Ja, jag vet, vi brukar inte prata om döden så mycket i det här landet. Vi är inte så vana att se lik, säger man. Bara på tallriken. Där ligger den uppskurna biten av fläskkotlett. Fyra månader tidigare tittade han yrvaket upp mot världen, knuffades omkring av mamma och syskonen. Tre dagar gammal gjorde det ont, ont när hans testiklar revs ut. Ingen bedövning här inte, nej bonden tog honom under armen bara. Sen fick han inte vara med mamma längre. Lite trångt var det, lite buffligt blev det, lite tråkigt dessutom. Halkigt på det kala golvet, otäckt att ramla. Ladugårdslängan var tillbommad, låst, några fönster fanns inte utan några små smala springor bara. Inget att se. Dagar som kom och gick. Kanske hade han blivit glad av några hundleksaker, en stärkande promenad, så som självklart är för den som är hund – med samma intelligensnivå och sociala behov som en gris? Men livet blev ju inte så långt ändå.
Fast – nej, det är inte så ovanligt att äta någon som är död. Bara lite svindlande i tanken. Men det är säkert för att vi är så alienerade från hur det är i naturen, vi nollåttor.
(uppmaning: skriv om att äta något ovanligt)
