Ödets lott

Vi var två ganska speciella flickor, Karolina och jag. Ingen av oss passade in riktigt, åtminstone tyckte inte de andra i klassen det. En vinter satt vi i smällbärbuskarna och lekte Narnia: vi klev ut på andra sidan och hamnade i en annan värld. Gotik och vampyrer blev nästa steg, vi klädde oss i svarta kängor, skrev berättelser och läste högt för varandra. Åratal senare kom de första flyktingströmmarna till vårt lilla samhälle, och ryktena om de där som tog tvätten från folks tvättlinor. Men än så länge var vi annorlundast i världen. Till och med Solskens-Bertil som plockade tomburkar på campingplatsen var mer normal än vi.

Sen startade teatergruppen. Andra spelade fotboll, sjöng i kör eller hängde på fritidsgården. Vi gjorde dramaövningar, satt på stolar i en ring och plockade fram rekvisita ur en gammal resväska mitt på den svartblanka scenen. Sydde scenkläder intill den röda sammetsridån. Sjönk ner i plyschfåtöljerna och drack Festis medan vi betraktade hur repetitionerna gick framåt.
"Tänk på din status", sa teaterfröken Susann och skrattade som en häst. Det var vår värld. Vi blev intervjuade av lokaltidningen utanför sminklogen, stod omslingrade i olika dramatiska poser när fotot togs.

Vi stod i en ring och föll bakåt, i sammanflätade händer. Ibland ramlade vi in i varandras rädslor, med klibbiga tonårshänder på varandras kroppar. När rollerna lottades fram till Det Stora Framförandet fick jag huvudrollen. Nora i Ett dockhem, det var jag det. Karolina fick bli tjänarinna.
"Kul för dig att få komma fram", sa Karolina och krympte.

På helgerna hade vi alltid träffats. Nu klättrade andra vänner upp i hennes loftsäng. En helg fick jag ett tydligt nej när jag frågade, utan en riktig förklaring.
"Det går inte, jag måste fixa en grej", sa Karolina och vände bort blicken. Jag cyklade förbi hennes hus på lördagen och ringde på, men hennes mamma sa att hon inte var hemma.
"Hon skulle fixa något", sa hon och stängde dörren. Jag satt hemma och övade repliker.

I skolkorridoren efter helgen berättade Karolina.
"Ingmar Bergmans son kom och spelade in en film just här. Jag ville inte säga något, men jag hade sett att det var filminspelning och att de behövde statister. Så jag var med, och jag fick till och med två repliker."

Vår föreställning blev lyckad, vi fick fina recensioner i tidningen som skrev om "engagerade ungdomar med kreativa talanger". Karolina stannade inte på premiärfesten, hon skulle hem och packa till en audition i Stockholm nästa dag.

Numera ser jag henne i terminsprogrammen från Dramaten och när det pratas kultur i TV. Olika falla ödets lotter, tänker jag.

(uppmaning: skriv om konkurrens)