Kaninen

Det lilla pickande hjärtat bakom all den vita pälsen. När hon höll kaninen i sin famn kände hon det slå mot hennes kropp. På kvällarna satt hon i mörkret vid den hembyggda, högbenta buren på uteplatsen. Pallen var kall, men hon hade burdörren öppen och kliade sin kanin i nacken. Smekte henne över öronen, kände den oemotståndligt lena pälsen under hakan. Fick svar med en ömsint mjukhet när kaninens nos rörde sig över hennes hand. Hon sträckte fram sitt ansikte och lät kaninen svepa med sin varma andedräkt emot hennes, snudda med morrhåren vid hennes kind. Det hände att norrskenet svepte över himlen, gjorde stunden ännu mer magisk.

Senare bar hon sin kanin i famnen igen, utan värmen. Kall och hård när hon lyfte ner den i en fin kartong, och gick mot skogen för att gräva ner den och sätta en bukett ljung ovanpå. Kvar i henne: magontsskriket, men också andedräkten mot kinden.

(uppmaning: skriv om en famn)