Frö

Inte är det mycket som krävs för att ett liv ska bli till. Lite vatten. Kärlek är överflödigt.

(uppmaning: skriv om ett frö)

En höstsaga

I sagornas värld blir det inte alltid som man tänkt sig.
En ljusprinsessa träffade en dag sin mörkerprins. Det är så det ser ut, de ljusa ska möta de mörka – så att det blir en balans mellan polerna. Om allt går enligt planerna.
I skymningen vid allhelgonahelgen stod de vid det blankglittrande vattnet. Gräsets väta vätte hans rockfåll, och hon kände dimman svepa runt hennes anklar.
”Du är det bästa som hänt mig”, viskade hon och lät hans fingrar glida mellan hennes.
”Du är allt. Jag vill krypa in under din hud”, sa han dovt, och lekte med hennes vänstra örsnibb.
Han bar henne över tröskeln. Hon älskade. Han älskade. Handlöst föll de över och för varandra, bytte positioner och vittringar.
Djupt inom henne fanns ändå en bultande oro, en rädsla för mörkret som sakta invaderade hennes hemvist. Vart skulle hennes ljus ta vägen nu?
Lättheten i deras tumlande blev till tomma vinflaskor, hårda uttalanden om mindre värda människor. En rinnande sorg gled in i henne. Melankolins mörker och hål av intighet fyllde ut de rum inom henne som ännu inte var ljus. Hennes blick sänktes mot marken och axlarna tyngdes av svärtan. Inte bar hennes prins sig själv längre, och ännu mindre henne. Nu var det hon som bar. Och ljuset gled iväg.

(uppmaning: skriv om att bära)

Järnvägar

Hon väntade. Andlös spänning.
”Järnvägar!”
Det hade hänt igen. Varenda gång hennes farfar skulle kliva ur bilen snubblade han på tröskeln och slog samtidigt huvudet i dörrkarmen. Varje gång kom en suck och ett följdriktigt ”järnvägar” med mycket eftertryck.
Länge trodde hon att leverfläcken han hade intill ena ögonbrynet berodde på att han hade slagit i pannan så många gånger.
Hans händer var så stora, och han kunde lyfta henne så högt. Han lyfte henne och log förläget, med rynkor i ögonvrårna. Hon kände honom aldrig riktigt. När hon var stor nog att verkligen lära känna en farfar ville hon inte heller göra det. Hon visste, men kunde inte riktigt se det hända, kunde inte se honom gå på omkring på sin arbetsplats. Hans livs gärning, hans verk som han byggt upp under hela sitt yrkesverksamma liv. Den framgångsrika, vinstdrivande minkfarmen, där han arbetade varje dag.
Det var han som dödade dem. Det var han som plockade ut dem ur buren och gasade ihjäl dem i en låda. Eller tog till elsladdar, en i var ände. Deras livs mening var att dö och bli pälsar, och det var det som han tjänade pengar på. Illamåendet steg i munnen varje gång hon tänkte på det.
Alla har ett val, tänkte hon. Han valde dödens väg för att tjäna pengar. Då väljer han bort mig.
Men varje gång hon ser någon snubbla på väg ut ur en bil hör hon hans ”järnvägar!” eka i huvudet.


(dagens uppmaning: skriv om att snubbla)

Strukturförvirring

Jomenvisst: allt är sociala konstruktioner. Vi människor har bestämt vad en kombination av atomer ska kallas för och hur den ska avgränsas.

Väggar består av atomer. Det är vi som har bestämt att de ska kallas väggar, och att de ska börja i ett hörn och sluta i ett annat. Börja vid taket däruppe, och sluta vid marken eller vid ett golv.
Att golvet håller för min tyngd är visserligen inte bara en social konstruktion. Det finns några lagar om massa som har viss betydelse också. Men ändå: erkänn att du precis som jag kan se atomerna snurra omkring under dig, i en sådan där atommodell från högstadiet, där du sitter på andra våningen. Eller kanske till och med på sjunde.

Om väggarna är socialt konstruerade – betyder det att de inte finns i verkligheten?
Då sitter jag alltså mitt ute på gräsmattan just nu. Fast jag består ju också bara av atomer, så vem är jag att säga något sådant.

(uppmaning: skriv om struktur)

Trevande

Hon verkar faktiskt rätt konstig. Jag tror inte att hon vet hur man gör!
(Om hon inte har gjort det förr? Nej, kanske inte det. Men det är väl ingen ursäkt.)


(dagens uppmaning: skriv om att treva)

Ett misslyckande

De båda herrarna trummade med naglarna mot sina linjerade anteckningsblock genom hela intervjun. Tittade ut genom fönstret, tittade ner på sina naglar. Plockade upp en mobiltelefon och knäppte lite slött på knapparna. Jag förstod det inte – själv var jag helt uppfylld av att göra ett gott intryck. Finkostymen på, skorna putsade, till och med slips hade jag tagit till denna torsdag. Fyra bra referenser hade jag med mig, listade på ett papper som jag sorgfälligt lagt i min svarta konstlädermapp med metallhörn.
”Jaha, ja du har ju bra meriter att visa upp. Så du tror att du skulle kunna passa hos oss”, sa Y, med pannan i djupa veck. Jag var mycket nära en ljudlig suck, eftersom samma fråga dök upp med ett bara något reviderat ordval för åtminstone tredje gången under intervjun.
”Ja, jag tycker att mitt CV och mina ambitioner matchar ert bolag väl, i synnerhet med den senaste utvecklingen i åtanke. Fusioneringen torde resultera i många utmaningar som rör varumärket, även om självfallet väldigt mycket talar för en uttalad framgång”, sa jag.
De svarade inte. Tittade bara på varandra, och det ryckte i mungipan på Z så att hans mustasch höjdes en aning. De satt och skrattade åt mig. Vad var det som var så roligt? Hur hade jag kunnat göra bort mig så?
Tankarna snurrade runt i huvudet. Det här arbetet borde vara perfekt för mig. Ett ultimat nästa karriärsteg, en win-win-situation både för mig och för bolaget. Men det var uppenbart att de inte ville ha mig.
På något sätt tog jag mig ut därifrån, slokörad och skamsen som en whippet. Aldrig mer, tänkte jag. Jag startar eget, utbildar mig resten av livet, går på bidrag, anmäler mig frivilligt till Samhall. Fortfarande som en irrande geting runt mig, tankarna: vad hade jag gjort för fel? En freudiansk felsägning någonstans? Persilja mellan tänderna? Gylfen öppen?
Resten av veckan ägnade jag åt självspäkning. Inte förtjänade jag några belöningar. Nu gällde träning, hälsokost och uppbygglig litteratur. Inga TV-spel så långt ögat nådde. Disciplin – och så småningom skulle jag kanske kunna nå lite högre.
Nästa fredag ringde telefonen. ”Ja, hej, det är Y från Future Success. Du var ju på intervju hos oss förra veckan.”
”Ja?”
”Jag tänkte förklara att det inte var en riktig anställningsintervju. Det var en del i ett stort socialpsykologiskt experiment. Ditt beteende observerades genom en spegelvägg. Känner du att du behöver någon form av debriefing?”

(uppmaning: skriv om ett experiment)

Familjeliv

Flickan, spretigt pojksmal, fnissar och vrider lite på sig när han ställer frågan. Om hon tycker om att sy? Det har hon inte funderat så mycket över. Hon har ett jobb, det är inte alla som har det. Och de flesta av hennes vänner är också där. Hennes mamma också, och systrar. Hur skulle de annars hinna träffas?

Luften är full av tygdamm. Symaskinerna i långa rader, vid varsitt litet grått bord, dunkar. Hennes långa hår faller ner över symaskinen och hon stryker otåligt bort det, ger till sist upp och lindar en överbliven tygremsa runt det och knyter en tofs. Skyndar sig att fortsätta med den översta i högen av rosa t-shirtar som ska kantfållas. De färdiga har hon släppt i en påse vid sitt högra ben.

Om hon är ledig ibland? Jodå. Nästan alla söndagar. Men om det är högsäsong går det inte. Då sover hon i fabriken ibland. Det går bra, det finns gott om tyghögar att sova på. Händerna värker när de jobbar så intensivt, förstås. Men det finns många att fnissa med. De har det ganska bra, hon behöver inte smutsa ner sig. Tygdamm kan man stå ut med.

-----

Det spritter i hennes ben. Hon drar otåligt i mammas hand. Nu ska de in och köpa nya kläder. Därinne finns de, de rosa tröjorna med Hello Kitty som hon sett i skyltfönstret. Fina, visst, men ännu bättre är det som kommer sedan.
”Visst går vi och fikar sen, mamma?” Rösten är full av förväntan.
”Absolut, sötis!” Hon ler, mamman som fått egentid med sin flicka denna söndag. ”Jag antar att du vill ha kladdkaka med grädde?”
”Mm. Vad du är bra, mamma!”



(uppmaning: skriv om ett samband)

Din

”Jag är helt och hållet din”. Pappersarket var blekgult med svaga räfflade ränder. Såg dyrt ut. Handstilen var spretig, typiskt manlig tänkte hon, med kantiga, viftande bokstavsslut. I huvudet hörde hon ljudet av pennans raspande mot papperet.

Helt och hållet. Vad innebär det? Äger jag alla celler i din hud, alla önskningar i ditt huvud, alla dina kroppsfunktioner? Kan jag sälja dig till någon annan, när jag tröttnar? Vad är det som gör att du vill ge bort dig så där?

Jag vill inte, tänkte hon.

(dagens uppmaning: skriv om något helt)

Undersökning v19

Klick.
”Så, nu blir det lite kallt på magen”.
Det blå ljuset i rummet förstärks av hennes blå v-ringade sjukhusskjorta. Hon trycker på min mage och den grusiga svarta bilden på TV-skärmen fladdrar runt. I min mage fladdrar både orosfjärilar och ett litet liv, som studsar till, eller spritter som en fisk. Fishy.
Blupp-blupp låter det när dopplern vrider och ålar sig över den bulliga kullen. I övrigt tystnad.
Hon vrider runt, runt och jag känner hur min puls ökar.
”Det är inte för att något är fel som jag inte säger något, utan för att det tar en stund att hitta rätt så här i vecka 19”, säger hon. ”Jag vill träffa rätt på hjärtat direkt.”
Hon fortsätter vrida och trycka. Något pulserande dyker upp på skärmen: en svart boink-boink som blir mindre och större om vartannat. Jag trycker ner hakan i bröstet för att kunna se, och känna.
”Där har vi det. Jag ska mäta...”
Mitt i en mening avbryter hon sig.
”Ursäkta mig, jag måste gå ut och kolla med en kollega. Jag återkommer.”
Hon tittar inte riktigt på mig utan hastar iväg mot dörren i motsträviga Birkenstock, men ändrar sig i sista stund, går tillbaka och släcker skärmen.
”Kommer strax. Ursäkta igen.”
Där ligger jag i ett blått rum med ett hjärta i min kropp som hon inte vill berätta om. Någon borrar i rummet intill. Mitt hjärta slår i mitt huvud.
Dörren slås upp och in kommer hon tillbaka, nu med håret på ända, och en skäggig lång man i sjukhusrock med handen före.
”Ja goddag, överläkare Berndt Areskog, ursäkta att det blev lite dramatiskt. Jag ska bara assistera Nina här i undersökningen. Sätter du på skärmen igen?”
Hans hand var varm och tryckte ordentligt. Sånt gillar jag.
Men sedan sitter han bara och tittar på skärmen medan hon föser runt dopplern över min mage. Boink-boink igen, ett pulserande hjärta. Han andas tungt. Han sväljer. Han lutar sig över mig, tittar bort, tittar på skärmen igen.
”Det här är ett ovanligt fall. Fostret mår bra, såvitt vi kan se,” säger han och vänder sig mot mig. Ser in i mina ögon, med ögon som inte är som de ska.
”Men det är inte en människobebis. Det är en kattunge.”

(dagens Skrivpuff: skriv om att skrämmas)

Kalaskonstnärinnan

Hon var en dam som älskade att ställa till med kalas. Köksskåpen, fyllda till bristningsgränsen i 50-talsköket, doftade av vaniljsocker och väl infettade, många gånger handdiskade bunkar. Förklädet var alltid på och de rejäla armarna visste konsten att vispa och knåda degar. De rädisblommor och gurkskulpturer hon kunde trolla fram med en liten skalkniv var avundsvärda. Barnbarnen satt trollbundna uppflugna på köksbänken, inklämd i hörnet bakom det enda lilla bord som fick plats i köket. Mat fick man äta någon annanstans, här skulle den lagas. Smaka ur bunkarna fick man förstås, och hjälpa till att vispa eller pensla bullar, och komma med goda råd om garneringen, eller bara kramas.

Längre fram i barnbarnens liv blev det samtal om världens tillstånd, om män och kvinnor, om det fantastiska med telefoner, radio och TV och om hur annorlunda det var att föda barn på den tiden när hon gjorde det. Och här fanns det ingen pardon: allt skulle firas! Aldrig skulle hon komma på tanken att säga nej till någon som ville komma på besök. Alla bäddades ner i gästrummet eller vardagsrummet, finns det hjärterum så finns det stjärterum och ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli.

Rätt som det var kom hennes högreste man virvlande in i rummet med ett bländande leende och ett skämt, och kramade om sin dubbelt så omfångsrika hustru. ”Frugan, vad duktig du är!” Precis i tid till kalaset stod det dignande festbordet klart, och hon torkade sina händer på förklädet, hängde av sig det, pustade ut och tog lite liljekonvaljeparfym bakom öronen. Sedan stod hon redo i hallen när dörrklockan ringde och bredde ut armarna till det välkomnande hon var. Vackrare än något annat som funnits.

(dagens Skrivpuff: skriv om att bjuda)

Positive thinking

Hon har lärt sig att andas fritt nu. Att inte längre vakta på sin andedräkt eller vaka över sina axlar, om det skulle råka ligga något mjällkorn på dem. Hon dejtar och hon dansar och hon ler, och vägrar minnas något annat.

Kalendern är full av markeringar i olika färger: lila för tänkbar, rosa för trolig, röd för kul bekantskap, brun för icke-aktuell och svart för värd att glömma. Möter hon någon som uttrycker att han helst vill bilda par med någon ”eterisk varelse” blir det svart. Är han en glad typ, som precis som hon funderar över hur vuxenvärlden kan tillåtas vara så urbota tråkig, blir det rött. Funderar han djupare än så, och har någon sorts glimt av flera lager därinne, är det en lila kandidat. De rosa är de som får henne att känna, djupt inom sig. De är ganska många nu, allihop, även om de rosa är något färre och ännu inte har resulterat i något beständigt, som man säger.

Värst är när någon ringer efteråt trots att de båda gått sida vid sida och tittat rakt fram utan att riktigt mötas.
”Det var så kul att träffas. Vad gör du på fredag?”
Hon veknar. Episoderna fladdrar förbi, alla gånger när hon bönat och bett om att få vara med. Ibland medvetet, ibland utan att förstå det själv. Men hon måste odla sitt nätverk. Det går inte att behålla kontakter som inte ger henne något, allra minst om personen ifråga förväntar sig något av henne som hon aldrig någonsin kan erbjuda. Så hon gör sig hård, och nu börjar hon ha vanan inne.
”Jag vet inte, hade vi verkligen så kul? Tyvärr, jag är upptagen. Ring inte igen.”

Luren på, innan hon ångrar sig. De flesta gångerna när det sker är hon på väg att göra sig iordning till nästa dejt. Drinkglaset på bordet, musiken igång för att värma upp, plattången i uttaget och kläderna omsorgsfullt framhängda.

Nu är det sig själv hon satsar på. Inte på några förlorare.

(dagens Skrivpuff: skriv om att nobba)