Järnvägar

Hon väntade. Andlös spänning.
”Järnvägar!”
Det hade hänt igen. Varenda gång hennes farfar skulle kliva ur bilen snubblade han på tröskeln och slog samtidigt huvudet i dörrkarmen. Varje gång kom en suck och ett följdriktigt ”järnvägar” med mycket eftertryck.
Länge trodde hon att leverfläcken han hade intill ena ögonbrynet berodde på att han hade slagit i pannan så många gånger.
Hans händer var så stora, och han kunde lyfta henne så högt. Han lyfte henne och log förläget, med rynkor i ögonvrårna. Hon kände honom aldrig riktigt. När hon var stor nog att verkligen lära känna en farfar ville hon inte heller göra det. Hon visste, men kunde inte riktigt se det hända, kunde inte se honom gå på omkring på sin arbetsplats. Hans livs gärning, hans verk som han byggt upp under hela sitt yrkesverksamma liv. Den framgångsrika, vinstdrivande minkfarmen, där han arbetade varje dag.
Det var han som dödade dem. Det var han som plockade ut dem ur buren och gasade ihjäl dem i en låda. Eller tog till elsladdar, en i var ände. Deras livs mening var att dö och bli pälsar, och det var det som han tjänade pengar på. Illamåendet steg i munnen varje gång hon tänkte på det.
Alla har ett val, tänkte hon. Han valde dödens väg för att tjäna pengar. Då väljer han bort mig.
Men varje gång hon ser någon snubbla på väg ut ur en bil hör hon hans ”järnvägar!” eka i huvudet.


(dagens uppmaning: skriv om att snubbla)