Satsningen

Tanig och fräknig stod han och skrattade henne rakt upp i ansiktet. Rader av metallklädkrokar böjde sig ner mot dem, leriga skosnören slingrade sig som ormar under de väggfasta bänkarna. Anna knöt nävarna i fickan, kände hjärtat bulta så att det var svårt att stå still. Nä - han förtjänade verkligen inte bättre, nu var det dags att sätta en gräns. Hon tog ett snabbt beslut, satsade all kraft hon hade och tryckte ner honom på bänken. Att dunka hans huvud bakåt var inte planerat, det bara blev så. Han gjorde ju inget motstånd, som hon hade räknat med. Det smällde till i väggen.

Han såg henne i ögonen där nerifrån, en fladdrande vaghet som fick hennes mage att ropa till av oro. Tommy, klassens fotbollskille och tuffing! Han böjde sig ner och gömde ansiktet i händerna, och hon förstod. Han grät. Faktiskt: grät.

Sorlandet från klassrummet tog inte slut, det smällde i bänkarna. Hon stod handfallen och väntade, vad skulle hon annars göra, lutade sig framåt, viskade.
- Förlåt, jag menade inte riktigt...
Han tittade på henne igen, snörvlade, ansiktet randigt.
- Det gjorde du visst, sa han sammanbitet och drog armen under näsan.

Fröken Stina kom ut, skyndade fram till Tommy och höll honom om axlarna. Skyddade, som ett bo, tänkte Anna. Men han blev inte tyst, han började gråta högt istället. Hon började bita på naglarna, trampade sig på strumpfoten så att den röda strumpan drogs ut och blev dubbelt så lång som foten.
- Hon slog mig, snörvlade Tommy. Fröken vände sig mot Anna.
- Var det så, Anna?
- Ja, eller, råkade trycka till så hans huvud dunkade i väggen... Men han boxade Karin i magen, och nöp mig jättehårt i armen, titta vilket märke!
- Det spelar ingen roll, Anna, sa fröken.
- Man slåss inte, det vet du. Det här trodde jag verkligen inte om dig.

Hon ledde in Tommy i klassrummet.

(dagens uppmaning: skriv om att satsa)