Vänta på hissen

Ted Gärdestad som ett ledmotiv i huvudet, hon måste ha hört den på bussen. ”Allt som var dött väcks till liv.” Vårljuset som slog sig in på tvären under bussturen till Karolinska, skärande vitt ljus som fick ögonen att tåras. Stilla, med väskan i knät, medan bussen krängde sig fram i kurvorna.

Hon tänker att den som spritter i hennes mage kommer att födas på hösten när allt är på väg att dö. Hur mycket präglar det en människa?

I korridoren vankar hon fram och tillbaka, sammanbitna ansikten vars blickar hon inte vill möta. Hennes egen fastnar överallt trots att hon försöker svepa med den. Inte fastna på något högriskprojekt. Inga barn i rullstolar, inga dödliga åkommor. Men skyltarna måste hon läsa, hon har lovat Fredrik att hitta vart de ska eftersom han kommer att dyka upp i sista stund. Mycket på jobbet. Men han kommer.

Barnkardiologen hittar hon, vita hårda bokstäver på blå metallskylt. Hon går längs en korridor med barnmotiv på väggen, bort till hissen, håller handväskan i handen istället för över axeln för att ha något att hålla i. Törstig, och så fladdrar han till i magen igen. Han, är det en han? Hon köper en Loka i drickaautomaten intill hissen, den som de ska ta upp till fjärde våningen. Det välbekanta dunket när burken landar, och den ilande känslan från den kalla metallen mot fingrarna. Rundningen. Hon öppnar och dricker, stora klunkar, missar och skäms när hon möter en annan besökares blick samtidigt som hon dräller bubbligt kallt vatten ner på halsen. Så fult.

Den där inne rör vid henne, som fingrars smekningar. Helt lätt. Hon tänker att om Fredrik inte kommer om tre, nej fyra, minuter, är det nog så: det är något som är fel. Vita golfbollar på hjärtat ska de titta på idag. Ett pärlband av små blåsbildningar, som kan, men definitivt inte måste, vara ett tecken på en kromosomavvikelse. Downs syndrom. Så sa barnmorskan i förrförra veckan, efter att ha konsulterat en läkarkollega. Den snurrade och fladdrade, och hon tänkte att ett sådant hjärta måste vara friskt. Hon fick ett foto med sig, efter att hon bett om det. Bebisens ansikte i profil, en spetsig näsa. Hon behövde inte betala för bilden, som det stod på kallelsen att man skulle göra. 40 kronor. Barnmorskan skrev ut bilderna utan att säga något, tryckte hennes hand och sa lycka till.

Ett barn som är fel har hon kanske där inne. Hon sväljer, tänker att hon nog inte ska dricka mer. Sätter sig på en bänk och tittar på hissen, som bara står. Ingen rörelse alls i hiss D till barnkardiologen. Hon tänker att om hon inte hade vetat, om barnmorskan missat det där pärlbandet. Då skulle hon le åt varje rörelse.

(uppmaning: skriv om en hiss)