tisdag 1 maj 2012

Ett litet minne

När jag berättar det så här märker jag förstås att jag förhäver mig. Så viktiga är de inte, mina bilder. I alla fall inte för någon annan än mig.

Men ändå. Vi går där, mormor, jag och min syster. Gångvägen slingrar sig upp och ner längs kullar och backar, man passerar taggbusksnår och hyreshus och dagis som är helt olika våra dagis därhemma, ute i landsorten. På gångvägen finns streck utritade, på ena halvan ska man gå och på den andra cykla. Hemma har vi bara trottoarer.

Det som min förväntan samlas kring, det som blir till ett vimlande vingfladder i magen, är sträckan över motorvägsbron. Det är där vi ska stå, jag och min syster, med näsan rakt ner emot bilarna som far ut där nedanför. Allra helst ska man stå alldeles rakt ovanför en av filerna, sandalfötterna parallellt med den streckade linjen. En fyrfilig väg är det. Det dånar under oss, och håret fladdrar iväg. Närapå sugs jag iväg med varje bil, den drar mig till sig. Lastbilarna ska vi nästan inte tala om, då hisnar jag och min syster och skriker till. Att deras tak är så där dallriga, det har man ingen aning om nerifrån marken. Men mina fötter står stadigt fästa i marken, mina knän tätt intill varann, och framför mig finns metallspjälorna som inte ger vika.

Mormor tröttnar efter en stund. "Nu går vi väl vidare." Jag tröttnar aldrig. Aldrig.

Inskurna i mig finns de där minnesbilderna, känslorna, ljuden, rörelserna. Vart tar de vägen sen? När inte jag finns, menar jag.

Det är inget som behöver överföras till någon annan. Inget som några memoarer blir oförglömliga av, och inget som förändrar världen. Det är bara jag.