Det finns alltid en anledning. Så brukade hans mamma säga när han kom in från den rasande älven, oftast blöt och skamsen efter att ha ramlat i en eller annan gång. Enligt honom själv var det bara misstag. Ödet kanske, eller någon sorts sugande ström som ville ha honom hos sig, eller fanns det måhända sjöjungfrur därnere i rullgruset? Blöt blev han hursomhelst, droppande blött blev golvet där han klivit in och lillasyster tittade storögt på. Inte fick hon gå ut till älven inte, hon skulle hålla sig inomhus. Det var förstås skillnad om man var pojke. Och han trodde länge att det var han-ledning som mamma sa, istället för anledning. Något fanns det som ledde honom – så var det absolut.
(dagens Skrivpuff: skriv om en anledning)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar