torsdag 6 oktober 2011

Engagera är ett ord jag avskyr

Dotra mi. Hon har alltid varit en sådan som engagerar sig alldeles för mycket. När hon var liten sorterade hon gem, anteckningsblock och pennor rätt i prylhyllan på Konsum. Varje gång.
Inte skulle hon gå på tivoli, för karusellerna var slöseri med pengar som kunde användas till nytta för andra. Vad gör man som förälder, med ett sådant barn?

Vi åkte på semester till Öland och bodde i en stuga precis intill stranden. Hon hade inte ro att ligga stilla, och jag var dödstrött efter månader av omorganisationer och neddragningar på jobbet. Solens hårda skuggor brände mig i ögonen, självklart hade jag glömt solglasögonen hemma.
- Emilia, kan du inte ligga stilla en liten stund i alla fall, manade jag och försökte begrava ansiktet i min veckotidning. Sidorna slöt sig om mina kinder för en sekund, innan vinden blåste in den finkorniga sanden mellan bladen. Krasande sandkorn på tungan.
- Nej, sa hon bestämt, hade redan rest sig från filten. Det är inte nyttigt, man kan få hudcancer. Man ska röra på sig.

Nio år gammal visste hon allt, och så har det fortsatt. Jag älskar henne, det är inte det. Men det skaver i magen av oro när hon startar sina utläggningar. Alla hennes principer. Vad får man och vad får man inte? Vad bör man som människa, vad bör man låta bli?

Hon var så lätt som spädbarn. Någonstans på vägen gick det snett. Kanske var det potträningen, brukar jag säga till Arne och så ler vi, fast i 70-talets uppfostringsteorier som vi är. Jag förstår inte hennes värld. Säkert har hon svårt att förstå min.

Det där mjuka bebishullet saknar jag. Att lyfta henne i famnen, trycka mot mitt bröst och vyssja. Att se hur munnen börjar röra sig mjukt och rytmiskt, känna kroppen slappna av. Att det händer för att det är jag som finns där.

(dagens uppmaning: skriv om att engagera)

2 kommentarer:

  1. Rörande, oroande text. Hon är nog en etta enligt enneagrammet, dottern.

    SvaraRadera
  2. En dotter att vara stolt över. Fin text!

    SvaraRadera