Att utrymma

Han hade haft det på känn. Anat, när han stod på busshållplatsen och andades ut och tittade på rökpuffarna som bildades i den frostkalla luften, att det här skulle bli en dålig dag. Brandövning – fanns det något värre. Det skulle vara dissektionsövningar i biologin då, att stirra rakt in i ett glänsande, utplattat koöga och känna magen vända sig vid anblicken av den långa synnervsslamsan. Eller redskapsgymnastik med uppmaning att hoppa över plintar, och redan i förväg se sig sittande orörlig mitt uppe på en plint med pungen mer eller mindre mosad. Men ändå: brandövningarna var något allldeles extra, och han hatade dem djupt och innerligt. Känslan av kaos, samtidigt som man var tvungen att se cool ut och hasa ut från rummet medan kroppen signalerade livsfara, fick nackhåren att resa sig. Oron för att befinna sig på tredje våningen och behöva utrymma genom ett fönster och klättra ner för brandstegar, köande med fnissiga tjejer och idel sportiga killar, gjorde honom tvungen att svälja en extra gång.

Efter andra lektionen hände det. Han hade redan blivit utskrattad för att han svarat alldeles fel på frågan om Sveriges statsskick, och svarat republik.
"Haha, Frippe vill nog bli president", hade Tina visk-sagt, släpigt och överdrivet välartikulerat. "Då skulle inte så mycket hända, för han skulle aldrig våga säga något."
Skratten ekade i klassrummet och magister Olof vände sig snabbt om och spände ögonen i Tina, men hon bara log vänt och mötte hans blick.
Fredrik kände svetten rinna längs ryggraden och hur hettan bultade i kinderna. Han såg ner i bänken men visste att han fått ett minuspoäng till. Så många gånger som han gjorde sig själv till åtlöje. När brandlarmet sedan ljöd var det som om det var alldeles väntat. De satt på tredje våningen. Olof, stående vid katedern, harklade sig och försökte bryta sig igenom det öronbedövande ringandet.
"Ja, som ni förstår måste vi utrymma lokalen. Vi bör nog inte ta trapporna i det här läget utan utrymma via nödutgången och ta stegarna ner. Ingen panik, jag känner ingen röklukt så vi har gott om tid på oss. Ställ upp er i bokstavsordning, börja på A. Ta inte med några väskor."
Stolar vältes, väskor slets från sina krokar och alla kastade sig mot fönstret, hysteriskt fnissande eller målbrottsskrattigt. Olof försökte handgripligt ordna kön efter bokstavsordning, men gav snart upp och lät de första klättra ner, trots att det råkade vara Ebba Samuelsson och Karin Malmsten.
Fredrik förmådde inte resa sig överhuvudtaget. Han kände sig försjunken ner i stolen. Kanske kunde han låtsas att satt fast, på riktigt? Eller låtsas svimma? Olof vände sig och såg hans blick, och tog ett steg i hans riktning. Då bestämde han sig.
"Nä, vet ni vad, jag tänker inte vara med om den här löjliga brandövningen. Hejdå, vi ses sen", sa han, högre och ljudligare än han kunde minnas att han gjort i skolan tidigare. Han tog några kliv mot klassrumsdörren, öppnade den, klev ut och smällde igen dörren efter sig.
Han stod utanför dörren i korridorren och bara andades. Ingen röklukt. Inga eldslågor. Han tog steg för steg till trappan, gick ner för den medan han höll för öronen för att stänga ute den skärande, obönhörliga signalen. Han gick ut genom dörren medan elever från andra klasser rusade, stojande och skrattande, ut till sin samlingsplats. På taket kunde han se sina klasskompisar stå.
Själv fortsatte han bara gå.

(dagens Skrivpuff: skriv om att utrymma)

Fyra minuter

Ja nu är vi hemma och jag måste koppla bort huslarmet och bebisen kommer snart att skrika i vagnen och nu får han solen i ögonen och undrar om jag tog in posten förut? Stortjejen vimsar runt mina ben och tjatar om att jag måste titta när hon cyklar sparkcykel och jag har famnen full av allas väskor och avtagna jackor. Larmet är av, stortjejen gastar om att hon måste komma in FÖRST! Och att hon är jättekissnödig och inte hinner ta av sig skorna. Jaja, säger jag, medan bebisen börjar skrika och vrida sig i vagnen och grannarna mittemot kliver ur bilen i sin carport men tittar bort just då och ska jag vänta tills de tittar på mig så att jag inte råkar missa att hälsa, eller förstår de att jag har fullt upp ändå, när jag krånglar bebisen ur selen och försöker få hans tossor att sitta kvar på fötterna samtidigt som hans mössa ramlar av och stortjejen gastar inifrån om att hon måste bajsa och behöver torkhjälp. Tack å lov det regnar ändå inte så vagnen kan stå där den står mitt på gräsmattan. Lyfter bebisen, bär honom skrikande över tröskeln, funderar på om det finns några rena nappflaskor och hör telefonen ringa inne i köket samtidigt som stortjejen gastar KOM NU! och jag känner grannarnas blickar i ryggen. Börjar bli svettigt med knäppt jacka och halsduk men jag lägger ner bebisen i liftinsatsen som står på klinkergolvet i hallen. Struntar i telefonen, kliver in med skorna på jag också och hjälper en nu mycket ilsken och luktkänslig stortjej i badrummet. Mobilen skickar fram ett sms-pip. Spolning och handtvätt och ut och stänga ytterdörren och samtidigt hör jag dunket när bebisen klättrar ur liftinsatsen och slår huvudet i klinkern. Rusar fram till den nu hysteriskt vrålande bebisen, med rött märke i pannan, medan stortjejen upprört försöker få respons från mig på något spännande som hänt på dagis och snart står framför mig och vrålar lika högt hon som bebisen. Ser mig i hallspegeln, ser den vilda blicken och de högröda kinderna och tänker att ja, så här är det nästan varje dag och i detta brus, surr, kaos, intrycksöverflöd och ständig konflikt kan inte en människa befinna sig utan att bli skvatt galen. Den som uppfunnit ordet föräldraledighet borde ha stryk.

(dagens Skrivpuff: skriv om något som surrar)

Seendet i tunneln

Hans ögon förändras omedelbart varje gång bilen kommer in i en tunnel. Inte bara ögonen förstås, hela ansiktsuttrycket. Pupillerna växer till på en bråkdels sekund och ser enorma ut när tunnelns lampor regelbundet reflekteras i hans ansikte. Gult ljus, gulsvarta skuggor. Han försöker processa informationen, förstå varför allt plötsligt blev annorlunda, förstå mörkret och allt det gula.

Och så omvänt, när man kommer ut ur tunneln: han värjer sig mot ljuset och pupillerna krymper till ingenting.

(dagens Skrivpuff: skriv om en tunnel)

Tom sida

Vissa dagar är det som om morgongruset i ögonen inte vill ge med sig. Som om jag ännu inte riktigt vaknat, inte hunnit ta plats i min kropp, lämnar jag frukostbordet och möter alla de nyduschade, nyklädda och nypresenterade. Gruset gnager i mig. Stammande, statuslåg ser jag de andras blickar. Tills jag utan förvarning ser in i de andra: gruset skaver den enas ögon, och får henne att titta över axeln och tvivla.

(dagens Skrivpuff: skriv om grus)

Själsfränder

Scen: I bilen. Karavaner av bilar i kö på väg mot köpcentrumet. Tunga regnmoln på himlen.

Hon: Men du, det här går ju inte. (suckar)
Han: Aj då, det är lönehelg. Vilken tur att vi inte åkte till Ikea. Men vi gör ett försök i alla fall, nu när vi fått barnvakt och allt.
Hon: Mm. (suckar igen) Vi kanske måste ta en fika. Om det går att få plats någonstans.
Han: Varför måste alla människor prompt handla just när de fått lön?
Hon: De har väl fått avstå från shopping i någon vecka när kassan börjat tryta, och nu har de ett uppdämt behov av att köpa saker. Du vet, Sverige är fullt av shopaholics numera.
Han: Det är helt sinnessjukt.
Hon: Man borde göra någon sambandsberäkning av kopplingen mellan hur många timmar en människa tillbringar i ett köpcentrum och graden av lycka.
Han: Kanske det. (Tänker på förmiddagens storgräl som handlade om behovet av att köpa nya gardiner.)
Hon: Jag tror definitivt att det finns en koppling. (Bortser helt från hur många timmar hon tillbringar med Traderashopping.)
Han: Vi ser till att få det snabbt överstökat i alla fall. Jag har en hel del att göra hemma sen.
Hon: Jaja. (Irriterad över att det alltid måste gå så fort när det handlar om saker som ska ordnas till hemmet. Över att hälften av det som skulle behöva fixas aldrig utförs, och över att det som utförs alltid måste göras under stress och efter tjat från hennes sida.)
Han: Det är tur att vi tänker likadant när det gäller sånt här.
Hon: Ja.

(Uppmaning: skriv om en folksamling)

Fastkörda och nere i skorna

Jaha, så här lågt kunde man alltså sjunka. Ja, man är kanske inte rätt ord, kvinnor är vi förstås rätt många. Men i alla fall. Inte sedan 1930-talet har vi haft en så liten andel av rösterna. På den tiden fick man två veckors semester, folk dog som flugor av diverse olika åkommor och den som gifte sig fick vackert bo kvar hemma hos mamma och pappa, alternativt flytta in hos svärföräldrarna. Inte underligt att många som höll på den som ville förändra det.

Nu har vi kört fast och blivit ett sitt-på-rumpan-parti. Vi gillar ju att fika med varann, vi tanter och gubbar. Vi gillar att prata om vad vi förändrat, och hur berömd Palme fortfarande är i Vietnam och Indien. Och vi blir upplivade när det kommer en SSU-kille eller tjej i rödsvarta kläder som engagerat pratar om att det saknas sommarjobb för unga, eller om den dåliga kollektivtrafiken. Men vad är det vi vill egentligen? Det tror jag vi har glömt. Jag minns det inte alls tydligt, i alla fall. Något om fred, frihet och jämlikhet dyker upp bakom glömskans slöjor. Men frihet, det är ju inte vårt ord längre. Frihet är samma som valfrihet, och det vet jag inte riktigt om vill förespråka utan förbehåll.

Ärligt talat: de senaste dagarna, efter valresultatet, har det kommit en ny glöd hos några. Det sägs ofta på de förberedande gruppmötena, det där om att vi måste prata om våra visioner, men det är sällan vi lyckas komma dit ändå. Det är så lätt att fastna i antingen gamla minnen eller i upprördhet över någon detaljplan här i kommunen. Nu har de där nya, otäcka typerna kommit in och fått makt lite överallt. De som inte vill ha förändring, utan vill tillbaka till det gamla. De vill tillbaka till tiden då kiwifrukter och kebab inte fanns här, och när vi bestämde allt i det här landet. Alla svenska flickor var blonda och alla män såg ut som Malins man Peter i Saltkråkan. Vi bestämde vad folk skulle tro på och inte tro på, och vad alla skulle ha i lön. Det är klart att vi visste bättre: vi hade helhetsbilden. En medborgare har bara sitt eget i huvudet. Och självklart ska han eller hon få ha det! Vi tar ansvar istället, vi politiker. Vi ser till att ordna allt till det bästa. Vi bär varandras bördor, och vi ser till att ingen hamnar i skuld utan kan försörja sig själv. Det är grunden.

Stopp här, nu börjar jag snurra iväg på sidospår. Den nya glöden var det. Kanske kan man tycka att vi också borde vilja tillbaka till tiden då vi bestämde allt. Det kändes rätt då, men nu tror jag inte riktigt på det längre. En kompromiss tror jag är bra – sådant har vi alltid varit duktiga på. Samförståndsanda. Men nu verkar det ha svängt lite, nu ska vi inte prata ens med de nya typerna. Vi tänker inte samarbeta alls med människor som är så odemokratiska. De skiljer mellan olika människor – och de tycker nog inte att jag förtjänar att vara med överhuvudtaget. Klart att det inte går att prata med en sådan.

Å andra sidan, nu ska vi tänka nytt. Tänka tankar vi hittills inte har tänkt. Och vi ska få med oss alla på tåget. Kanske behöver vi målgruppsanpassa mer? Det känns modernt på något sätt.

Jag är nog lite trött, tror jag. Kanske behöver jag vila en liten stund nu. Vila under ett rött täcke och drömma om lyckliga kvinnor vid skrivbordet med håret i hövolm på huvudet, barnen på daghem och maken på språng till snabbköpet för att införskaffa en smidig konservburksrätt.

(dagens Skrivpuff: skriv om att köra fast)

En han-ledning finns det alltid

Det finns alltid en anledning. Så brukade hans mamma säga när han kom in från den rasande älven, oftast blöt och skamsen efter att ha ramlat i en eller annan gång. Enligt honom själv var det bara misstag. Ödet kanske, eller någon sorts sugande ström som ville ha honom hos sig, eller fanns det måhända sjöjungfrur därnere i rullgruset? Blöt blev han hursomhelst, droppande blött blev golvet där han klivit in och lillasyster tittade storögt på. Inte fick hon gå ut till älven inte, hon skulle hålla sig inomhus. Det var förstås skillnad om man var pojke. Och han trodde länge att det var han-ledning som mamma sa, istället för anledning. Något fanns det som ledde honom – så var det absolut.

(dagens Skrivpuff: skriv om en anledning)