Jag väsnas, jag den bottenlösa. Du väckte mig. Vägrar vaka i vindlingarna längre. Kastar psalmboken i kyrkan när det talas om synd och lydnad, men inför att kasta första stenen tiger jag still. Ta mig till skogen där jag ska fläka ut oss, nakna ska vi skreva inför fotoblixtarna intill ett bottenlöst gruvhål. Högt och livsbegärligt ska jag sjunga, sätta hakan högt som ett altare och bröstet mot himlen. Rör mig i dig.
(uppmaning: skriv om att väsnas)
En fascinerande text med spänning i och melan orden. Känns som en gummisnodd som är så hårt utdragen att den är på väg att brista. (Låter kanske mysko, men din text ger mig en stark känsla av att vara på gränsen till ett skrik, något som brister.)
SvaraRaderaGillar, spännande text på något sätt.
SvaraRaderaVreden som blixtrar mellan allitterationerna, "Hakan högt som ett altare". Underbart.
SvaraRaderaTack, vad glad jag blir! Kom på idag på morgonen att det borde ha stått något annat än "bottenlöst" som beskrivning av gruvhålet, ogillar upprepningen. Det får bli i version 2.0. :)
SvaraRadera