Gränsland

Micke hade alla de attribut som man förknippar med en skinnskalle. Nynazist, rasist, främlingsfientlig, alla de orden framkallade han. Rakat huvud förstås, svarta kängor med stålhätta, torshammare i en läderrem runt halsen. Men allra mest var det blicken som Nina reagerade på. Sökande som om den scannade av allt. Hungrig som en jakthund såg han ut: alla muskler på helspänn med ögonen som vittne.

De pluggade tyska ihop på universitetet. Han var ofta ivrig att diskutera samhällssystem och historiska detaljer. Själva språket var han inte lika bra på. Ofta dök han bara upp i hennes närhet. När hon kom ut från toaletten i den heltäckningsmattedämpade korridoren stod han plötsligt där, som om han stått och bevakat henne utanför dörren. På rasten var han snabb att bjuda henne på kaffe när hon glömt mynt till kaffeautomaten. Fröken, kallade han henne. "Vill fröken kanske ha något till kaffet?" I grupparbetena verkade han se till att hamna i hennes grupp, gång på gång. Hon såg bort, men hans ögon brände henne i ryggen.

Efter första tentan gick de på puben tillsammans, nästan alla kursarna. Micke höll sig intill henne, drog ut stolen för henne vid långbordet och satte sig bredvid som en bordskavaljer. Hon såg hans underarmsmuskler spännas gång på gång, såg hans oroliga blick, och fastnade hos honom i tankarna mot sin vilja. Något lockade, trots allt. Något rörde vid henne i ett grådaskigt område som hon inte visste sig ha. Fara. Beslutsamhet. Ytterlighet. Tydlighet. Undergivenhet.

De hamnade vid bardisken tillsammans, hon väntade på en Staropramen och han sa sig vilja ha en likadan.
"Jag skulle gärna prata mer med dig på tu man hand", sa han. "Vill du sova hos mig, du har ju lång väg hem?" Hon såg en tatuering skymta i tröjans urringning. Gotiska bokstäver som hon bara såg vaga konturer av.
"Inget oanständigt, jag lovar. Jag har en soffa", sa han och log.
Hon slets mellan tusen impulser. Vad skulle hända om hon verkligen följde honom hem? Vem var han? Och hur ärlig skulle hon vara? Hon såg hur kursarna följde deras konversation, böjde sig framåt över bordet och delade tankar om vad som pågick.
"Jag har ett förhållande", sa hon och rodnade, fingrade på berlockarmbandet som hon fått av sin älskade. Han tog sitt immiga glas och drack utan att se på henne.
"Aha, han skulle förstås inte gilla det. Jag förstår", sa han och gick till bordet innan hon ens hunnit öppna munnen.

Hon stod kvar och avskydde honom, dem alla. Sig själv mest. Skam: för att hon var smickrad över hans fråga, över uppmärksamheten. För att hennes älskade Anneli var något fördolt för dem allihop, att hon inte vågat berätta. För att hon lät honom ha alla de där attributen utan att fråga varför.

(uppmaning: skriv om ett attribut)