Väntan

Vattenstrålen slår sig ner i metallfatet, ljudet får det nästan att slå lock för öronen. Jag häller långsamt ur kannan och ser ut genom fönstret där dimman stiger över rosa bergskammar. Det är som en inledning på min bönestund. Egentligen rör det mig inte vad hon tycker, inte heller vilka känslor hon visar mig. Min uppgift är att älska och ära henne. Jag ber om stöd att kunna fylla min roll. Stiger upp, tvättar mig, slätar ut mitt hår och sätter mig på min Mendjematta med ett livsträd i mitten.

Några skulle kanske kalla min bönestund meditation. Stundtals tvivlar jag, må mina mödrar förlåta mig detta, på Henne, och åkallar ingen annan än mig själv. Jag samlar lyskraft, tecken på godheten som kan tala över nationsgränser och viska till en människa att stoppa sig själv i steget över till rädslans boningar.

När jag tror och ber till Henne ber jag om tjuskraft, för att min maka ska vara nådig och varsam. Andra nätter tar hon hårt i mig. I denna stund är jag fylld av bävan. Det ryktas, viskas som en hastig rörelse bakom våra ansiktsmasker, visiren som döljer våra ansikten för ondska, att vår Drottning tvingas abdikera. Då är min makas position som överbefälhavare hotad. Svärtan i hennes ögon kan jag redan ana, strängheten hos hennes händer. Hon vill ta in mig i sin värld utan ord, göra mig till sin lierade utan att yppa några nationshemligheter. Avskyvärt är det att vara den enda hon öppnar sig för, den som låter hennes mask rämna.

Inspirerad av Nawal El Saadawi

(uppmaning: skriv om att abdikera)

Väsen

Jag väsnas, jag den bottenlösa. Du väckte mig. Vägrar vaka i vindlingarna längre. Kastar psalmboken i kyrkan när det talas om synd och lydnad, men inför att kasta första stenen tiger jag still. Ta mig till skogen där jag ska fläka ut oss, nakna ska vi skreva inför fotoblixtarna intill ett bottenlöst gruvhål. Högt och livsbegärligt ska jag sjunga, sätta hakan högt som ett altare och bröstet mot himlen. Rör mig i dig.

(uppmaning: skriv om att väsnas)

En kärleksförklaring

Din stolthet ville jag åt. Du var så trosviss vid montern i kongresshallen, så övertygande, en säljare med driv och skinn på näsan. Högerhanden kom flygande emot mig alldeles naturligt, i en säker sväng, van att du utökar ditt nätverk minut för minut. Min egen brukar komma mer dröjande, som om jag behöver ge order till förflyttning först. Men det var groparna under käkbenen som jag såg, och ögonglittret som synkade perfekt med segerleendet. Det ilade långt ner mellan benen.

Du äger, och jag är värd dig. En guldkant i vardagen. Du platsar i vilken reklamfilm, vilket Sköna Hem-reportage och vilken företagsledning som helst. Blå vindar och hav. Du är min investering i framtiden. Du säljer, jag konsumerar och räknar poäng. Oh yes. Det är på dig jag hänger mitt hopp om beundran, rubriker, barnbarn och en trygg pension.

Jag älskar dig.

(dagens uppmaning: skriv om att investera)

Framsteg

Vi gick och snavade på varandra hela tiden. Några månader efter händelsen hade det gått så långt att vi ryckte till, både Svea och jag, så fort den andra närmade sig. Hälarna blev hårda och stegen lyssnande. Ordens omfång gled från hela jorden och himlen till väder och huruvida katten hade ätit eller ej. Sa hon något annat reste jag ragg och gnisslade tänder direkt. Det är så krig börjar, tänkte jag, men lutningen var redan alltför brant.Inte det minsta ärofullt var det, bara sjabbigt, och hela huset började lukta unket trots spetsgardinerna.

På vår brors bröllop på pingstafton, gamla karln gick och gifte om sig vid 67 års ålder, kunde vi inte ens enas om en present till brudparet. Det blev för mycket spänningar kring positivt och negativt, framstegstro och förnuft. Så hade det börjat, vår schism: en diskussion om vår högläsningsbok Myten om framsteget av Georg Henrik von Wright. Jag blev uppslukad, förhäxad, insvept i hans formuleringar och tankegångar, medan Svea fräste att han var högtravande, dystopisk och melodramatisk. Efter det verkade varenda mening vi yttrade vara präglad av den gode G.H, och som sagt, murarna reste sig mellan oss.

En tidig morgon hörde jag ett ihållande pipande. Obönhörligt kom det från klädskåpet längst in i sängkammaren. En liten smula rädsla för möss hyser jag, så jag ropade på Svea som låg i sitt rum intill, med bara en öppen dörr mellan oss. Hon kom på stört och beväpnade sig med en sopkvast, men log snart när hon gläntat på klädskåpsdörren. ”Det är ju katta som fått smått”, sa hon till mig med glänsande ögon. Jag makade mig upp över sängkanten och tog de morgonstumma fötterna bort till skåpet.

Minsann, där hade vår vackra Diana bäddat in sig bland långstrumpor och linnen, omgärdad av fem små pipande knyten i skimrande rosavitt och grått. Vi tog varann i armarna där och då, stod och såg på kattlyckan. Om Georg Henrik von Wright pratar vi inte mer.

(dagens uppmaning: skriv om att försonas)

Föräldraskap

Plopp. Cirklarna spreds på den den sirapsblanka vattenytan, snurrade sig utåt och bortåt. Hon vred på sig och viftade otåligt till där hon satt med metspöt i hand på bryggan. Alltid dessa myggor på henne, och inte på mig, tänkte han.
- Det var nog en stor fisk, det där, sa han.
- Jo.
Två meter till hennes rygg. Inte mer.
- Du... jag älskar dig, sa han.
- Mm.
Han svalde. Bilder som fladdrade förbi i huvudet.
- Lite orolig. Fattar du det?
Hon vred på huvudet, kisade och såg på honom. Såg sig själv i hans blick och hatade honom för det.
- Jag är stor nu, sa hon långsamt, tydligt som han brukade när något var riktigt viktigt. Sånt som att komma hem i tid på kvällen, inte följa med skumma typer någonstans, lyssna på sin magkänsla.
- Kan ta hand om mig själv. Och vi är ju många, eller hur? Jag är inte ensam.
Han hasade sig fram till henne på bryggan, försiktigt som för att inte skrämma bort. Smekte henne på kinden, hade nästan glömt hur len den var.
- Nej, sa han. Du är inte ensam, och det är bra. Såklart du ska åka.

(dagens uppmaning: skriv om en slutsats)