Kalejdoskopet

Prismorna blev fyrkantiga, runda, samlades i en klunga i mitten eller spred sig över hela den runda glasytan. En vridning på röret gav en ny form. Hon fortsatte vrida, trots att vänsterögats muskler började protestera när hon knep ihop det för att kunna fokusera så bra som möjligt med det högra.

Kalejdoskopet var den bästa present hon fått. Andlöst betraktade hon hur mönstren gick i och ur varandra, skiftade och bytte skepnad. Ett frasande ljud av pärlornas rörelse.

Långt senare tänkte hon att kalejdoskopet var som materialiserad helighet. Fasetterna tog tag i varandra, ryckte till i en kedjereaktion, bildade ett nytt mönster. Precis som när man som människa byter blick och ser sig stå där: ser sig själv och alla vävarna av händelser. Tidslinjerna lika tydliga som den minsta lilla delen av självet.

(uppmaning: skriv om något heligt)