Föräldraskap

Plopp. Cirklarna spreds på den den sirapsblanka vattenytan, snurrade sig utåt och bortåt. Hon vred på sig och viftade otåligt till där hon satt med metspöt i hand på bryggan. Alltid dessa myggor på henne, och inte på mig, tänkte han.
- Det var nog en stor fisk, det där, sa han.
- Jo.
Två meter till hennes rygg. Inte mer.
- Du... jag älskar dig, sa han.
- Mm.
Han svalde. Bilder som fladdrade förbi i huvudet.
- Lite orolig. Fattar du det?
Hon vred på huvudet, kisade och såg på honom. Såg sig själv i hans blick och hatade honom för det.
- Jag är stor nu, sa hon långsamt, tydligt som han brukade när något var riktigt viktigt. Sånt som att komma hem i tid på kvällen, inte följa med skumma typer någonstans, lyssna på sin magkänsla.
- Kan ta hand om mig själv. Och vi är ju många, eller hur? Jag är inte ensam.
Han hasade sig fram till henne på bryggan, försiktigt som för att inte skrämma bort. Smekte henne på kinden, hade nästan glömt hur len den var.
- Nej, sa han. Du är inte ensam, och det är bra. Såklart du ska åka.

(dagens uppmaning: skriv om en slutsats)