Dubbelspegling

Mina barn bekymrar jag mig inte för, de klarar sig alltid. De hänger upp kläderna fint på sin respektive krok i hallen, märkt med varsin namnskylt som jag köpt på Panduro och sedan lött in namnen på med mammas gamla lödkolv. Petra och Per. De äter sin mat, gör sina läxor, trotsar och får små utbrott till och från men det är bara naturligt, tänker jag.

Det är jag själv som oroar mig. På något sätt är jag inte på plats i min kropp.
Passningen saknas, så där som när man ska skruva ihop en Ikea-möbel och inte lyckas pressa in hyllplanet på de där små märlorna. Det glappar och skevar. Kläderna hänger, tankarna kränger.

På pendeltåget tittar jag på alla platta ansikten, kanske lite för närgånget. De läser dagstidningar och pocketdeckare, knapprar på en Iphone, har hela nylonstrumpor och doftar lagom av schampo och mild parfym. När jag kastar en snabb blick på min spegelbild i tågfönstret ser jag något suddigt och tillknölat, som verkligen skulle behöva sträcka på sig.

Jag tänker att jag borde skaffa mig lite passion i mitt liv. Kanske är det just det som saknas? Annars är det svårt att veta vad som egentligen felar mig, och det
bekymrar mig också.

I huvudet känns det som cirklar som rör sig inifrån och ut, ungefär som när man ser en beskrivning av hur ekolod funkar. Röda cirklar. De är så tydliga att jag tycker mig se dem när jag ligger på min sida i dubbelsängen på kvällen och ska somna. Självklart förstår jag att de inte finns där på riktigt, utan bara i min hjärna.

Inte berättar jag det här för någon. Så långt har det inte gått än.

(uppmaning: skriv om att bekymra sig)