Reklamören

Det var så typiskt att gnällspikarna alltid hamnade hos just henne.
- Jag vill reklamera tidningen. Den uppfyller inte det den lovar.
- Så tråkigt att höra, sa hon och letade i handväskan efter nagelfilen.
- Är det något särskilt ni är missnöjd med?
- För det första vill jag inte bli niad. Det ingår i era försök att skapa distans och inte se människorna, det förstår jag nog. Precis det vänder jag mig emot. Alla dessa ord: visualisera, expropriera, effektivisera, standardisera, idealisera, objektifiera, snuttifiera, glorifiera, terrorisera, konsumera. Ett så vilseledande språkbruk! Var finns verkligheten i allt det här?
Hon sträckte sig ner i skrivbordslådan efter den inplastade manualen för särskilt komplicerade fall. Råkade riva ner en av pappersbuntarna på skrivbordet och svor tyst. Rättade till ansiktsdragen igen, låtsades att han satt framför henne som de hade övat på kundvårdskursen.
- Jag beklagar än en gång. Finns det något vi kan göra för att få tillbaka er – jag menar dig – som kund?
- Sluta kalla mig kund, skrek mannen i luren.
- Jag är en medmänniska. Jag vill bli pratad till som en människa. Prata om livet, glädjen, solen som skiner, musiken, människorna som föds och möts, leenden, vänskap, god mat. Sånt som man vill minnas.
Hon la upp fötterna på skrivbordet medan han pratade, bläddrade uppgivet i manualen. Det fanns nog inget om just sådana här konversationer, En trolig rättshaverist. Fler och fler hade de blivit.
- Det är en dagstidning vi gör, och de flesta prenumeranter förväntar sig att få läsa om världshändelser mer än om vardagen, liksom.
- Liksom, fnös han.
- Jag får väl skriva den själv då. Tidningen, alltså. Jag skickar den till dig sen. Vad heter du?
- Mia, sa hon. Tack för att du ringde, och hoppas vi får tillbaka dig som prenumerant.
- Jaja, sa han. Tack själv, och njut nu av solskenet idag. Ät god mat och älska.
Hon la på luren, och saknade. Kom på att hon inte hade några uppgifter till honom för att effektivisera hans reklamation.

(uppmaning: skriv om att reklamera)