Klart hon visste att det inte fanns
någon lucka längst bak i klädskåpet. Hon hade själv varit med
och köpt det, på Svenssons möbler nere i samhället. Eller: det
var inte hon som fattat beslutet, utan mamma. Pappa suckade när han
sträckte fram sedlarna efter att ha torkat av händerna på
byxfickan. Skåpet luktade klibbigt trä i början, men det gick över
när det fylldes av kläder och en svag ton av svett la sig som en
aura runt det. Luktkänslig var hon redan då.
Narnia var det förstås som hade
präglat henne som barn. Det räckte att stryka handen mot den
raspiga väggen längst bak och blunda. Då såg hon kentaurerna, de
höga träden, lejonets man när han kom galopperande genom skogen.
Nu var det ett tag sedan sagoväsena dök upp. Men en högre himmel
fanns det när hon stod där med fingerkuddarna mot ekbrädorna. Ett
mer eteriskt leende, fler väninnor, ostriktare dagar. Luckor.
