onsdag 27 april 2011

Huggrygg

Håret klibbar i benan och fötterna luktar gammalt kylskåp. Hon måste duscha, tänker hon när hon vaknar och vrider sig ur den grop som har bildats i madrassen. Händerna hjälper till att fösa magbulan på plats, fösa ryggraden där inne i rätt position. Så att inte knäna sticker ut och pressas in i hennes revben.

Mothåll när hon lutar sig framåt, suckar, sväljer för att motverka känslan av att få hela maginnehållet i munnen. Hävstångseffekt får upp henne i upprätt läge. Ett snabbt skärande hugg i ryggen, rygghugg tänker hon, huggrygg.

Just då säger han till. En gungande längtan trycker han genom maghuden, strax till höger nedanför naveln, under hennes bleklila urtvättade nattlinne. Här är jag.

Hon drar in luft genom näsan och håller axlarna högt ett ögonblick innan hon släpper ner dem, andas ut, ler. Tittar in i badrumsspegeln, ser sig själv inramad av den blankmetalliska rundade kanten. Rynkor, tänker hon. Snart är jag gammal. Inuti bilden det skrattande skolbarnet från skolfotot i tvåan. Mintgrön tröja, axellångt rakt avklippt hår, ögonen lite vaksamma. Men ändå så mycket öppnare då än nu.

Det sörplar och viner i badrumsrören, grannar pratar och skrattar genom dem. Hon plockar fram sin pillerburk, skruvar av plastlocket, sätter på kranen och lutar sig fram. Magen tar i den kalla handfatskanten. Drar ihop sig och blir stenhård. Hon måste sätta sig bakåt på toalocket, tungt, och lockets hakar är trasiga på ena sidan så att det halkar på sniskan. Men det går bra.

Handen på magen, älskling därinne, lugna ner dig. Hon sitter där en stund och lyssnar, tittar ner på den lurviga badrumsmattan med små dammpartiklar och svarta små strumpludd. Någon sjunger.

Med handen mot kakelplattorna kliver hon över badkarskanten, en fot i taget, och tar av sig nattlinnet. Missar tvättkorgen. Låter duschen strila över håret, ansiktet med hårt slutna ögon, ryggen, magen som är kittligare än någonsin. Masserar in milt doftande Barnängens barntvål, den enda hon förmår använda nu. Telefonsignalen därute har ingen betydelse, springer gör hon inte. Tånaglarna skulle behöva målas, och fötterna filas, men det får nog vänta tills hon kan få assistans.

Det ångar, dryper av fukt. Hon är en mjuk och varm barbamamma, tänker hon och sträcker sig efter handduken. Tar den i båda händerna och drar den fram och tilllbaka över ryggen, sluter ögonen. Idag mage med liv i. Det är det jag vet. I det finns jag.

(dagens uppmaning: skriv om att frottera sig)