Uppluckring

- Vad älskar du egentligen hos mig?
Hon sa det lätt, på väg bort längs diskbänken. Äppelskalen ringlade sig längs hennes fingrar. Det var ett ord som blev till gegga: älskar.
- Jag vet inte riktigt, sa han, det gamla vanliga svaret.
- Du är så levande. Du gör mig stark. Och så älskar jag din rumpa, det vet du. Så sa han när han hade tänkt.

Hon skalade äpplena fort, fort. Klöste till med skalaren mitt i tumvecket, han såg hur hon hoppade till och svalde. Spretade ut fingrarna, såg en blodstrimma röra sig nedåt och bre ut sig över en bit äppelskal. Nej, det såg han inte ens, han bara tänkte att det hände. Det kunde han inte se från sin position vid köksbordet. Han var för trött för att se henne. Kanske gick det att låtsas att hon inte fanns. Att hon var en dålig TV-såpa på kanal 5.

- Du kan inte tänka dig att ta fram ett plåster åt mig, sa hon och studerade sin hand: vred den utåt och betraktade.
- Jovisst, sa han. Reste sig trögt, det skrapade om stolen. Nya tassar behövs. Köps bäst på Ikea. Undrar när vi orkar åka dit. Han hämtade plåster i skåpet, drog ur ett lagom stort och räckte fram emot henne. Hans hand nära hennes axel: skulle han röra den? Smeka?
- Så snällt, sa hon, men det lät som något annat. Som ett piskrapp. Han backade.
- Du, jag går på toa, sa han.

Kakelväggen stirrade tillbaka på honom. Pannan tung som blöt blålera där han satt med neddragna byxor. En sugande ickekraft. Kanske ännu mer som ett sipprande, droppe för droppe, tänkte han.

(dagens uppmaning: skriv om att vara otydlig)