För vad det är värt

Rummet är tomt nu, tänker han och stoppar en grön Läkerol i munnen. Tömt. Äntligen. Tabletten smakar som en kall vind på toppen av slalombacken, precis det som behövs för att ta ett djupt andetag och ta tag i det som behöver göras.

Här finns inga pappershögar, inga blommiga tallrikar i skåpen och ingen smulig brödrost på köksbänken. Till och med gardinstängerna är nedplockade. Det enda som behöver göras nu är att inspektera att det verkligen är tomt. Utan spår och kvarglömda persedlar.

Träpanelerna på väggarna speglar sina svärtade träögon i honom. Han gör en mental anteckning om att de borde måla träpanelerna vita, för ett fräschare intryck.

Då krymper han. Landar på heltäckningsmattan som för länge sedan plockats bort till förmån för en praktisk linoleummatta. Knäna minns hur det var att krypa på den, rörelse för rörelse genom hallen, när de lekte hund. Fast hon var vuxen, och han var barn. Det doftar torr blommig parfym, vanilj och välfyllda garderober. Någon skrattar nervöst.

Snart kommer rummen att fyllas av andra röster. Fotspåren suddas ut. Nu är det han som är länken, inser han medan hjärtat bultar hårdare. Den enda tråden som återstår till henne är han, och någon själens plats rent fysiskt finns det inte längre. Det är förstås inget att bry sig om egentligen, det är som det är. Men han bryr sig ändå.

Var dags fundering (inte en särskrivning)

Kanske blir det ett nej. För de flesta blir det ett nej. Så är det bara.
Kanske behövs en omarbetning. Eller kanske flera. Det är nog bäst att jag väntar.
Och jag som är så gammal passar nog inte in i förlagets utgivning.

Eller också får jag ett ja. Då kommer alla att analysera varenda ord. Kritisera mina stereotypa karaktärer, och tycka att jag borde ha skrivit något helt annat.
När jag möter människor vet jag inte vilka som har läst och inte läst. Vilka som pratar om min berättelse bakom min rygg.

Nej, jag är faktiskt inte klar än. Jag bara funderar lite.

Nästan som luft

I hissen dök hon upp, alldeles för ofta. Ilona? Yasmin? Jag minns inte. Mörka, dystra ögon minns jag. En mun som log snett, randig tröja och så pojken på två år, som en förlängning av hennes högra hand. "Kom in och drick te någon dag", sa hon ivrigt, ögonen glimtade till. Pojken gömde sig blygt bakom hennes lår. Jag log artigt, tittade på den hudfärgade flagnande väggen utanför hissen. "Javisst".

Hon ville ha samma saker som jag. Vår begagnade barnvagn, med de smarta svänghjulen fram, ville hon köpa. "Vår vagn är så tung", sa hon. Jag sa att vi behövde vår ett tag till. Varför vet jag egentligen inte, den bara stod där. Kanske skulle det bli krångligt att sälja till en granne. Kanske skulle det uppstå någon form av konflikt, vem vet.

Min ryggsäck verkade så praktisk, sa hon, och undrade var jag hade köpt den. Kanske kunde jag köpa en likadan åt henne? Hon tryckte 500 kronor i min hand. 500 kronor måste vara mycket pengar för henne, tänkte jag. Att hon litade så mycket på mig, det hade jag svårt att förstå. Den där 500-lappen låg och brände i min plånbok i några dagar. När jag äntligen gick till Designtorget och frågade, skakade expediten på huvudet. "Tyvärr, vi tillverkar inte dem längre", sa hon.

Så jag ringde på hennes dörr, en våning över vår lägenhet. Hon öppnade och jag såg längtan i hennes blick. "Vill du komma in och dricka te?", frågade hon när jag lämnat tillbaka pengarna. "Tyvärr, jag hinner inte", sa jag och backade. Vinkade åt pojken som stod bakom henne, tryckt intill blomtapeten.

Ja, sen flyttade vi. Inte har jag tänkt på henne sedan dess, under de tre år som har gått. Inte förrän idag, när jag gick till Designtorget och såg att de har sådana ryggsäckar nu igen.

Elvira

Det vita stack lite irriterande i ögonen, tänkte hon. Varför måste sådana här ställen alltid vara vita? Skrumpen och hopsjunken kände hon sig, inte alls så stram och högrest som inredningen förväntade sig. I inredningen räknade hon in de vitrockade, svalhänta kvinnorna som gled förbi i salongen. Även den som satt mittemot: en blond och mycket koncentrerad flicka med spetsig haka och utpräglade kindben. Flickan valde just nu omsorgsfullt i raden av flaskor, uppställda som en färgkarta från ljust puderrosa till blankaste koltrastsvart. Något lite utmanande hade hon bett om, Elvira. Inget blankt, blodrött och Östermalmsbetonat. Den högra handen låg beredd på en lagom mjuk bädd.

Fåtöljen var bekväm, i mjukt skinn som knarrade under henne och stödde ländryggen. Ryggen, den skrivbordsstela, som inte verkade göra någon skillnad mellan rygg och axlar. Hon suckade, andades ut och försökte pressa bak skulderbladen. Flickan tittade upp på Elvira och log.

”Känns det bra?”

”Jadå, jadå. Lite pressat på jobbet bara.”

”Jag förstår”, sa hon lent, och fortsatte: ”Passa på att njuta nu. Stör musiken?”

”Nejdå. Inte alls”, sa Elvira och försökte andas genom munnen på ett lagom avspänt sätt för att slippa få nagellacksångorna rakt in i huvudet. 

Någon musik hade hon inte ens reflekterat över, men nu hörde hon den. En vanlig skvalsång, kanske ett melodifestivalbidrag, men den gick mot sitt slut. Hon lutade bak huvudet mot lädret, fokuserade på den råa lukten från det.

Och det som följde var en raspig röst, gitarrackord och ord som gick rakt in. Som en annan tid, en annan värld, som bröt in. Vad var det? Vem var det som hade fått henne att.. tänka? Då. För länge sedan. Hon trodde att hon hade glömt. De där orden. Hon har sjungit dem, dansat dem, andats dem. Om det nu var hon. Hon minns inte. Kanske är det läderdoften. Det riktiga. Något som fanns – finns – inuti. 

Lightning crashes, a new mother cries.
Her placenta falls to the floor,
the angel opens her eyes.
The confusion sets in,
before the doctor can even close the door.

Lightning crashes, an old mother dies.
Her intentions fall to the floor,
the angel closes her eyes.
The confusion that was hers,
Belongs now, to the baby down the hall.

All my feelings comin' back again,
like a rollin' thunder chasing the wind.
Forces pullin' from the center of the Earth again.
I can feel it.

(Ur Lightning Crashes - Live)