söndag 28 augusti 2011

Lämning

Sniglarna målar långa trötta spår. Det är allt. Mer unikt än så blir det inte.

(dagens uppmaning: skriv om att måla)

torsdag 25 augusti 2011

Och likväl rör hon sig

Och likväl rör hon sig. Så sägs det att han sa, Galilei, när han tvangs svära sig fri från sitt uttalande. Inte ville makthavarna ta till sig tanken på värld utan en jord som står stadig och fast i sitt centrum. Men kanske viskade Galilei det ändå: E pur si muove.

Inte vet jag. Jag vet bara att kartorna och modellerna verkar vara nästan inristade i oss. Och det skakar oss när någon säger att de inte stämmer med verkligheten. Vill inte navigera om, inte flytta om mina kategorier och genvägar.

Mark Noad, en engelsk designer, har ritat om Londons tunnelbanekarta för att göra den mer sanningsenlig. Nu stormar det i de engelska medierna, det hetsas om världsbilder och formteknik. Räta linjer ska bli böjda, den förenklade rätlinjiga modellen ska bli gyttrigare. Forget it! Ja, kanske är det dumt att förändra en modell som människor navigerat efter i 78 år.

Det är som ärrvävnad som släpper och river upp sår. Eller som att vända på en sten, då myrorna väller fram och det blir kaos.

(uppmaning: skriv om något omtumlande)

tisdag 23 augusti 2011

Reklamören

Det var så typiskt att gnällspikarna alltid hamnade hos just henne.
- Jag vill reklamera tidningen. Den uppfyller inte det den lovar.
- Så tråkigt att höra, sa hon och letade i handväskan efter nagelfilen.
- Är det något särskilt ni är missnöjd med?
- För det första vill jag inte bli niad. Det ingår i era försök att skapa distans och inte se människorna, det förstår jag nog. Precis det vänder jag mig emot. Alla dessa ord: visualisera, expropriera, effektivisera, standardisera, idealisera, objektifiera, snuttifiera, glorifiera, terrorisera, konsumera. Ett så vilseledande språkbruk! Var finns verkligheten i allt det här?
Hon sträckte sig ner i skrivbordslådan efter den inplastade manualen för särskilt komplicerade fall. Råkade riva ner en av pappersbuntarna på skrivbordet och svor tyst. Rättade till ansiktsdragen igen, låtsades att han satt framför henne som de hade övat på kundvårdskursen.
- Jag beklagar än en gång. Finns det något vi kan göra för att få tillbaka er – jag menar dig – som kund?
- Sluta kalla mig kund, skrek mannen i luren.
- Jag är en medmänniska. Jag vill bli pratad till som en människa. Prata om livet, glädjen, solen som skiner, musiken, människorna som föds och möts, leenden, vänskap, god mat. Sånt som man vill minnas.
Hon la upp fötterna på skrivbordet medan han pratade, bläddrade uppgivet i manualen. Det fanns nog inget om just sådana här konversationer, En trolig rättshaverist. Fler och fler hade de blivit.
- Det är en dagstidning vi gör, och de flesta prenumeranter förväntar sig att få läsa om världshändelser mer än om vardagen, liksom.
- Liksom, fnös han.
- Jag får väl skriva den själv då. Tidningen, alltså. Jag skickar den till dig sen. Vad heter du?
- Mia, sa hon. Tack för att du ringde, och hoppas vi får tillbaka dig som prenumerant.
- Jaja, sa han. Tack själv, och njut nu av solskenet idag. Ät god mat och älska.
Hon la på luren, och saknade. Kom på att hon inte hade några uppgifter till honom för att effektivisera hans reklamation.

(uppmaning: skriv om att reklamera)

måndag 22 augusti 2011

Vänta på hissen

Ted Gärdestad som ett ledmotiv i huvudet, hon måste ha hört den på bussen. ”Allt som var dött väcks till liv.” Vårljuset som slog sig in på tvären under bussturen till Karolinska, skärande vitt ljus som fick ögonen att tåras. Stilla, med väskan i knät, medan bussen krängde sig fram i kurvorna.

Hon tänker att den som spritter i hennes mage kommer att födas på hösten när allt är på väg att dö. Hur mycket präglar det en människa?

I korridoren vankar hon fram och tillbaka, sammanbitna ansikten vars blickar hon inte vill möta. Hennes egen fastnar överallt trots att hon försöker svepa med den. Inte fastna på något högriskprojekt. Inga barn i rullstolar, inga dödliga åkommor. Men skyltarna måste hon läsa, hon har lovat Fredrik att hitta vart de ska eftersom han kommer att dyka upp i sista stund. Mycket på jobbet. Men han kommer.

Barnkardiologen hittar hon, vita hårda bokstäver på blå metallskylt. Hon går längs en korridor med barnmotiv på väggen, bort till hissen, håller handväskan i handen istället för över axeln för att ha något att hålla i. Törstig, och så fladdrar han till i magen igen. Han, är det en han? Hon köper en Loka i drickaautomaten intill hissen, den som de ska ta upp till fjärde våningen. Det välbekanta dunket när burken landar, och den ilande känslan från den kalla metallen mot fingrarna. Rundningen. Hon öppnar och dricker, stora klunkar, missar och skäms när hon möter en annan besökares blick samtidigt som hon dräller bubbligt kallt vatten ner på halsen. Så fult.

Den där inne rör vid henne, som fingrars smekningar. Helt lätt. Hon tänker att om Fredrik inte kommer om tre, nej fyra, minuter, är det nog så: det är något som är fel. Vita golfbollar på hjärtat ska de titta på idag. Ett pärlband av små blåsbildningar, som kan, men definitivt inte måste, vara ett tecken på en kromosomavvikelse. Downs syndrom. Så sa barnmorskan i förrförra veckan, efter att ha konsulterat en läkarkollega. Den snurrade och fladdrade, och hon tänkte att ett sådant hjärta måste vara friskt. Hon fick ett foto med sig, efter att hon bett om det. Bebisens ansikte i profil, en spetsig näsa. Hon behövde inte betala för bilden, som det stod på kallelsen att man skulle göra. 40 kronor. Barnmorskan skrev ut bilderna utan att säga något, tryckte hennes hand och sa lycka till.

Ett barn som är fel har hon kanske där inne. Hon sväljer, tänker att hon nog inte ska dricka mer. Sätter sig på en bänk och tittar på hissen, som bara står. Ingen rörelse alls i hiss D till barnkardiologen. Hon tänker att om hon inte hade vetat, om barnmorskan missat det där pärlbandet. Då skulle hon le åt varje rörelse.

(uppmaning: skriv om en hiss)

måndag 15 augusti 2011

Ord på stenar

Jag har alltid varit pedantisk med stavning. När det går att skriva rätt, varför då skriva fel, brukar jag säga till kollegor som ler när jag diskret påpekar en felaktighet i en skrivelse. I fjärde klass råkade jag nästan i luven med en lärare som menade att ordet cigarett skulle stavas "cigarrett", och att jag följdaktligen hade stavat fel på svarta tavlan. Jag vägrade gå med på att jag hade fel. Men inte var jag så stor och tuff då, elva år gammal. Jag stod där framme vid tavlan och kramade kritan i handen, lukten av torrt kritdamm, och kände hur färgen steg i ansiktet. Klasskamraterna väntade andäktigt på fortsättningen. "Jaha", sa jag och gick tillbaka till min bänk och satte mig. Magistern såg triumferande ut, och det fnissades omkring mig. Hemma slog jag upp ordet i SAOL, och kunde konstatera att båda stavningarna är korrekta.

Det var för ett par, tre veckor sedan som insikten slog mig. Jag var på hemväg från min dagliga promenad och när välfyllda moln lutade sig alltmer över mig bestämde jag mig för att gena över kyrkogården. Rad på rad av gravstenar stod där, alldeles olinjerat uppställda, utan minsta symmetri i planeringen. Buskarna verkade nyklippta, så långt var det gott och väl. Kyliga droppar började slå mot ansiktet och jag skyndade på stegen, men hade tyvärr valt skor som skar in en aning i hälsenan. När jag ändå hade möjligheten läste jag texten på gravstenarna, det går av gammal vana. (Alltid ska jag ha något att läsa, mjölkpaket eller reklambroschyrer, så har det alltid varit). I den här raden fanns det landsfiskaler och köpmän, distriktsläkare och åkare. Årtal, små strofer om hopp och saknad. Tänk att så lite blir kvar av en människa ändå, tänkte jag och stannade till. Jo, det var sant. "En ny horrisont", stod det på en gravsten.

Alltsedan den dagen har jag kontaktat begravningsbyråer för att förhöra mig om deras rutiner för att säkerställa att något sådant inte sker. Tidigare har jag inte funderat så mycket på det där med döden. Man föds, man lever och man dör, inget är naturligare, har jag tänkt. Nu tänker jag ständigt på hur min gravsten ska se ut, hur texten ska utformas. Det måste vara ett simpelt språk, banala verser som helt enkelt inte går att stava fel. Jag tänker på det vedervärdigaste. Om jag på något sätt skulle kunna se världen här, den jordiska, efter min död och tvingas konstatera att texten på min gravsten innehåller en felstavning. De här funderingarna gör det svårt att andas, luftrören börjar pipa och pulsen höjs. Jag läser inte dödsannonserna längre. Jag kan inte läsa något som handlar om döden alls, men det är svårt att undvika. Alltid är det någon som är död någonstans. Nu har jag nog haft kontakt med alla begravningsbyråer. Deras anställda är korrekta och vänliga, ger ett professionellt intryck och försäkrar mig om att de korrekturläser all text mycket noga. Men det räcker inte. Den mänskliga faktorn finns alltid där.

(dagens uppmaning: skriv om att stava)

söndag 14 augusti 2011

Kalejdoskopet

Prismorna blev fyrkantiga, runda, samlades i en klunga i mitten eller spred sig över hela den runda glasytan. En vridning på röret gav en ny form. Hon fortsatte vrida, trots att vänsterögats muskler började protestera när hon knep ihop det för att kunna fokusera så bra som möjligt med det högra.

Kalejdoskopet var den bästa present hon fått. Andlöst betraktade hon hur mönstren gick i och ur varandra, skiftade och bytte skepnad. Ett frasande ljud av pärlornas rörelse.

Långt senare tänkte hon att kalejdoskopet var som materialiserad helighet. Fasetterna tog tag i varandra, ryckte till i en kedjereaktion, bildade ett nytt mönster. Precis som när man som människa byter blick och ser sig stå där: ser sig själv och alla vävarna av händelser. Tidslinjerna lika tydliga som den minsta lilla delen av självet.

(uppmaning: skriv om något heligt)

tisdag 9 augusti 2011

Tio bud för vardagslivet

1. Du skall utestänga dem som ser ut att vara annorlunda än du. Särskilt sådana som inte passar in i gruppen.
2. Du skall gärna diskutera i gruppen vilka personer som bör fördömas.
3. Du skall vid relevanta tillfällen berätta hur dyra och fina saker du har och förtydliga att dina saker är dina, de är inte till för utlåning. Åt var och en efter förmåga.
4. Du skall inte fråga om du är osäker, låtsas som ingenting istället.
5. Du skall vid nästan alla tillfällen prioritera att njuta av livet framför att städa.
6. Du skall dölja dina känslor om du blir sårad eller förödmjukad. Det som inte dödar härdar.
7. Du skall minnas att män är subjekt och kvinnor objekt, och bidra till att bekräfta tesen.
8. Du skall göra som de andra, även om du egentligen tycker att de gör dåliga val.
9. Du skall strunta i klimattjafset, i synnerhet om du har bråttom.
10. Du skall om du är barn minnas att ovanstående inte gäller för dig. Följ istället den inverterade barnversionen.

(uppmaning: skriv om att håna)

måndag 8 augusti 2011

Trädlängtan

Två av de största kastanjeträden i Humlegården, just intill Kungliga Biblioteket, hade tröttnat på att sträcka sig upp mot himlavalvet och låta löven darra i sommarbrisen. I åratal hade de gnabbats, medan stammarna blev allt knotigare och årsringarna snurrade sig varv på varv.
- Det måste finnas en annan väg, sa det ena.
- Jag vet inte jag. Det verkar vara det enda som funkar. Saven stiger, grenen växer, typ, sa det andra.
- Positiva affirmationer, sa det ena och sträckte på sig lite extra. Jag tänker tvinga min sydligaste gren att dela på sig, enbart genom tankekraft.
- Phu! fnös det andra.
- Det är kamp som gäller, revolution. Övervinna de naturlagar som styr oss, ställa oss över och utanför dem.

Ett av kastanjeträden fick sedermera en gren att dela sig, så att trädkronan fick en annan lutning än den annars fått. Ungefär tio graders skillnad blev det. Faktum är att det fick lövverken att flätas samman. Det bildades en magnifik lövportal som studenterna samlas under när syrenerna blommar i början av juni. När det är dags för kastanjerna att falla från träden, på eller intill de förbiilande människorna, är det som om de båda träden viskar till varandra och kommer överens om vem som ska få en stickig kastanj i huvudet. Aj!

(dagens uppmaning: skriv om öppenhet)


fredag 5 augusti 2011

Gränsland

Micke hade alla de attribut som man förknippar med en skinnskalle. Nynazist, rasist, främlingsfientlig, alla de orden framkallade han. Rakat huvud förstås, svarta kängor med stålhätta, torshammare i en läderrem runt halsen. Men allra mest var det blicken som Nina reagerade på. Sökande som om den scannade av allt. Hungrig som en jakthund såg han ut: alla muskler på helspänn med ögonen som vittne.

De pluggade tyska ihop på universitetet. Han var ofta ivrig att diskutera samhällssystem och historiska detaljer. Själva språket var han inte lika bra på. Ofta dök han bara upp i hennes närhet. När hon kom ut från toaletten i den heltäckningsmattedämpade korridoren stod han plötsligt där, som om han stått och bevakat henne utanför dörren. På rasten var han snabb att bjuda henne på kaffe när hon glömt mynt till kaffeautomaten. Fröken, kallade han henne. "Vill fröken kanske ha något till kaffet?" I grupparbetena verkade han se till att hamna i hennes grupp, gång på gång. Hon såg bort, men hans ögon brände henne i ryggen.

Efter första tentan gick de på puben tillsammans, nästan alla kursarna. Micke höll sig intill henne, drog ut stolen för henne vid långbordet och satte sig bredvid som en bordskavaljer. Hon såg hans underarmsmuskler spännas gång på gång, såg hans oroliga blick, och fastnade hos honom i tankarna mot sin vilja. Något lockade, trots allt. Något rörde vid henne i ett grådaskigt område som hon inte visste sig ha. Fara. Beslutsamhet. Ytterlighet. Tydlighet. Undergivenhet.

De hamnade vid bardisken tillsammans, hon väntade på en Staropramen och han sa sig vilja ha en likadan.
"Jag skulle gärna prata mer med dig på tu man hand", sa han. "Vill du sova hos mig, du har ju lång väg hem?" Hon såg en tatuering skymta i tröjans urringning. Gotiska bokstäver som hon bara såg vaga konturer av.
"Inget oanständigt, jag lovar. Jag har en soffa", sa han och log.
Hon slets mellan tusen impulser. Vad skulle hända om hon verkligen följde honom hem? Vem var han? Och hur ärlig skulle hon vara? Hon såg hur kursarna följde deras konversation, böjde sig framåt över bordet och delade tankar om vad som pågick.
"Jag har ett förhållande", sa hon och rodnade, fingrade på berlockarmbandet som hon fått av sin älskade. Han tog sitt immiga glas och drack utan att se på henne.
"Aha, han skulle förstås inte gilla det. Jag förstår", sa han och gick till bordet innan hon ens hunnit öppna munnen.

Hon stod kvar och avskydde honom, dem alla. Sig själv mest. Skam: för att hon var smickrad över hans fråga, över uppmärksamheten. För att hennes älskade Anneli var något fördolt för dem allihop, att hon inte vågat berätta. För att hon lät honom ha alla de där attributen utan att fråga varför.

(uppmaning: skriv om ett attribut)

torsdag 4 augusti 2011

Utan svar

Du svarade inte.

Horisonten sträckte sig över oss och allt som var.
Linjen såg du, men inte dallret i den. Den töjde sig, sviktade som en ljudvåg. Allt du såg var spända strängar.

Jag frågade. Det borde ha varit en order.



(uppmaning: skriv om att ta ansvar)

onsdag 3 augusti 2011

Halvåttanyheterna

Små gökungar påminde de henne om, med sträckta halsar. Hon hade inte lärt sig namnen, så ofta var hon inte där. Agda var den som hon var där för att besöka. Gamla mamma, att hon hade förändrats så. Hennes blick hade tappat världen utanför. Närmast henne har alltid tron på det som är just nu varit, tänkte Emilia och kollade återigen att hon kommit ihåg att stänga av mobilen. Nu fanns bara tron på minnena.
"Du tar väl hand om lillasyster", sa hon om och om igen.
"Javisst mamma, sa Emilia tålmodigt och strök hennes hand, berörd av den beniga kantigheten i den.

Till halvåttanyheterna hade de samlats i TV-rummet allihop, omgivna av pelargoner och smårutiga gardiner. Grön gård utanför, men man hörde aldrig några fåglar där, enligt Agda. Omgiven av sin tant-rad satt hon i långsoffan. De hade kappklänningar och vitt tunt hår, allihop, och doftade puder med en svag anstrykning av instängd svett. Benen i nylonstrumpor, bruna skor med liten blockklack. I övrigt ingenting gemensamt, mer än mat och väder, brukade Agda sucka. Gubbarna var också där: två krumma i rullstol, en rakryggad med käpp i hand i fåtöljen närmast fönstret. De såg trötta ut, tänkte Emilia, men det var hon själv också. Snart var besökstiden slut.

Nyhetsreportrarna drog igång, och det skulle bli inslag om svältkatastrof och sönderfallande bilindustrier, annalkande kris. Det kurrade i magar och suckades i rummet, men ingen sa något. Minuterna gick. Det slamrades med disk i korridoren.
"Mamma, vill du verkligen titta på det här", frågade Emilia otåligare än hon tänkt.
"Vi tittar alltid på halvåttanyheterna", sa en av tanterna släpigt. Hon påminde om Astrid Lindgren, en sagotant med spetsig haka, tänkte Emilia.
"Jag vet. Men varför?"
"För att få tiden att gå", sa en annan tant.
"Varför?"
"Du är ju som en trilskande treåring, flicka lilla", sa farbrorn med käpp och knackade långsamt med den i golvet. Men hans ögon mötte Emilias och glimmade till.
"Hon har ju rätt, flickebarnet. Än är vi inte döda", sa han. "Ge mig fjärrkontrollen!"
Emilia reste sig och gav honom den, med hjärtat bultande av iver.
"Jag vill se nånting vi kan prata om. Nånting jag tycker om", sa Astridtanten. Det sjöd och bubblade i rummet plötsligt. Tanterna tittade på varann, farbröderna i rullstol började smacka lite och nicka nöjt.
"Jag vill se Vänner", sa mamma med ett leende i rösten.

Käppfarbrorn hade rest sig upp och viftade lite med käppen, men verkade nästan ha tappat andan av upphetsning. Hans röst darrade lite.
"Idag får Agda välja, imorgon efter kvällsfikat väljer Gunvor", sa han. "Blir det bra? Så fortsätter vi så, en varje kväll i sin tur."
Hans blick svepte genom rummet där han stod, rak i ryggen. Så lång hade hon aldrig sett att han var, tänkte Emilia.
"Det blir bra", sa tantgruppen i det närmaste unisont, och männen i rullstolarna hummade med.

Emilia kände hur blodet strömmade inom henne. Är det så en revolutionär känner sig, tänkte hon. "Jag kommer imorgon också", sa hon. "Vi ses då. Hejdå, älskade mamma". Hon smekte sin mamma på kinden, och tappade nästan andan när hon kände starka armar runt sin midja. "Vi ses, min älskling", viskade mamma Agda. Bullmamman, varmmamman, mjukmamman.

(dagens uppmaning: skriv om att byta kanal)

tisdag 2 augusti 2011

Ödets lott

Vi var två ganska speciella flickor, Karolina och jag. Ingen av oss passade in riktigt, åtminstone tyckte inte de andra i klassen det. En vinter satt vi i smällbärbuskarna och lekte Narnia: vi klev ut på andra sidan och hamnade i en annan värld. Gotik och vampyrer blev nästa steg, vi klädde oss i svarta kängor, skrev berättelser och läste högt för varandra. Åratal senare kom de första flyktingströmmarna till vårt lilla samhälle, och ryktena om de där som tog tvätten från folks tvättlinor. Men än så länge var vi annorlundast i världen. Till och med Solskens-Bertil som plockade tomburkar på campingplatsen var mer normal än vi.

Sen startade teatergruppen. Andra spelade fotboll, sjöng i kör eller hängde på fritidsgården. Vi gjorde dramaövningar, satt på stolar i en ring och plockade fram rekvisita ur en gammal resväska mitt på den svartblanka scenen. Sydde scenkläder intill den röda sammetsridån. Sjönk ner i plyschfåtöljerna och drack Festis medan vi betraktade hur repetitionerna gick framåt.
"Tänk på din status", sa teaterfröken Susann och skrattade som en häst. Det var vår värld. Vi blev intervjuade av lokaltidningen utanför sminklogen, stod omslingrade i olika dramatiska poser när fotot togs.

Vi stod i en ring och föll bakåt, i sammanflätade händer. Ibland ramlade vi in i varandras rädslor, med klibbiga tonårshänder på varandras kroppar. När rollerna lottades fram till Det Stora Framförandet fick jag huvudrollen. Nora i Ett dockhem, det var jag det. Karolina fick bli tjänarinna.
"Kul för dig att få komma fram", sa Karolina och krympte.

På helgerna hade vi alltid träffats. Nu klättrade andra vänner upp i hennes loftsäng. En helg fick jag ett tydligt nej när jag frågade, utan en riktig förklaring.
"Det går inte, jag måste fixa en grej", sa Karolina och vände bort blicken. Jag cyklade förbi hennes hus på lördagen och ringde på, men hennes mamma sa att hon inte var hemma.
"Hon skulle fixa något", sa hon och stängde dörren. Jag satt hemma och övade repliker.

I skolkorridoren efter helgen berättade Karolina.
"Ingmar Bergmans son kom och spelade in en film just här. Jag ville inte säga något, men jag hade sett att det var filminspelning och att de behövde statister. Så jag var med, och jag fick till och med två repliker."

Vår föreställning blev lyckad, vi fick fina recensioner i tidningen som skrev om "engagerade ungdomar med kreativa talanger". Karolina stannade inte på premiärfesten, hon skulle hem och packa till en audition i Stockholm nästa dag.

Numera ser jag henne i terminsprogrammen från Dramaten och när det pratas kultur i TV. Olika falla ödets lotter, tänker jag.

(uppmaning: skriv om konkurrens)