– Min hund heter Bo. Han har varit min trogna följeslagare sedan fyra år tillbaka, sa tanten i oformlig flanellskjorta och kliade sig i pannan. Någon form av eksem hade hon där, såg jag. Hunden var en ljus golden retriever med dallrande skär tunga. Sveriges farligaste hundras - citatet kom plingande upp i huvudet som om jag hade hört en radioröst säga det. Jag harklade mig.
- Ja, det här är Krusmynta. Jag hörde hur rösten vek sig, smalnade av till en tratt. De andras blickar mötte min, värderande och krävande.
- Hon är en hittehund. Jag tog över henne från en kollega på jobbet. Så jag vet ingenting om hennes historia. Men hon är glad och snäll, fast hon gillar inte höga ljud. Det är därför vi är här. Hon behöver lite träning.
Krusmynta tittade på mig, och vred ögonen som om hon inte trodde sina krulliga öron. Hon kan göra konster, ville jag säga. Hon kan lägga tassen i mitt knä och samtidigt lägga huvudet på sned, och hon gå slalom runt mina ben när hon får lust. Men jag sa inget, vi skulle bara säga hundens namn och något om hur länge vi haft den. Jag hade redan sagt alldeles för mycket.
Ett visselpipeljud skar genom luften och Krusmynta sjönk ihop vid mina fötter.
- Då så, koncentration allihop! Nu är det dags att jobba, sa vår ledare, jag hade glömt hennes namn. Vi stod i en ring omkring henne och de andra kortade kopplet till sin hund och sträckte på ryggen. Jag försökte få Krusmynta att resa sig från sin liggposition.
- Kom igen nu, upp! Stå, röt jag och ryckte i kopplet, ångrade mig genast. Hon tittade sårat på mig och la ner nosen på marken med en ljudlig suck. Så där brukade jag inte bete mig, det visste både hon och jag. Men här skulle det krävas saker. Det funkade inte att bara stå där och se vilsen ut, här gällde det att ta kommandot, tänkte jag. Alltså ryckte jag till igen, snärtigt den här gången.
Krusmynta drog upp överläppen och jag hörde vibrationerna av en svag morrning. Bos matte tittade förskräckt på henne.
- Ska den där hunden verkligen vara med här, den verkar lite oberäknelig?
Ledaren närmade sig i sin gröna vindjacka med kennellogga på ryggen, den ljusa hästsvansen guppande i snålblåsten.
- Behöver du hjälp? Jag kan ta vid, sa hon och tittade på mig med stadig blick, näsan kantad av fräknar. Jag tänkte på de där ungdomsböckerna med röda ryggar, Wahlströms - alla de där beslutsamma och handlingsinriktade unga flickorna som fanns i dem. Krusmynta hade rest sig upp och stod på raka ben och tittade på henne. Ibland ser hon respektingivande ut, svart och blankpälsad som hon är. Men aldrig att hon gjort mig något ont, och inte tvärtom heller. Vi är sambor hon och jag. Hon får den mat jag äter, vi sover ihop, hon finns med på dörrskylten till min lilla trea.
- Det går bra, sa jag, och i sista stund höll jag inne "tror jag". Ska vi köra igång?
- Är du säker på att du har kontroll på din hund då?
Jag kände allas blickar igen, brännande genom min jeansjacka som för övrigt kändes helt malplacerad i sammanhanget. Vindjacka skulle det ha varit. Och halsbandet skulle ha varit ett metallhalsband med strypfunktion. Vad skulle jag säga? Säker, kan jag vara det?
- Du kanske ska observera idag, så att din hund lär sig vad som gäller och så att du har förebilder att ta efter nästa gång, sa hon, ledaren. Det gäller att vara ledare till hundra procent. Hundar kräver en stark och tydlig ledare.
- Mm, sa jag och tittade ner, blinkade bort sandkorn eller vad det nu var. Krusmynta tittade på mig, vaksamt. Tänk om jag hade förstört vår relation nu? Ledaren la handen på min axel, kupade den som en smekning.
- Se det inte som ett misslyckande. Nästa gång kommer ni igen, sa hon och log vitt.
(uppmaning: skriv om något typiskt svenskt)
