Inget skräp för mig

Jag ser på dig att du är på väg att säga något om det. Det fladdrar till lite i ditt högra ögonlock innan du sänker blicken och tittar ner på köksbordets Perstorpsskiva. Jag tömde det innan du kom, i all hast, sopade ner högarna i en kökslåda. Du behöver inte: jag vet vad du tycker. Skärpa mig borde jag, och dumpa skräpet. Sluta samla på alla mina högar av tidningar, hyllmeter av pärmar, rad efter rad av prydnadsföremål i bokhyllorna. Travar av kläder som välter ut ur garderobshyllorna så fort dörren öppnas. Alltför många trasmattor på golven, för många manglade linnedukar i brudkistan och linneskåpet.

Du kallar det skräp. Jag kallar det minnen, kärleksföremål. Kanske är det en generationsfråga. Inte kunde vi gå och välja och vraka i butikerna när jag var liten. Mamma, pappa, mina syskon och jag promenerade helst längs Storgatan efter stängningsdags, när alla hade tillgång på lika villkor. Gatlyktorna tändes, vi stannade vid varje skyltfönster och önskade den sak vi helst ville ha. I tankarna vred vi och vände på kristallskålar och läderväskor, kände på finishen, som pappa sa.

Nej. Skräp är det inte.

(dagens uppmaning: skriv om skräp)