Bön om förlåtelse

Förlåt mig för de onödiga julklappar jag köper
för pengar som kunnat rädda liv -
de där storögda barnens.
Förlåt mig för att jag går förbi
tiggaren under Kungstornet
med mössan i hand och sänkt blick.
Förlåt att jag sliter i mina barn
för att jag måste till jobbet i tid.
Förlåt att jag inte alltid
orkar fråga hur det är.
Förlåt alla skuldkänslor
som får mig att inte handla.

Förlåt att livet -

jag har nog inte insett det än.


(dagens uppmaning: skriv om skuld)

Kaninen

Det lilla pickande hjärtat bakom all den vita pälsen. När hon höll kaninen i sin famn kände hon det slå mot hennes kropp. På kvällarna satt hon i mörkret vid den hembyggda, högbenta buren på uteplatsen. Pallen var kall, men hon hade burdörren öppen och kliade sin kanin i nacken. Smekte henne över öronen, kände den oemotståndligt lena pälsen under hakan. Fick svar med en ömsint mjukhet när kaninens nos rörde sig över hennes hand. Hon sträckte fram sitt ansikte och lät kaninen svepa med sin varma andedräkt emot hennes, snudda med morrhåren vid hennes kind. Det hände att norrskenet svepte över himlen, gjorde stunden ännu mer magisk.

Senare bar hon sin kanin i famnen igen, utan värmen. Kall och hård när hon lyfte ner den i en fin kartong, och gick mot skogen för att gräva ner den och sätta en bukett ljung ovanpå. Kvar i henne: magontsskriket, men också andedräkten mot kinden.

(uppmaning: skriv om en famn)

Om funktion

Allt ger utslag. Så småningom. Kanske inte när man är ung, men senare. En liten grodd sätter sig på plats i själen, lägger sig där, boar in sig. I mildare fall bäddar den in sig lite mjukt, skaver lite bara, ungefär som en pärla i ett musselskal som egentligen inte påverkar musslans liv i något väsentligt. Är det ett grövre fall skär grodden sönder vävnader, celler, synapser. Det blir döda ändar som inte behövs längre.

Nära ytan får den huden att reagera. Kanske blir den allergisk mot sig själv, fläckvis eller helt och hållet, så att en ihållande klåda uppstår. Kanske blir det fjälliga ringar på armbågar och knän.

Längst in i kärnan brer isen ut sig, och nyper tag. Håller det inre på plats. Ser till att det inte får för sig att tro sig vara något särskilt.

(uppmaning: skriv om utslag)

Överlevnadskurs I

Om bilen kör fast och man blir stående ska man alltid ha plastpåsar i bilen. Dem sätter man på fötterna, mellan strumpa och sko, så att fötterna inte blir blöta. För kalla fötter är förödande.
Fast: om det är kolmörkt ute, kanske till och med regnar eller stormar, och man ändå inte hittar plastpåsarna, skulle jag nog uppskatta en ficklampa mer. Om batteriet fungerade. Då skulle jag tända lampan och hoppas att någon såg mig, och sedan kura in mig så gott jag kunde och be en bön om en snar räddning.

(uppmaning: skriv om oväder)

Ta det säkra för det osäkra

Jeopardy skulle precis till att börja. Jag hade förberett mig som jag brukar: dukat rosenbrickan med min julklappstekopp och det goda Söders Höjder-teet. Brett ett par smörgåsar, idag blev det en limpsmörgås med ost och en vallmofröknäcke med leverpastej. Känt efter att dörren var låst, släckt i hallen, tänt fönsterlamporna i TV-rummet och burit in brickan till soffbordet. Fjärrkontrollen låg i sin vanliga ficka på soffan, men jag behövde gå fram till TV:n och trycka på knappen först. Precis när jag sträckte mig efter den hörde jag skriket. En röst, en kvinna, som skrek, kanske från lägenheten ovanför. Det var ett skrik i panik. Steg, möbler som flyttades, och så en dovare röst och ett skrik till. Hjälp, skrek hon.

Hjärtat stannade nästan till i halsgropen på mig, jag fick ta tag i snurrfåtöljen för att inte svaja på benen. Jag satte mig och slätade till kjolen, försökte sansa mig och bete mig förståndigt. Borde jag göra något? Ringa polisen? Gå dit och ringa på? Men inte visste väl jag i vilken lägenhet de hade ropat. Och vad förmår en skröplig liten tant som jag, sa jag till mig själv och tittade på ostskivan som redan började krulla sig i kanterna. Nu var det tyst. Och nu skulle programmet börja: fars gamla pendelur i hörnet hade minutvisaren precis rakt upp.

Kanske, vid närmare eftertanke, var det någon film de tittade på. Hon skrek säkert bara i en film, så enkelt var det nog. Lättad drog jag efter andan, reste mig med stöd mot soffbordet, gick fram och satte på TV:n och sedan tillbaka till soffan. Signaturmelodin hade redan startat. Nu skulle det smaka bra med en smörgås och lite te.

(uppmaning: skriv om att hymla)