Framsteg

Vi gick och snavade på varandra hela tiden. Några månader efter händelsen hade det gått så långt att vi ryckte till, både Svea och jag, så fort den andra närmade sig. Hälarna blev hårda och stegen lyssnande. Ordens omfång gled från hela jorden och himlen till väder och huruvida katten hade ätit eller ej. Sa hon något annat reste jag ragg och gnisslade tänder direkt. Det är så krig börjar, tänkte jag, men lutningen var redan alltför brant.Inte det minsta ärofullt var det, bara sjabbigt, och hela huset började lukta unket trots spetsgardinerna.

På vår brors bröllop på pingstafton, gamla karln gick och gifte om sig vid 67 års ålder, kunde vi inte ens enas om en present till brudparet. Det blev för mycket spänningar kring positivt och negativt, framstegstro och förnuft. Så hade det börjat, vår schism: en diskussion om vår högläsningsbok Myten om framsteget av Georg Henrik von Wright. Jag blev uppslukad, förhäxad, insvept i hans formuleringar och tankegångar, medan Svea fräste att han var högtravande, dystopisk och melodramatisk. Efter det verkade varenda mening vi yttrade vara präglad av den gode G.H, och som sagt, murarna reste sig mellan oss.

En tidig morgon hörde jag ett ihållande pipande. Obönhörligt kom det från klädskåpet längst in i sängkammaren. En liten smula rädsla för möss hyser jag, så jag ropade på Svea som låg i sitt rum intill, med bara en öppen dörr mellan oss. Hon kom på stört och beväpnade sig med en sopkvast, men log snart när hon gläntat på klädskåpsdörren. ”Det är ju katta som fått smått”, sa hon till mig med glänsande ögon. Jag makade mig upp över sängkanten och tog de morgonstumma fötterna bort till skåpet.

Minsann, där hade vår vackra Diana bäddat in sig bland långstrumpor och linnen, omgärdad av fem små pipande knyten i skimrande rosavitt och grått. Vi tog varann i armarna där och då, stod och såg på kattlyckan. Om Georg Henrik von Wright pratar vi inte mer.

(dagens uppmaning: skriv om att försonas)