Fastkörda och nere i skorna

Jaha, så här lågt kunde man alltså sjunka. Ja, man är kanske inte rätt ord, kvinnor är vi förstås rätt många. Men i alla fall. Inte sedan 1930-talet har vi haft en så liten andel av rösterna. På den tiden fick man två veckors semester, folk dog som flugor av diverse olika åkommor och den som gifte sig fick vackert bo kvar hemma hos mamma och pappa, alternativt flytta in hos svärföräldrarna. Inte underligt att många som höll på den som ville förändra det.

Nu har vi kört fast och blivit ett sitt-på-rumpan-parti. Vi gillar ju att fika med varann, vi tanter och gubbar. Vi gillar att prata om vad vi förändrat, och hur berömd Palme fortfarande är i Vietnam och Indien. Och vi blir upplivade när det kommer en SSU-kille eller tjej i rödsvarta kläder som engagerat pratar om att det saknas sommarjobb för unga, eller om den dåliga kollektivtrafiken. Men vad är det vi vill egentligen? Det tror jag vi har glömt. Jag minns det inte alls tydligt, i alla fall. Något om fred, frihet och jämlikhet dyker upp bakom glömskans slöjor. Men frihet, det är ju inte vårt ord längre. Frihet är samma som valfrihet, och det vet jag inte riktigt om vill förespråka utan förbehåll.

Ärligt talat: de senaste dagarna, efter valresultatet, har det kommit en ny glöd hos några. Det sägs ofta på de förberedande gruppmötena, det där om att vi måste prata om våra visioner, men det är sällan vi lyckas komma dit ändå. Det är så lätt att fastna i antingen gamla minnen eller i upprördhet över någon detaljplan här i kommunen. Nu har de där nya, otäcka typerna kommit in och fått makt lite överallt. De som inte vill ha förändring, utan vill tillbaka till det gamla. De vill tillbaka till tiden då kiwifrukter och kebab inte fanns här, och när vi bestämde allt i det här landet. Alla svenska flickor var blonda och alla män såg ut som Malins man Peter i Saltkråkan. Vi bestämde vad folk skulle tro på och inte tro på, och vad alla skulle ha i lön. Det är klart att vi visste bättre: vi hade helhetsbilden. En medborgare har bara sitt eget i huvudet. Och självklart ska han eller hon få ha det! Vi tar ansvar istället, vi politiker. Vi ser till att ordna allt till det bästa. Vi bär varandras bördor, och vi ser till att ingen hamnar i skuld utan kan försörja sig själv. Det är grunden.

Stopp här, nu börjar jag snurra iväg på sidospår. Den nya glöden var det. Kanske kan man tycka att vi också borde vilja tillbaka till tiden då vi bestämde allt. Det kändes rätt då, men nu tror jag inte riktigt på det längre. En kompromiss tror jag är bra – sådant har vi alltid varit duktiga på. Samförståndsanda. Men nu verkar det ha svängt lite, nu ska vi inte prata ens med de nya typerna. Vi tänker inte samarbeta alls med människor som är så odemokratiska. De skiljer mellan olika människor – och de tycker nog inte att jag förtjänar att vara med överhuvudtaget. Klart att det inte går att prata med en sådan.

Å andra sidan, nu ska vi tänka nytt. Tänka tankar vi hittills inte har tänkt. Och vi ska få med oss alla på tåget. Kanske behöver vi målgruppsanpassa mer? Det känns modernt på något sätt.

Jag är nog lite trött, tror jag. Kanske behöver jag vila en liten stund nu. Vila under ett rött täcke och drömma om lyckliga kvinnor vid skrivbordet med håret i hövolm på huvudet, barnen på daghem och maken på språng till snabbköpet för att införskaffa en smidig konservburksrätt.

(dagens Skrivpuff: skriv om att köra fast)