Om funktion

Allt ger utslag. Så småningom. Kanske inte när man är ung, men senare. En liten grodd sätter sig på plats i själen, lägger sig där, boar in sig. I mildare fall bäddar den in sig lite mjukt, skaver lite bara, ungefär som en pärla i ett musselskal som egentligen inte påverkar musslans liv i något väsentligt. Är det ett grövre fall skär grodden sönder vävnader, celler, synapser. Det blir döda ändar som inte behövs längre.

Nära ytan får den huden att reagera. Kanske blir den allergisk mot sig själv, fläckvis eller helt och hållet, så att en ihållande klåda uppstår. Kanske blir det fjälliga ringar på armbågar och knän.

Längst in i kärnan brer isen ut sig, och nyper tag. Håller det inre på plats. Ser till att det inte får för sig att tro sig vara något särskilt.

(uppmaning: skriv om utslag)