Kalaskonstnärinnan

Hon var en dam som älskade att ställa till med kalas. Köksskåpen, fyllda till bristningsgränsen i 50-talsköket, doftade av vaniljsocker och väl infettade, många gånger handdiskade bunkar. Förklädet var alltid på och de rejäla armarna visste konsten att vispa och knåda degar. De rädisblommor och gurkskulpturer hon kunde trolla fram med en liten skalkniv var avundsvärda. Barnbarnen satt trollbundna uppflugna på köksbänken, inklämd i hörnet bakom det enda lilla bord som fick plats i köket. Mat fick man äta någon annanstans, här skulle den lagas. Smaka ur bunkarna fick man förstås, och hjälpa till att vispa eller pensla bullar, och komma med goda råd om garneringen, eller bara kramas.

Längre fram i barnbarnens liv blev det samtal om världens tillstånd, om män och kvinnor, om det fantastiska med telefoner, radio och TV och om hur annorlunda det var att föda barn på den tiden när hon gjorde det. Och här fanns det ingen pardon: allt skulle firas! Aldrig skulle hon komma på tanken att säga nej till någon som ville komma på besök. Alla bäddades ner i gästrummet eller vardagsrummet, finns det hjärterum så finns det stjärterum och ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli.

Rätt som det var kom hennes högreste man virvlande in i rummet med ett bländande leende och ett skämt, och kramade om sin dubbelt så omfångsrika hustru. ”Frugan, vad duktig du är!” Precis i tid till kalaset stod det dignande festbordet klart, och hon torkade sina händer på förklädet, hängde av sig det, pustade ut och tog lite liljekonvaljeparfym bakom öronen. Sedan stod hon redo i hallen när dörrklockan ringde och bredde ut armarna till det välkomnande hon var. Vackrare än något annat som funnits.

(dagens Skrivpuff: skriv om att bjuda)