Inget skräp för mig

Jag ser på dig att du är på väg att säga något om det. Det fladdrar till lite i ditt högra ögonlock innan du sänker blicken och tittar ner på köksbordets Perstorpsskiva. Jag tömde det innan du kom, i all hast, sopade ner högarna i en kökslåda. Du behöver inte: jag vet vad du tycker. Skärpa mig borde jag, och dumpa skräpet. Sluta samla på alla mina högar av tidningar, hyllmeter av pärmar, rad efter rad av prydnadsföremål i bokhyllorna. Travar av kläder som välter ut ur garderobshyllorna så fort dörren öppnas. Alltför många trasmattor på golven, för många manglade linnedukar i brudkistan och linneskåpet.

Du kallar det skräp. Jag kallar det minnen, kärleksföremål. Kanske är det en generationsfråga. Inte kunde vi gå och välja och vraka i butikerna när jag var liten. Mamma, pappa, mina syskon och jag promenerade helst längs Storgatan efter stängningsdags, när alla hade tillgång på lika villkor. Gatlyktorna tändes, vi stannade vid varje skyltfönster och önskade den sak vi helst ville ha. I tankarna vred vi och vände på kristallskålar och läderväskor, kände på finishen, som pappa sa.

Nej. Skräp är det inte.

(dagens uppmaning: skriv om skräp)

Bekräftelse

Du vet att upploppet har börjat
när du förväxlar en gammal skolkamrat med hennes barn,
och skickar en vänförfrågan på Facebook.

(uppmaning: skriv om ett upplopp)

Fåren minns jag

De säger att jag omöjligt kan minnas. Men de har fel. Jag minns min brors skärrade blick när han klev in över tröskeln, drog med sig kalluften över det dukade frukostbordet där jag satt med mor. Jag minns hur jag hade vaknat av skriken från fåren, förstått tisslandet och tasslandet dagarna innan höstslakten. De ville inte att jag skulle veta - inte än.

Far sa åt mig att inte titta när jag gick ut för att hjälpa mor med mjölkningen. Dimman silades genom solen som speglade sig i röda pölar på gårdsplanen. Inte går det att glömma, ens för någon som bara är några år gammal. När far drog undan pinnen som höll igen dörren till lidret, på väg till foderlårarna, pressades dofterna ut genom dörren. En kväljande rå värme. Blanka hängande kroppar skiftande i blått och skärt, ben längre än jag trodde får om att kunna ha.

- Flicka lilla, vi måste ju ha mat på bordet, sa far hjälplöst när jag hängde med huvudet vid middagsmålet. Mor ställde ner mjölkkannan med en dunk och tittade svart på oss alla. Efter sysslorna satt jag bakom stallet och slet loss grässtrån, ett efter ett, kände dem släppa från sitt hölje för att sedan inte växa mer. Vems fel var det att fåren måste dö?

Efter det att vi flyttat in till stan åt vi aldrig fårkött mer.

(dagens uppmaning: skriv om att minnas)

Satsningen

Tanig och fräknig stod han och skrattade henne rakt upp i ansiktet. Rader av metallklädkrokar böjde sig ner mot dem, leriga skosnören slingrade sig som ormar under de väggfasta bänkarna. Anna knöt nävarna i fickan, kände hjärtat bulta så att det var svårt att stå still. Nä - han förtjänade verkligen inte bättre, nu var det dags att sätta en gräns. Hon tog ett snabbt beslut, satsade all kraft hon hade och tryckte ner honom på bänken. Att dunka hans huvud bakåt var inte planerat, det bara blev så. Han gjorde ju inget motstånd, som hon hade räknat med. Det smällde till i väggen.

Han såg henne i ögonen där nerifrån, en fladdrande vaghet som fick hennes mage att ropa till av oro. Tommy, klassens fotbollskille och tuffing! Han böjde sig ner och gömde ansiktet i händerna, och hon förstod. Han grät. Faktiskt: grät.

Sorlandet från klassrummet tog inte slut, det smällde i bänkarna. Hon stod handfallen och väntade, vad skulle hon annars göra, lutade sig framåt, viskade.
- Förlåt, jag menade inte riktigt...
Han tittade på henne igen, snörvlade, ansiktet randigt.
- Det gjorde du visst, sa han sammanbitet och drog armen under näsan.

Fröken Stina kom ut, skyndade fram till Tommy och höll honom om axlarna. Skyddade, som ett bo, tänkte Anna. Men han blev inte tyst, han började gråta högt istället. Hon började bita på naglarna, trampade sig på strumpfoten så att den röda strumpan drogs ut och blev dubbelt så lång som foten.
- Hon slog mig, snörvlade Tommy. Fröken vände sig mot Anna.
- Var det så, Anna?
- Ja, eller, råkade trycka till så hans huvud dunkade i väggen... Men han boxade Karin i magen, och nöp mig jättehårt i armen, titta vilket märke!
- Det spelar ingen roll, Anna, sa fröken.
- Man slåss inte, det vet du. Det här trodde jag verkligen inte om dig.

Hon ledde in Tommy i klassrummet.

(dagens uppmaning: skriv om att satsa)

Dubbelspegling

Mina barn bekymrar jag mig inte för, de klarar sig alltid. De hänger upp kläderna fint på sin respektive krok i hallen, märkt med varsin namnskylt som jag köpt på Panduro och sedan lött in namnen på med mammas gamla lödkolv. Petra och Per. De äter sin mat, gör sina läxor, trotsar och får små utbrott till och från men det är bara naturligt, tänker jag.

Det är jag själv som oroar mig. På något sätt är jag inte på plats i min kropp.
Passningen saknas, så där som när man ska skruva ihop en Ikea-möbel och inte lyckas pressa in hyllplanet på de där små märlorna. Det glappar och skevar. Kläderna hänger, tankarna kränger.

På pendeltåget tittar jag på alla platta ansikten, kanske lite för närgånget. De läser dagstidningar och pocketdeckare, knapprar på en Iphone, har hela nylonstrumpor och doftar lagom av schampo och mild parfym. När jag kastar en snabb blick på min spegelbild i tågfönstret ser jag något suddigt och tillknölat, som verkligen skulle behöva sträcka på sig.

Jag tänker att jag borde skaffa mig lite passion i mitt liv. Kanske är det just det som saknas? Annars är det svårt att veta vad som egentligen felar mig, och det
bekymrar mig också.

I huvudet känns det som cirklar som rör sig inifrån och ut, ungefär som när man ser en beskrivning av hur ekolod funkar. Röda cirklar. De är så tydliga att jag tycker mig se dem när jag ligger på min sida i dubbelsängen på kvällen och ska somna. Självklart förstår jag att de inte finns där på riktigt, utan bara i min hjärna.

Inte berättar jag det här för någon. Så långt har det inte gått än.

(uppmaning: skriv om att bekymra sig)