Väntan

Vattenstrålen slår sig ner i metallfatet, ljudet får det nästan att slå lock för öronen. Jag häller långsamt ur kannan och ser ut genom fönstret där dimman stiger över rosa bergskammar. Det är som en inledning på min bönestund. Egentligen rör det mig inte vad hon tycker, inte heller vilka känslor hon visar mig. Min uppgift är att älska och ära henne. Jag ber om stöd att kunna fylla min roll. Stiger upp, tvättar mig, slätar ut mitt hår och sätter mig på min Mendjematta med ett livsträd i mitten.

Några skulle kanske kalla min bönestund meditation. Stundtals tvivlar jag, må mina mödrar förlåta mig detta, på Henne, och åkallar ingen annan än mig själv. Jag samlar lyskraft, tecken på godheten som kan tala över nationsgränser och viska till en människa att stoppa sig själv i steget över till rädslans boningar.

När jag tror och ber till Henne ber jag om tjuskraft, för att min maka ska vara nådig och varsam. Andra nätter tar hon hårt i mig. I denna stund är jag fylld av bävan. Det ryktas, viskas som en hastig rörelse bakom våra ansiktsmasker, visiren som döljer våra ansikten för ondska, att vår Drottning tvingas abdikera. Då är min makas position som överbefälhavare hotad. Svärtan i hennes ögon kan jag redan ana, strängheten hos hennes händer. Hon vill ta in mig i sin värld utan ord, göra mig till sin lierade utan att yppa några nationshemligheter. Avskyvärt är det att vara den enda hon öppnar sig för, den som låter hennes mask rämna.

Inspirerad av Nawal El Saadawi

(uppmaning: skriv om att abdikera)