Undersökning v19

Klick.
”Så, nu blir det lite kallt på magen”.
Det blå ljuset i rummet förstärks av hennes blå v-ringade sjukhusskjorta. Hon trycker på min mage och den grusiga svarta bilden på TV-skärmen fladdrar runt. I min mage fladdrar både orosfjärilar och ett litet liv, som studsar till, eller spritter som en fisk. Fishy.
Blupp-blupp låter det när dopplern vrider och ålar sig över den bulliga kullen. I övrigt tystnad.
Hon vrider runt, runt och jag känner hur min puls ökar.
”Det är inte för att något är fel som jag inte säger något, utan för att det tar en stund att hitta rätt så här i vecka 19”, säger hon. ”Jag vill träffa rätt på hjärtat direkt.”
Hon fortsätter vrida och trycka. Något pulserande dyker upp på skärmen: en svart boink-boink som blir mindre och större om vartannat. Jag trycker ner hakan i bröstet för att kunna se, och känna.
”Där har vi det. Jag ska mäta...”
Mitt i en mening avbryter hon sig.
”Ursäkta mig, jag måste gå ut och kolla med en kollega. Jag återkommer.”
Hon tittar inte riktigt på mig utan hastar iväg mot dörren i motsträviga Birkenstock, men ändrar sig i sista stund, går tillbaka och släcker skärmen.
”Kommer strax. Ursäkta igen.”
Där ligger jag i ett blått rum med ett hjärta i min kropp som hon inte vill berätta om. Någon borrar i rummet intill. Mitt hjärta slår i mitt huvud.
Dörren slås upp och in kommer hon tillbaka, nu med håret på ända, och en skäggig lång man i sjukhusrock med handen före.
”Ja goddag, överläkare Berndt Areskog, ursäkta att det blev lite dramatiskt. Jag ska bara assistera Nina här i undersökningen. Sätter du på skärmen igen?”
Hans hand var varm och tryckte ordentligt. Sånt gillar jag.
Men sedan sitter han bara och tittar på skärmen medan hon föser runt dopplern över min mage. Boink-boink igen, ett pulserande hjärta. Han andas tungt. Han sväljer. Han lutar sig över mig, tittar bort, tittar på skärmen igen.
”Det här är ett ovanligt fall. Fostret mår bra, såvitt vi kan se,” säger han och vänder sig mot mig. Ser in i mina ögon, med ögon som inte är som de ska.
”Men det är inte en människobebis. Det är en kattunge.”

(dagens Skrivpuff: skriv om att skrämmas)