Fåren minns jag

De säger att jag omöjligt kan minnas. Men de har fel. Jag minns min brors skärrade blick när han klev in över tröskeln, drog med sig kalluften över det dukade frukostbordet där jag satt med mor. Jag minns hur jag hade vaknat av skriken från fåren, förstått tisslandet och tasslandet dagarna innan höstslakten. De ville inte att jag skulle veta - inte än.

Far sa åt mig att inte titta när jag gick ut för att hjälpa mor med mjölkningen. Dimman silades genom solen som speglade sig i röda pölar på gårdsplanen. Inte går det att glömma, ens för någon som bara är några år gammal. När far drog undan pinnen som höll igen dörren till lidret, på väg till foderlårarna, pressades dofterna ut genom dörren. En kväljande rå värme. Blanka hängande kroppar skiftande i blått och skärt, ben längre än jag trodde får om att kunna ha.

- Flicka lilla, vi måste ju ha mat på bordet, sa far hjälplöst när jag hängde med huvudet vid middagsmålet. Mor ställde ner mjölkkannan med en dunk och tittade svart på oss alla. Efter sysslorna satt jag bakom stallet och slet loss grässtrån, ett efter ett, kände dem släppa från sitt hölje för att sedan inte växa mer. Vems fel var det att fåren måste dö?

Efter det att vi flyttat in till stan åt vi aldrig fårkött mer.

(dagens uppmaning: skriv om att minnas)