Nästan som luft

I hissen dök hon upp, alldeles för ofta. Ilona? Yasmin? Jag minns inte. Mörka, dystra ögon minns jag. En mun som log snett, randig tröja och så pojken på två år, som en förlängning av hennes högra hand. "Kom in och drick te någon dag", sa hon ivrigt, ögonen glimtade till. Pojken gömde sig blygt bakom hennes lår. Jag log artigt, tittade på den hudfärgade flagnande väggen utanför hissen. "Javisst".

Hon ville ha samma saker som jag. Vår begagnade barnvagn, med de smarta svänghjulen fram, ville hon köpa. "Vår vagn är så tung", sa hon. Jag sa att vi behövde vår ett tag till. Varför vet jag egentligen inte, den bara stod där. Kanske skulle det bli krångligt att sälja till en granne. Kanske skulle det uppstå någon form av konflikt, vem vet.

Min ryggsäck verkade så praktisk, sa hon, och undrade var jag hade köpt den. Kanske kunde jag köpa en likadan åt henne? Hon tryckte 500 kronor i min hand. 500 kronor måste vara mycket pengar för henne, tänkte jag. Att hon litade så mycket på mig, det hade jag svårt att förstå. Den där 500-lappen låg och brände i min plånbok i några dagar. När jag äntligen gick till Designtorget och frågade, skakade expediten på huvudet. "Tyvärr, vi tillverkar inte dem längre", sa hon.

Så jag ringde på hennes dörr, en våning över vår lägenhet. Hon öppnade och jag såg längtan i hennes blick. "Vill du komma in och dricka te?", frågade hon när jag lämnat tillbaka pengarna. "Tyvärr, jag hinner inte", sa jag och backade. Vinkade åt pojken som stod bakom henne, tryckt intill blomtapeten.

Ja, sen flyttade vi. Inte har jag tänkt på henne sedan dess, under de tre år som har gått. Inte förrän idag, när jag gick till Designtorget och såg att de har sådana ryggsäckar nu igen.