Långdistans

Vi åkte buss. Det fanns inte mycket annat att välja på. Grånaden låg som en fuktig trasmatta över allt där utanför: heden, vägen, fåren, fåglarna, spretiga blommor vid sidan av vägen.

"It´s a rough and bumpy road", varnade busschauffören när vi klev på. Polisongerna hängde ner, kinderna likaså. Vi två bökade in våra ryggsäckar i bagageutrymmet och trängde ihop oss på sätet, knä tryckt mot knä. Irländska bussar tycks vara smalare än svenska.

När bussen hoppade över guppen dunkade våra knän mot varandra. Khaki mot jeans. Vi skrattade och åt äggmackor från mataffärens deliavdelning, plockade ur lökslamsor som ringlade sig över fingrarna. "Nu kommer ett gupp till", varnade du, men kladdiga blev vi ändå. Busschauffören gnolade och vi torkade oss på redan använda näsdukar.

En mjuknad horisont böljade sig till höga kullar, det grå blev svepande grönt. Vinden grävde gångar i gräset, långa strån med rödaktiga knoppar högst upp. Vi delade en freestyle på två med varsin plupp i örat: Depeche Mode sjöng Personal Jesus och det var kanske så det var.

Bussen tog ett skutt och samtidigt knäppte det till i min nacke. Förlösning, tänkte jag och sa det, men du förstod inte. Axlarna la sig och nacken raknade, ryggen bredde ut sig. Du satt tyst. Och framför oss havet.