Elvira

Det vita stack lite irriterande i ögonen, tänkte hon. Varför måste sådana här ställen alltid vara vita? Skrumpen och hopsjunken kände hon sig, inte alls så stram och högrest som inredningen förväntade sig. I inredningen räknade hon in de vitrockade, svalhänta kvinnorna som gled förbi i salongen. Även den som satt mittemot: en blond och mycket koncentrerad flicka med spetsig haka och utpräglade kindben. Flickan valde just nu omsorgsfullt i raden av flaskor, uppställda som en färgkarta från ljust puderrosa till blankaste koltrastsvart. Något lite utmanande hade hon bett om, Elvira. Inget blankt, blodrött och Östermalmsbetonat. Den högra handen låg beredd på en lagom mjuk bädd.

Fåtöljen var bekväm, i mjukt skinn som knarrade under henne och stödde ländryggen. Ryggen, den skrivbordsstela, som inte verkade göra någon skillnad mellan rygg och axlar. Hon suckade, andades ut och försökte pressa bak skulderbladen. Flickan tittade upp på Elvira och log.

”Känns det bra?”

”Jadå, jadå. Lite pressat på jobbet bara.”

”Jag förstår”, sa hon lent, och fortsatte: ”Passa på att njuta nu. Stör musiken?”

”Nejdå. Inte alls”, sa Elvira och försökte andas genom munnen på ett lagom avspänt sätt för att slippa få nagellacksångorna rakt in i huvudet. 

Någon musik hade hon inte ens reflekterat över, men nu hörde hon den. En vanlig skvalsång, kanske ett melodifestivalbidrag, men den gick mot sitt slut. Hon lutade bak huvudet mot lädret, fokuserade på den råa lukten från det.

Och det som följde var en raspig röst, gitarrackord och ord som gick rakt in. Som en annan tid, en annan värld, som bröt in. Vad var det? Vem var det som hade fått henne att.. tänka? Då. För länge sedan. Hon trodde att hon hade glömt. De där orden. Hon har sjungit dem, dansat dem, andats dem. Om det nu var hon. Hon minns inte. Kanske är det läderdoften. Det riktiga. Något som fanns – finns – inuti. 

Lightning crashes, a new mother cries.
Her placenta falls to the floor,
the angel opens her eyes.
The confusion sets in,
before the doctor can even close the door.

Lightning crashes, an old mother dies.
Her intentions fall to the floor,
the angel closes her eyes.
The confusion that was hers,
Belongs now, to the baby down the hall.

All my feelings comin' back again,
like a rollin' thunder chasing the wind.
Forces pullin' from the center of the Earth again.
I can feel it.

(Ur Lightning Crashes - Live)