre, men kudden hon hade fått av den omtänksamme servitören gjorde att det ändå gick bra att sitta ute. Den fungerade nästan som en värmedyna. Man hade kunnat tro att hon hade sällskap som just nu hämtade förtäring inomhus eller i baren, men så var det inte. Hon var ensam. Och hon tänkte inte köpa något. Hon passade in ändå.

- Aiii! Annika skrek till och reste sig upp.

En smal, gasellaktig ung kvinna med förklädesklänning och vippande blond hästsvans skyndade fram till henne.

- Förlåt, hur står det till?

- Nu får det vara nog. Det var den tredje råttan jag såg här idag. En pilade ut ur köket, en gick in i bagarstugan och en sprang under mina ben här. Så här kan ni inte ha det, sa Annika resolut.
Hon tittade in i ögonen på kvinnan och kände hur allas blickar drogs till henne. Vaksamhet. Avoghet. Baciller lagom till semestern

- Det här tänker jag anmäla.

Den unga servitrisen, säkerligen en sommarvikarie, tittade förskräckt på henne. Flackade med blicken, tog tag i sitt förkläde. Sekunden efter stramade hon upp sig och log med vita tänder.

- Jag ber verkligen om ursäkt. Självklart ska vi ta tag i det här på allra bästa sätt, och med omedelbar verkan. Hur kan jag gottgöra er?

Runtomkring hade det blivit tyst, men nu välte någon ett vattenglas och ett barn började skrika. Två bord bort tittade de fyra pensionärerna på varandra, nickade, samlade ihop sina saker och gick.

- Nej, det behövs inte, sa Annika och såg hur servitrisen andades ut, blev slät i ansiktet.

- Det är inte för min skull jag vill ha reda i saken. Det är för alla andras. För smittspridningen. Råttor är inte att leka med. Det finns ehec, salmonella, värre bakterier som påverkar hjärnan och nervsystemet...

- Schh, viskade servitrisen. Jag menar, javisst har ni rätt. Jag ska tala med min chef med en gång.

- Ni borde nog stänga omedelbart, sa Annika och märkte hur det återigen blev tyst omkring dem.

- Det är inte riktigt okej att riskera barns hälsa inför semesterresor och liknande.

- Naturligtvis, sa flickan, som fick allt rosigare kinder. Vill ni följa med direkt, och prata med min chef?

- Nej, jag tror inte det, sa Annika. Det här tog på mina krafter. Jag ska spara dem till promenaden till bilen.

Hon började dra ut den tunga stolen och servitrisen skyndade sig att hjälpa till. En ung businessklädd man intill log mot Annika, tacksamt. Medan Annika gick grusgången fram, försiktigt steg för steg i de klackade mörkblå pumpsen, var det flera som kom fram till henne. En mamma med ett sjalvirat spädbarn på magen la handen på hennes axel.

- Tack ska du ha, flämtade hon. Jag är oerhört tacksam för att du sa till så att alla hörde. Jag vill verkligen inte bli magsjuk, med två småbarn hemma och gäster till midsommar.

En man med mobilsladden dinglande runt halsen sa:

- Jag tror faktiskt att jag också såg en råtta eller två här förra veckan, när jag var här och lunchade med kollegorna. Hygienen här är kanske inte den bästa. Så skönt att någon tar tag i det. All heder åt er för det!

Annika gick mot bilen. Tänkte på Anticimexutredning, notiser i lokaltidningen, hörsägen som skulle spridas på Facebook och mun till mun. Nej, det här hade aldrig varit hennes favoritställe. Alldeles för dyrt var det. Tacka vet jag dotterns ställe, tänkte hon. Det kommer att bli mer välbesökt nu. Det kommer att bli en bra sommar.

Lingonliknelse

Om du kunde regna ner på mig

kunde du kännas som lingon som studsar

trill-lingon

Daggdroppar vore bara vackert och lealöst

taggtråd för svart och utplånande

Ett lagom-sommarregn

så vill jag ha dig.

Ett litet minne

När jag berättar det så här märker jag förstås att jag förhäver mig. Så viktiga är de inte, mina bilder. I alla fall inte för någon annan än mig.

Men ändå. Vi går där, mormor, jag och min syster. Gångvägen slingrar sig upp och ner längs kullar och backar, man passerar taggbusksnår och hyreshus och dagis som är helt olika våra dagis därhemma, ute i landsorten. På gångvägen finns streck utritade, på ena halvan ska man gå och på den andra cykla. Hemma har vi bara trottoarer.

Det som min förväntan samlas kring, det som blir till ett vimlande vingfladder i magen, är sträckan över motorvägsbron. Det är där vi ska stå, jag och min syster, med näsan rakt ner emot bilarna som far ut där nedanför. Allra helst ska man stå alldeles rakt ovanför en av filerna, sandalfötterna parallellt med den streckade linjen. En fyrfilig väg är det. Det dånar under oss, och håret fladdrar iväg. Närapå sugs jag iväg med varje bil, den drar mig till sig. Lastbilarna ska vi nästan inte tala om, då hisnar jag och min syster och skriker till. Att deras tak är så där dallriga, det har man ingen aning om nerifrån marken. Men mina fötter står stadigt fästa i marken, mina knän tätt intill varann, och framför mig finns metallspjälorna som inte ger vika.

Mormor tröttnar efter en stund. "Nu går vi väl vidare." Jag tröttnar aldrig. Aldrig.

Inskurna i mig finns de där minnesbilderna, känslorna, ljuden, rörelserna. Vart tar de vägen sen? När inte jag finns, menar jag.

Det är inget som behöver överföras till någon annan. Inget som några memoarer blir oförglömliga av, och inget som förändrar världen. Det är bara jag.

Vad allt handlar om

Besvärat vred han på sig i kontorsstolen.
- Vad tror du om upplägget? Kanske försöker jag bara övertyga mig själv, sa han och skrattade till.
- Är det inte det vi gör, hela tiden, sa hon, plötsligt tvärsäker.
- Jag tror att det är det som hela livet handlar om.

(dagens uppmaning: skriv om att handla)

Ett slag

På dansgolvet, strax innan tempot skulle brytas för de sista tryckarna, prickade han henne mitt i nyllet. Klart att det var en han och en hon, tänker du säkert, hur skulle det annars ha sett ut?

Nej. Det var faktiskt inte så. Det var hon som prickade honom med knytnäven, och bara i bröstet. Snyggt var det inte. Vi undrade förstås, vi som bevittnade det hela. Vad var det som hade hänt, på en bal och allt? Hon såg städad ut för övrigt, i svart prinsessklänning med brokad i livet. Jag skruvade på mig, tittade på de skrålande huvudena vid baren. Brokad betyder genomstucken, tänkte jag och förundrades ett ögonblick över de skakiga relationer vi hänger oss åt. Att vi orkar, vi människor.

(dagens uppmaning: skriv om slagfärdighet)

Tack vare såsen

För vems skull finns jag till egentligen, tänkte hon uppgivet och såg hur den vita, simmiga såsen droppade, nej rann, ner längs vaxduken. Redningen hade blivit alldeles för tunn. Björn tittade framför sig i bebisstolen och hans underläpp började darra. Den omkullvälta barntallriken med Nalle Puh-tryck låg som en ishockeypuck på bordet.

Nu fick det vara nog. Hon slog näven i bordet, alldeles bokstavligt. Något brände i henne. Det var kanske inte ens hon som gjorde det här, vid närmare eftertanke. Det kanske var någon annan.

I alla fall gick hon ut i hallen, tog på sig mammajackan och klev ut genom dörren. Stängde bakom sig, och insåg att nycklar och mobil låg kvar därinne. Hon gick de trettiofem stegen till busshållplatsen och försökte dölja ansiktet medan bilarna rullade förbi. Tänk om grannarna skulle se, och undra vad hon höll på med mitt i middagstid.

Benen bar henne knappt, märkte hon. Kanske var hon hungrig. Lågt blodsocker. Men det spelade faktiskt ingen roll. Det fanns någon sorts extra luftutrymme strax under hakan, just där det brukade klämma och skava. Det var såsens förtjänst, alltihop.

(dagens uppmaning: skriv om sås)

Oförklarligt

Vilsekommet ludd
- hon ser det,
grålila inlagringar i gångarna
när hon undersöker.
Överallt tar det sig in:
i det vetenskapliga och
på husläkarmottagningen.
Allt oftare på senare tid.
Det är som komme det från rymden,
tänker hon och topsar ilsket vidare.

(dagens uppmaning: skriv om ludd)

Bruten

Hon bröts av på mitten. Närapå kunde hon höra det torra knaket när det skedde. Tudelad: inte längre en av dem hon delat mjölk med, inte heller en av de klarögda självklara tyckarna.

Att göra ett val var inte ett val. Därför stod hon inför dem, de till titeln mäktiga. Hon mötte ögonen bakom pulpeterna. Orden bet. En krävande typ, sa en del. Hennes röst talade emot det. Den smekte.

Brottet var redan gjort.
Vem kunde hejda sig då?

Till minne av Fadime Sahindal

(dagens uppmaning: skriv om att hejda sig)

Skymningslandet

Hon är sjukare än någonsin och det hon drömmer om är flärd, säger hon. Läkarna säger att hon ska opereras igen. Det är tredje gången på en månad.

Hennes hår trasslar till sig i nacken, blir till en hård knorv som är omöjlig att dra fingrarna genom. Det tar stopp.

Jag skäms för mina nymålade naglar när jag kommer dit med tidning och en kexchoklad, skäms för sköterskornas glänsande hjälmfrisyrer. "Nu är jag vackrast när det skymmer," säger hon och skrattar, ett skratt som fastnar i draperiets veck.

(uppmaning: skriv om flärd)

Att fortsätta

Varje morgon, så fort jag vaknat, gör jag min plus- och minuslista. På nattygsbordet ligger alltid min loggbok, med rosa fjärilar på det plastade omslaget. Jag pallar upp kuddarna bakom mig, tittar ut för att se hur vädret verkar, persienner och tjocka sovgardiner har aldrig varit något för mig, och sätter igång.

Vissa dagar noterar jag att handstilen är extra vinglig och kantig, liksom motvillig. Handen vill inte riktigt förmedla något. Då blir orden ofta därefter, krångliga och intetsägande eller föraktliga, otrevliga. ”Dagmar lilla”, säger jag då strängt till mig själv, ”nu ska vi inte vara såna”.

Ibland funderar jag på hur alla andra människor gör. Inte kan alla andra tycka att livet alltid är meningsfullt, att det känns mödan värt att sträva på så för att leva sina utstakade dagar. Men de allra flesta fortsätter ändå. Är det för att de låtsas tycka att allt är bra, eller är deras liv helt enkelt bra? Om det nu finns ett gott liv på ett objektivt plan. Det kan man undra.

Hur som helst: de ljusare dagarna är det lätt att fortsätta. Då kan det bli fyra-fem saker på pluslistan redan på morgonen. Fingrarnas rörelser över papperet, trädens rörelser utanför fönstret, radion som jag strax ska slå på, limpan som ligger noggrant inslagen i en försluten plastpåse på köksbänken, all den kärlek jag fått. Andra dagar blir minuslistan betydligt längre. Då skriver jag att hemtjänstens loja flickor kväver mina tankar, att de gör mig till en liten skrynklig lort. Fult och argt blir det.

Min bonad hänger över köksdörren, den som mor la ner i min brudkista. Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men i dag hjälper Herren. Jag vet inte, jag. Men jag försöker fortsätta. Vad annat finns att göra?

(dagens uppmaning: skriv om att fortsätta)