Positive thinking

Hon har lärt sig att andas fritt nu. Att inte längre vakta på sin andedräkt eller vaka över sina axlar, om det skulle råka ligga något mjällkorn på dem. Hon dejtar och hon dansar och hon ler, och vägrar minnas något annat.

Kalendern är full av markeringar i olika färger: lila för tänkbar, rosa för trolig, röd för kul bekantskap, brun för icke-aktuell och svart för värd att glömma. Möter hon någon som uttrycker att han helst vill bilda par med någon ”eterisk varelse” blir det svart. Är han en glad typ, som precis som hon funderar över hur vuxenvärlden kan tillåtas vara så urbota tråkig, blir det rött. Funderar han djupare än så, och har någon sorts glimt av flera lager därinne, är det en lila kandidat. De rosa är de som får henne att känna, djupt inom sig. De är ganska många nu, allihop, även om de rosa är något färre och ännu inte har resulterat i något beständigt, som man säger.

Värst är när någon ringer efteråt trots att de båda gått sida vid sida och tittat rakt fram utan att riktigt mötas.
”Det var så kul att träffas. Vad gör du på fredag?”
Hon veknar. Episoderna fladdrar förbi, alla gånger när hon bönat och bett om att få vara med. Ibland medvetet, ibland utan att förstå det själv. Men hon måste odla sitt nätverk. Det går inte att behålla kontakter som inte ger henne något, allra minst om personen ifråga förväntar sig något av henne som hon aldrig någonsin kan erbjuda. Så hon gör sig hård, och nu börjar hon ha vanan inne.
”Jag vet inte, hade vi verkligen så kul? Tyvärr, jag är upptagen. Ring inte igen.”

Luren på, innan hon ångrar sig. De flesta gångerna när det sker är hon på väg att göra sig iordning till nästa dejt. Drinkglaset på bordet, musiken igång för att värma upp, plattången i uttaget och kläderna omsorgsfullt framhängda.

Nu är det sig själv hon satsar på. Inte på några förlorare.

(dagens Skrivpuff: skriv om att nobba)