Att utrymma

Han hade haft det på känn. Anat, när han stod på busshållplatsen och andades ut och tittade på rökpuffarna som bildades i den frostkalla luften, att det här skulle bli en dålig dag. Brandövning – fanns det något värre. Det skulle vara dissektionsövningar i biologin då, att stirra rakt in i ett glänsande, utplattat koöga och känna magen vända sig vid anblicken av den långa synnervsslamsan. Eller redskapsgymnastik med uppmaning att hoppa över plintar, och redan i förväg se sig sittande orörlig mitt uppe på en plint med pungen mer eller mindre mosad. Men ändå: brandövningarna var något allldeles extra, och han hatade dem djupt och innerligt. Känslan av kaos, samtidigt som man var tvungen att se cool ut och hasa ut från rummet medan kroppen signalerade livsfara, fick nackhåren att resa sig. Oron för att befinna sig på tredje våningen och behöva utrymma genom ett fönster och klättra ner för brandstegar, köande med fnissiga tjejer och idel sportiga killar, gjorde honom tvungen att svälja en extra gång.

Efter andra lektionen hände det. Han hade redan blivit utskrattad för att han svarat alldeles fel på frågan om Sveriges statsskick, och svarat republik.
"Haha, Frippe vill nog bli president", hade Tina visk-sagt, släpigt och överdrivet välartikulerat. "Då skulle inte så mycket hända, för han skulle aldrig våga säga något."
Skratten ekade i klassrummet och magister Olof vände sig snabbt om och spände ögonen i Tina, men hon bara log vänt och mötte hans blick.
Fredrik kände svetten rinna längs ryggraden och hur hettan bultade i kinderna. Han såg ner i bänken men visste att han fått ett minuspoäng till. Så många gånger som han gjorde sig själv till åtlöje. När brandlarmet sedan ljöd var det som om det var alldeles väntat. De satt på tredje våningen. Olof, stående vid katedern, harklade sig och försökte bryta sig igenom det öronbedövande ringandet.
"Ja, som ni förstår måste vi utrymma lokalen. Vi bör nog inte ta trapporna i det här läget utan utrymma via nödutgången och ta stegarna ner. Ingen panik, jag känner ingen röklukt så vi har gott om tid på oss. Ställ upp er i bokstavsordning, börja på A. Ta inte med några väskor."
Stolar vältes, väskor slets från sina krokar och alla kastade sig mot fönstret, hysteriskt fnissande eller målbrottsskrattigt. Olof försökte handgripligt ordna kön efter bokstavsordning, men gav snart upp och lät de första klättra ner, trots att det råkade vara Ebba Samuelsson och Karin Malmsten.
Fredrik förmådde inte resa sig överhuvudtaget. Han kände sig försjunken ner i stolen. Kanske kunde han låtsas att satt fast, på riktigt? Eller låtsas svimma? Olof vände sig och såg hans blick, och tog ett steg i hans riktning. Då bestämde han sig.
"Nä, vet ni vad, jag tänker inte vara med om den här löjliga brandövningen. Hejdå, vi ses sen", sa han, högre och ljudligare än han kunde minnas att han gjort i skolan tidigare. Han tog några kliv mot klassrumsdörren, öppnade den, klev ut och smällde igen dörren efter sig.
Han stod utanför dörren i korridorren och bara andades. Ingen röklukt. Inga eldslågor. Han tog steg för steg till trappan, gick ner för den medan han höll för öronen för att stänga ute den skärande, obönhörliga signalen. Han gick ut genom dörren medan elever från andra klasser rusade, stojande och skrattande, ut till sin samlingsplats. På taket kunde han se sina klasskompisar stå.
Själv fortsatte han bara gå.

(dagens Skrivpuff: skriv om att utrymma)