Ord på stenar

Jag har alltid varit pedantisk med stavning. När det går att skriva rätt, varför då skriva fel, brukar jag säga till kollegor som ler när jag diskret påpekar en felaktighet i en skrivelse. I fjärde klass råkade jag nästan i luven med en lärare som menade att ordet cigarett skulle stavas "cigarrett", och att jag följdaktligen hade stavat fel på svarta tavlan. Jag vägrade gå med på att jag hade fel. Men inte var jag så stor och tuff då, elva år gammal. Jag stod där framme vid tavlan och kramade kritan i handen, lukten av torrt kritdamm, och kände hur färgen steg i ansiktet. Klasskamraterna väntade andäktigt på fortsättningen. "Jaha", sa jag och gick tillbaka till min bänk och satte mig. Magistern såg triumferande ut, och det fnissades omkring mig. Hemma slog jag upp ordet i SAOL, och kunde konstatera att båda stavningarna är korrekta.

Det var för ett par, tre veckor sedan som insikten slog mig. Jag var på hemväg från min dagliga promenad och när välfyllda moln lutade sig alltmer över mig bestämde jag mig för att gena över kyrkogården. Rad på rad av gravstenar stod där, alldeles olinjerat uppställda, utan minsta symmetri i planeringen. Buskarna verkade nyklippta, så långt var det gott och väl. Kyliga droppar började slå mot ansiktet och jag skyndade på stegen, men hade tyvärr valt skor som skar in en aning i hälsenan. När jag ändå hade möjligheten läste jag texten på gravstenarna, det går av gammal vana. (Alltid ska jag ha något att läsa, mjölkpaket eller reklambroschyrer, så har det alltid varit). I den här raden fanns det landsfiskaler och köpmän, distriktsläkare och åkare. Årtal, små strofer om hopp och saknad. Tänk att så lite blir kvar av en människa ändå, tänkte jag och stannade till. Jo, det var sant. "En ny horrisont", stod det på en gravsten.

Alltsedan den dagen har jag kontaktat begravningsbyråer för att förhöra mig om deras rutiner för att säkerställa att något sådant inte sker. Tidigare har jag inte funderat så mycket på det där med döden. Man föds, man lever och man dör, inget är naturligare, har jag tänkt. Nu tänker jag ständigt på hur min gravsten ska se ut, hur texten ska utformas. Det måste vara ett simpelt språk, banala verser som helt enkelt inte går att stava fel. Jag tänker på det vedervärdigaste. Om jag på något sätt skulle kunna se världen här, den jordiska, efter min död och tvingas konstatera att texten på min gravsten innehåller en felstavning. De här funderingarna gör det svårt att andas, luftrören börjar pipa och pulsen höjs. Jag läser inte dödsannonserna längre. Jag kan inte läsa något som handlar om döden alls, men det är svårt att undvika. Alltid är det någon som är död någonstans. Nu har jag nog haft kontakt med alla begravningsbyråer. Deras anställda är korrekta och vänliga, ger ett professionellt intryck och försäkrar mig om att de korrekturläser all text mycket noga. Men det räcker inte. Den mänskliga faktorn finns alltid där.

(dagens uppmaning: skriv om att stava)