En höstsaga

I sagornas värld blir det inte alltid som man tänkt sig.
En ljusprinsessa träffade en dag sin mörkerprins. Det är så det ser ut, de ljusa ska möta de mörka – så att det blir en balans mellan polerna. Om allt går enligt planerna.
I skymningen vid allhelgonahelgen stod de vid det blankglittrande vattnet. Gräsets väta vätte hans rockfåll, och hon kände dimman svepa runt hennes anklar.
”Du är det bästa som hänt mig”, viskade hon och lät hans fingrar glida mellan hennes.
”Du är allt. Jag vill krypa in under din hud”, sa han dovt, och lekte med hennes vänstra örsnibb.
Han bar henne över tröskeln. Hon älskade. Han älskade. Handlöst föll de över och för varandra, bytte positioner och vittringar.
Djupt inom henne fanns ändå en bultande oro, en rädsla för mörkret som sakta invaderade hennes hemvist. Vart skulle hennes ljus ta vägen nu?
Lättheten i deras tumlande blev till tomma vinflaskor, hårda uttalanden om mindre värda människor. En rinnande sorg gled in i henne. Melankolins mörker och hål av intighet fyllde ut de rum inom henne som ännu inte var ljus. Hennes blick sänktes mot marken och axlarna tyngdes av svärtan. Inte bar hennes prins sig själv längre, och ännu mindre henne. Nu var det hon som bar. Och ljuset gled iväg.

(uppmaning: skriv om att bära)